Pengarna går först

MVG blev IG vid omrättning av nationellt prov.


Det här sänder en tydlig signal till Jan Björklund som inte vill att man ska kunna överklaga betyg. När inte ens nationella prov ger samma bedömning och så här stor skillnad så är det naturligtvis ett krav att man måste kunna överklaga.


Det borde en liberal inse och det skapar rättssäkerhet och trygget för något som kan påverka för resten av livet.


Dessutom är han ytterst ansvarig, och borde avgå, med tanke på att det enligt artikeln inte ens går att säga vilken av bedömningarna som är de rätta. Något som gör att proven uppenbart är helt felaktigt utformade.


En av de stora anledningarna är sannolikt privatiseringarna av skolan, som nu går samma korttänkta girighetsväg som den privatiserade sjukvården och äldreomsorgen, där pengar är det viktigaste.


Det man säljer i skolan är kunskap och kunskap mäts via betyg. Naturligtvis är höga betyg det bästa argument för att sälja in skolan till eleverna,  även om gratis datorer hjälper till...


Personligen tycker jag det är dags för att införa någon form av upphandling även för de som ska driva skolverksamhet eftersom friskoleverksamheten uppenbarligen, precis som den privata sjukvården, har för stora och allvarliga brister.


Men som det är idag så är upphandlingarna för dåliga när det inte ens går att säga upp en upphandling lätt när det finns stora brister.


Läs gärna den ypperliga texten av Johannes Forssberg, Vårdbolagens egen minister, om hur okritiskt förändringarna genomförs, som vi alla betalar med våra skattepengar:

Däremot har ingen kommun osynliga ägare med postbox i skatteparadis som kräver årliga vinster på 10 procent av omsättningen. Ingen kommunchef belönas, som varit fallet i Carema, med bonus för att hon gjort så stora nedskärningar på ett boende att verksamheten ger saftiga överskott. Kommunala boenden har heller inga företagshemligheter, och politikerna behöver inte vänta ut några kontrakt för att kunna ingripa om verksamheten inte fungerar.
Äldreminister Maria Larsson har ofta lyft fram valfriheten som ett skydd mot vanvård. Men att lägga kvalitetskontrollen i det artrosdrabbade knät på Agda, 94, är varken humant eller smart. De äldre som löper störst risk att utsättas för vanvård är också de med minst förmåga att säga ifrån och välja om. Därför kommer äldrevården aldrig vara en fungerande, fri marknad, där konkurrensen i sig tvingar företagen till ständig förbättring. För att skydda de äldre krävs hårda regler och skarp tillsyn.
Riskkapitalägda företag som Carema och Attendo, som tillsammans står för hälften av Sveriges privata äldrevård, är inte onda. Men de är heller inte goda. De vill tjäna pengar. Det är förmodligen därför bemanningen i den privata äldreomsorgen, enligt socialstyrelsens register, är 10 procent lägre än i den kommunala och oftare består av timanställda. På samma sätt som friskoleföretag sparat in på syo-konsulenter, skolsköterskor och bibliotek försöker vårdbolag kapa alla kostnader. Men när det gäller skolan har Jan Björklund stängt smitvägarna med en ny lag, och inrättat en välpumpad statlig myndighet som gör skoningslösa inspektioner.

Maria Larsson. Foto: Martina Huber

Maria Larsson är totalt ointresserad av sådant, trots att Riksrevisionen redan 2008 slog larm om hur uselt ställt det är med kontrollen av den privata äldreomsorgen. När kommuner privatiserar äldreboenden är det ofta av ideologiska skäl, och den positiva andan har färgat av sig både på avtal och tillsyn. Man gillar företag som Carema och Attendo på ett politiskt plan, och tror därför det bästa om dem.
Maria Larsson är kanske det värsta exemplet av alla. När hon gav kommunerna 150 miljoner för att införa valfrihet inom äldreomsorgen ställde hon inte några som helst krav på insyn i företagen, till Riksrevisionens förtret. Ministern ansåg kanske att hon redan fått tillräcklig insyn genom att, som den goda vän hon är, personligen inviga fyra nya Attendo-boenden de senaste åren. Äldreministern ska reglera företagen, inte göra PR för dem.

Men hon själv väljer att skylla på helt andra människor, de anställda, som inte har särskilt mycket möjlighet påverka sina arbetsplatser och än mindre få möjlighet att uttala sig i media.


Men Sverige idag är något helt annat, som nämns i Reinfeldt struntar i sjuka och gamla:

I gårdagens ”Dokument inifrån” i SVT fick vi följa barnen till den svårt cancersjuka Florence. Hur de kämpade för att hitta någon som kunde ge henne smärtlindring. Deras kamp är vardag i dag, det vet alla som har sjuka föräldrar.

Men i Sverige är det arbetslinjen som gäller. Vården är anpassad till friska människors tillfälliga sjukdomar. När patienterna blir gamla och riktigt sjuka blir de olönsamma. Då skickas de hem och det blir hemtjänsten och släkten som får dela upp dygnets timmar.

Det är den verkligen innebörden av Fredrik Reinfeldts arbetslinje, att samhället struntar i de som inte arbetar.

Valfriheten är ett skämt, för du kan inte välja en adekvat vård och omsorg eller vad för typ av hjälp du vill ha som gammal.


Det är dags för verklig valfrihet och inte bara valfrihet för de med pengar!


Som det är nu, som på ledarsidan hos SvD, så diskuteras enbart företagens frihet.


Det som hade behövts är en omändrad arbetsuppgift för biståndshandläggarna, som istället för att i första hand utreda vad den äldre personen vill ha, istället frågar vad de vill ha för sina pengar, istället för att snäva in och förbjuda vissa saker.


Låt de gamla och deras anhöriga, där de är dementa och inte kan bestämma själva, få en större påverkan för verklig frihet för de som betalar och som det handlar om.


Man ska inte behöva omyndigförklara någon på ålderns höst per automatik.


media svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn gp gp gp gp gp dag dag ab ab ab ab ab ab exp nsk skd skd smp smp smp smp hd hd hd 



Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!