Det ser ut som en händelse...

Det ser ut som en händelse att jag först läser om Thåström i Aftonbladet, och om hur hans texter blivit rakare och mer "jordade", samtidigt som SvD på ledarsidan parafraserar en textrad av Ebba Gröns "Tittar på TV" i artikeln Från Peking hörs det just nu väldigt mycket, samtidigt som jag konstaterar att både Kina och SvD, från sina totalt olika utgångspunkter, går åt motsatt håll, och snarare blir mindre trogna sina grunder.


Thåström har jag följt sen Ebba Gröns andra skiva 1982 och trots att han är så totalt emot nästan allt vad media heter, så har han (bortsett från några urusla år i Imperiet) alltid gått framåt och framstår mer och mer som den mest sanna och äkta textförfattaren i Sverige, vilket borde ge honom en plats i Svenska Akademin (som han, om han följer sin mytbildning, naturligtvis skulle tacka nej till) och borde ge honom en helt annan status än överskattade personer som exempelvis Lundell.


Vad det gäller SvD:s artikel om Kina, så är det nog första gången någonsin jag läser om hur någon högerskribent skriver och uttrycker tvivel över att den kinesiska ekonomiskt liberala ekonomin faktiskt innebär någon förändring för demokratin där:

Kina praktiserar kapitalism av västerländskt snitt men tycks inte samtidigt röra sig i riktning mot demokrati, utan kan tvärtom bli ett varaktigt exempel på hur marknadsekonomi och ofrihet ändå kan umgås relativt obekymrat. Jag är osäker på om familjerna till arkebuserade fångar ännu måste betala staten kostnaden för den använda revolverkulan, men hur som helst finns det ett förtryck och en brist på information som är påtaglig.

Redan något så harmlöst som Facebook är blockerat på internet. Men Louis Vuitton-väskorna guppar alltjämt fram på storstädernas trottoarer. Det är kort sagt ett besynnerligt samhälle som växer fram där borta. Och efter Köpenhamn måste vi åtminstone lära oss att bättre handskas med det.

 Kanske kan det nya årtionden innebära en mindre hyllande retorik av det kinesiska undret och ett konstaterande att det inte är bra att fylla diktaturers kassor, utan att det är dags att försöka pressa på en förändring mot demokrati?

Normalt sett brukar annars skribenter och politiker på högersidan hävda att de hyllar friheten och ratar diktaturen. På vilket sätt är det frihet att låta en stor diktatur få så stor ekonomisk makt?

Egentligen är jag inte säker på att det är ett så besynnerligt samhälle som SvD-skribenten, och säkert andra också, tycker. Hur många tackar nej till bättre ekonomi för egen del? Det är trots allt sig själv man är sig närmast, och jag är övertygad om att den politiska ledningen i Kina är väl medvetna om att inte göra samma typ av "misstag" som gjordes när östeuropa föll efter att det gjorts några få eftergifter till demokratin.

Personligen tror jag att Kinas ökad makt är ett betydligt större hot än terrorhotet som så många anser vara det värsta av allt, men det tycks ibland som om det är lättare att hitta en tydlig fiende som inte är de som ger oss billig elektronik...