Betydligt värre är med andra ord att vi har en justitieminister som borde avgått för längesen, men om henne hör man sällan någon från extremhögerkanten yttra sig om... Och vad värre är så hör vi inte många andra inom allianspartierna säga något om henne de heller.
Genom att Lars Vilks personliga säkerhet upphöjs till vår tids mest brännande yttrandefrihetsfråga får yttrandefriheten som medborgerlig rättighet knappt någon uppmärksamhet alls.Det är lagreglerna kring informationshantering som bestämmer vilken yttrandefrihet vi har – och får i framtiden – inte hur många fanatiker den ena eller andra provokatören lyckas reta gallfeber på. Dagens makthavare kämpar lika hårt för informationskontroll som gårdagens gjorde. Metoderna är nya, fängslanden och spöstraff är nu förbjudna, men ambitionerna är desamma.I dag handlar det bland annat om FRA-lag, teledatalagring, personuppgiftslag, dataintrång, filtrering av internet och en offentlighetsprincip som successivt avskaffas. Med rader av frihetsinskränkande beslut har riksdag och regering visat att de ideal som i 200 år burit upp Tryckfrihetsförordningen inte alls ska tas för givna i informationssamhället.Att polis och domstolar går till rätta med politiska eller religiösa stollar som argumenterar med knytnävarna är viktigt. Så sker nu.De allvarliga hoten mot yttrandefriheten kommer dock, det lär oss historien, från en överhet som med sitt eget bästa för ögonen ständigt hittar argument för att stänga det öppna samhället. Här behövs demokratisk mobilisering.
Han är totalt ute och cyklar med det här förslaget. Vill man ha en försäkring för alla så bör man förbättra nuvarande försäkring så att den blir lockande. Det här innebär att i praktiken tvinga tillbaka de som lämnat a-kassan. Det är en dålig idé.Hon pekar på att a-kassenivåerna i dag ligger alldeles för lågt - genom att förstatliga försäkringen är risken att den låga nivån permanentas menar Wanja Lundby-Wedin.– I förlängningen skulle det leda till att facken tvingas ta ut tilläggsförsäkringar för att nå upp till en acceptabel nivå. Det här leder till ökade kostnader som i slutändan drabbar den enskilde i högre avgifter. Och då kan man snabbt räkna ut att det kommer bli stora skillnader mellan banscher med låg arbetslöshetsrisk och med hög arbetslöshetsrisk.
Att näringsministern i det läget verkar ha en dimmig uppfattning om vad Kinas motsvarighet till Chicago är visar hur skrämmande oförberett Sverige är på den här utvecklingen. Kunskapsnivån är för låg helt enkelt (jag själv är inget undantag).Och det känns ibland som om hela Europa är ett gammalt djur som lagt sig på sidan för att dö. För vad annat än någon form av lämmelinstinkt kan förklara att Carl Bildt lade ner det svenska konsulatet i Guangzhou? Upplevde han samma förlösande känsla av intighet som den norrländska gnagaren i språnget över stupet när han istället lät öppna en ambassad i Afghanistan? Varför har annars Östasiatiska bibliotekets verksamhet i Stockholm dragits ner till ett minimum (på 90-talet var det ett av Europas bästa forskningsbibliotek).
Den typen av politik är en del av regeringens politik som tycks gå ut på att bryta ner biståndet och göra det direkt sämre och dessutom militarisera det i hög grad.
Militärens oerhört viktiga mandat att försvara och skydda medborgare eller civilbefolkningar är till och med viktigare än vårt humanitära mandat, som går ut på att rädda liv och lindra nöd. När det är dags att rädda liv har något inträffat som istället kunde ha förebyggts.Humanitärt arbete baseras på tydliga principer som måste respekteras av alla parter i en väpnad konflikt enligt internationell humanitär rätt.Ingen militär kan hävda att de agerar utifrån de tre grundpelare som utmärker humanitärt arbete: neutralitet, oberoende och opartiskhet. Men trots det har militärens direkta deltagande i humanitärt arbete växt kraftigt under de senaste två decennierna.Militärstrategin ”winning hearts and minds” går ut på att öka närheten till civilbefolkningen genom att bistå med hjälp eller uppmuntra civila till att samarbeta med militären. Strategin kan även ge politiska fördelar på hemmaplan och generera ett starkare stöd för militära insatser i utlandet. Men när militären tar på sig roller inom humanitärt hjälparbetare och när militära insatser numera kan kallas ”humanitära”, innebär det att roller sammanblandas. Dessa oklara roller innebär ett hot mot både civilbefolkningen och civila humanitära aktörers möjligheter att arbeta.Humanitära organisationer ses inte längre som neutrala utan som en del av den västerländska politiska agendan, och därmed som legitima måltavlor för attacker.Afghanistan är ett exempel på den här utvecklingen. Både USA och militärstyrkor under Natos ledning, däribland Sveriges, har gjort samarbets- och hjälpstrategin till ett humanitärt kamouflage. I ett sådant osäkert område blir hjälpen ”hotbaserad” snarare än ”behovsbaserad” och ges enligt militära ändamål, och inte enligt opartiska utvärderingar om var de humanitära behoven finns.Att bistå befolkningen blir ytterligare en krigsstrategi som kan användas för att ställa krav, neka assistans eller belöna de som deltar i militärens politiska agenda.
Hon har i flera sammanhang hävdat att man tidigare inte mätt resultat. Det är fel. En som ständigt granskar hur världen förändras är professorn i internationell folkhälsa, Hans Rosling. Han tittar på en rad faktorer, såsom barn- och mödradödlighet, antal barn per kvinna, med mera. Ett av hans positiva exempel är »Miraklet i Bangladesh«.
Statistiken visar att 1962 dog nästan vart fjärde barn i Bangladesh innan det fyllt fem år. Och varje kvinna födde i genomsnitt drygt sex barn. 37 år senare, 2009, är barnadödligheten nere på under sex procent och antalet barn per kvinna 2,4.
Ett tydligt exempel på att bistånd inte går att genomföra snabbt med vanliga krassa metoder för att nå ekonomisk framgång, av den typen man använder i affärsvärlden, som exempelvis skattefusk som hon själv försökt sig på...
– Det här har ingenting med urbanisering att göra utan det handlar om en rad olika saker som hänt, säger Hans Rosling.– Vaccin, familjeplanering, mediciner mot diarré, utbildning och att kvinnans roll har stärkts, med mera.
Ingen annanstans i arbetslivet är det medarbetaren som sätter chefens lön. Varför denna modell skulle tillämpas just i skolan, där eleverna inte ens är myndiga, är en svårförståelig tanke. Syftet med idén är säkert inte att nedvärdera läraryrket, men det som är alarmerande är att konstruktörerna av denna idé inte inser att det är just detta som systemet riskerar att leda till.Indirekt så är det faktiskt så att medarbetarna, på en bra arbetsplats, sätter chefens lön, genom att chefens chef lyssnar på de som är satta direkt att utföra vad chefen gör och både när det gäller bra och dåliga saker blir direkt drabbade av hans beslut. Skillnaden är möjligen att en chef, i vissa fall, löper risken att få sparken om han inte kan sköta sitt jobb.
Fast Björklund tror väl inte att lärarna är så professionella?
Ola Stefansson, som är lärare i engelska och historia på gymnasiet säger att det känns bra med elevomdömena.
– Vi blir ju utvärderade. Jag känner mig liksom inte bedömd, och så träffar vi eleverna så mycket att det inte känns konstigt.Han berättar vidare att han tycker att omdömena är viktiga om man vill förbättra sitt arbete. Och om riskerna med systemet, säger han:
– Det har väl pratats om risker med att lärare skulle kunna sätta "snällbetyg", men är man en professionell lärarkår, så händer det inte.
Inlägg
Alla kommentarer
