lördag 13 augusti 2011

Vänsterpartiets framtid och liberalismen

Jag skrev för några dagar sen om Vänsterpartiets framtid i och med att Ohly bestämde sig för att sluta på sin post som partiordförande, men inte särskilt mycket om hur man skulle gå tillväga för att hitta en ny.

Normalt sett så tycker jag inte att allt mer liberala centerpartiet har så mycket att ta efter, men deras process vad det gäller att gå vidare med interndemorkatin tycker jag har en del fördelar.

Jag tror att Annie Lööf har flera goda poänger i det hon säger i Vi måste bli kaxigare internt från SvD idag där hon poängterar att det är viktigt att synas och höras. Och det gäller naturligtvis alla partier.

Wivi-Anne Johansson från Vänsterpartiet för fram liknande saker i Expressen för någon dag sen, i Låt V:s medlemmar rösta om partiledare:

Vi säger att vi är ett öppet parti och inget motsäger detta. Men nu har vi en ypperlig chans att verkligen visa vad vi menar med öppna och demokratiska processer. Jag hoppas vi i partistyrelsen nu ser till att alla som vill åta sig uppdraget att leda vårt parti ges möjlighet att resa runt i landet på disktriktskonferenser, distrikts- och partiföreningsmöten för att möta så många medlemmar som möjligt. Och för att låta medlemmarna ställa de frågor de anser intressanta och relevanta. Vilken slags ledarskap står de för, vilken politisk strategi tror de är bäst för Vänsterpartiet och vilka politiska sakfrågor som är de viktigaste i framtiden, på kort, medellång och lång sikt.
Tyvärr får jag höra att det finns ett antal partikamrater som inte delar den här uppfattningen utan tycker det ska vara som det alltid har varit, att det hanteras internt.

En av de frågor jag upplevde att många såg som viktiga på de två möten med Framtidskommissionen jag var med på var just den möjligheten att så många som möjligt så direkt som möjligt skulle få möjligheten att påverka valet av nästa partiordförande, just för att många upplevde att det var svårt att göra sin röst gällande mot partitoppen och just för att många upplevde den nu avgående ordföranden som en belastning för den egna lokala politiken.

Till skillnad från just centern så borde vi ha ett bättre ursprungsläge, där de erkänner att de är dåliga på välfärd. Det anses inte Vänsterpartiet vara och välfärd är så grundläggande att vi har alla möjligheter i världen, med rätt ledning och politik, få ett bra grepp om välfärdspolitiken och bli ett betydligt större parti än idag. (Läs gärna en debattartikel till av Wivi-Anne Johansson i Vi har en rad förslag mot barnfattigdom, som understryker det faktumet).

En öppen debatt och val av partiordföranden- och partistyrelsen, kommer också att ge betydligt mer media än om det hela sköts bak lyckta dörrar.

Det hela förordas också av statsvetare i gårdagens SvD och jag har inget att säga emot honom. Lika lite som man kan göra annat än som DN:s ledarsida konstatera att sättet som Juholt valdes på knappast har gynnat sossarna. Varför ska vi göra om deras misstag?

Under tiden finns det många kamper att fortsätta med i form av att argumentera för konstformer som vissa vill förbjudaenögda ryggdunkare till regeringen och högerpolitiker som hanteras som absoluta sanningssägare, istället för åsiktsmaskiner.

Något måste helt klart göras mot den nyliberala politiken, där jag tror att Vänsterpartiet har och bör ha en stor roll att spela och att den inte ska fortsätta att driva landet och landets unga mot samma ruinbrant som många drivits mot i England, vilket ligger bakom de så onödiga kravallerna. Att den typen av politik inte funkar vet vi inom V, men för andra krävs det mer tydlig händelser, som de med lurade bärplockare...

Det är lätt att leta enkla lösningar á la diktatur, om att stänga internet vilket inte funkade för Mubarak. Men lika lite som man kan bara skylla på föräldrarna, lika lite kan man skylla på internet enbart. Det finns självfallet flera olika saker som påverkar, och ingen är opåverkad i den kontext och verklighet man lever i, oavsett om du lever fattigt eller rikt.

Skattesänkarpolitik skapar knappast några förutsättningar för att samhällets del ska underlättas, inte minst för de föräldrar som inte har råd att betala sina ungdomar framtid. Eller den förebyggande "vård" som kan få äldre att leva friskare och längre.

Har vi lyckats riva berlinmuren och östblocket så är det konstigt att vi alltid ska behöva bygga upp nya murar.

media svd svd svd svd svd svd svd svd svd hd hd exp exp exp exp exp exp e24 e24 ab ab dn dn dn dn dn dn gp skd skd skd nsk gp dag dag


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

tisdag 9 augusti 2011

Vänsterpartiet rör sig framåt!

I den här bloggen har jag i till stor del varit kritisk mot Lars Ohly. Inte särskilt mycket sett till hans faktiska politiska gärning, som på många sätt har varit bra och underskattad. Någonstans så har han lite otur, som kommer in som partiledare efter Gudrun Schyman, som varit partiledare under en period när Vänsterpartiet varit som absolut med populär någonsin historiskt sett.


Inte minst under den gångna valrörelsen så tyckte jag att han gjorde bra ifrån sig, exempelvis under diverse debatter och framförallt under ett mycket bra tal i Växjö i september 2010 och ett kort tag senare med de rödgrönas turné som också landade i Växjö. Vid båda tillfällena så visade han upp en förmåga att hålla retoriskt bra tal som ytterst få svenska politiker har haft någonsin.


Ett av de största problemen med honom var att han envisades mycket längre än nästan alla andra att hålla kvar vid att kalla sig för kommunist.


Oavsett vad man lägger in i det uttrycket så går det inte att komma ifrån att de flesta sätter ett likatecken med hur Sovjetunionen var ordnat och så vill mig veterligen ingen från Vänsterpartiet ha det.


Ett av de andra problemen var att han tyvärr var lite för envis vid sin post som partiledare. Han borde avgått redan efter valet 2006 och det hade till och med varit bättre att han gått ut lite tidigare med att han avgår än vad han gör nu. Mitt eget Vänsterpartiet i Älmhult var först i landet med att ge uttryck för åsikten att Ohly ska avgå.


Som jag förstår det så har det kommit rätt många hårda påtryckningar både från den övriga partitoppen och även underifrån. Vid ett av tillfällena jag var och lyssnade på Vänsterpartiets Framtidskommision, så berättade personen ifråga från Framtidskommissionen, att ett delat partiledarskap på två språkrör och att Ohly borde avgå var de absolut två vanligaste ämnena att ta upp i de distrikten de hade varit i tidigare.


Tidigare har inte Ohly visat någon som helst vilja att ha tagit sig åt av kritiken, samt var emot delat partiledarskap, men nu verkar kritiken blivit så massiv att den inte går att undvika en avgång.


Oavsett vad så har man varit partiledare i tio år och över så många val som Ohly så borde man avgå. Har man dessutom inte förbättrat siffrorna alls så finns det inte något annat beslut att ta.


Precis som Lars Ohly själv sa under sin korta presskonferens så har också många bra saker hänt under hans ledning. Partiet är mer enat än tidigare och det är mer arbete på gång som jag hoppas kommer att märkas och göra skillnad i politiken, något som även Jonas Sjöstedt är inne på i sitt blogginlägg idag.


Jag önskar Lars Ohly all lycka i framtiden och ser fram mot intressanta diskussioner och debatter om inte bara hans efterträdare, utan om det också ska handla om, politik.




Än så länge så är det tre personer som trätt fram som kandidater till partiledarposten i Vänsterpartiet. Jag tycker oerhört bra om alla tre och tror att alla kan passa som kandidater till jobbet.


Hans Linde är oerhört duktig på allt som rör utrikespolitiken, och är idag Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman. (Intervju i SvD)


Jonas Sjöstedt är oerhört kunnig inom EU-politiken och nästan en tredjedel av de röstande på Vänsterpartiet i Västerbottens läns valkrets valde att personkryssa in honom. (Intervju i SvD)


Ulla Andersson är den sista av de som så här långt anmält intresse för partiledarposten och hon är ledamot i finansutskottet samt finanspolitiskt talesman för Vänsterpartiet. (Intervju i SvD, där jag kan lägga in en brasklapp om att hon ändrat sig och är för delat partiledarskap, till skillnad från när intervjun gjordes).


Den sista kandidaten som ofta och under många år har nämnts som möjlig partiledare är Josefin Brink, som jag själv hållit som en av mina absoluta favorit till den här posten. Hon är oerhört duktig på arbetmarknadsfrågor, vilket är en fördel i tider som dessa med FAS 3 och arbetslöshet, samt sjukskrivna som tvingas ut i arbete de inte klarar av.

Jag har träffat henne vid ett tillfälle, på Årskonferensen för Vänsterpartiet Kronoberg 2010, och då sa hon mycket tydligt ifrån att hon inte var intresserad av partiledarposten.


Nu när Ohly aviserat sin avgång så hoppas jag att hon ändrar sitt beslut, så vi har både två bra kvinnor och två bra män till posten som partiledare, den kanske viktigaste posten inte bara i Vänsterpartiet, utan i övriga partier också.

För oavsett vad man tycker så har inte Ohly dragit folk via sin person i en tid när partiledaren som person är viktigare än någonsin. Bortsett från att jag tycker det är olyckligt, eftersom det borde vara partipolitiken som är viktigast eftersom vårt parlamentariska system ser ut och är uppbyggt som det är, så visar det att att utan en populär partiledare är det svårt att dra några röstande utöver de som ändå alltid röstar på ett och samma parti.

Det är jag övertygad om att Vänsterpartiet kommer att få nu och det gör att politiken i sig får en chans att till fullo blomma ut!

Det behövs verkligen ett alternativ till Marknadens monster som har löpt amok utan kontroll, prioriteringar som drabbar de mest utsatta och för den osäkra framtiden.

Uppdaterat Jag vet inte om det varit planerat sen länge, men det ser ju onekligen ut som en tanke att Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt skriver en utmärkt debattartikel ihop om att man ska sluta subventionera bankernas spekulation. En perfekt början på ett delat partiledarskap mellan Ulla och Jonas!

Läs även Ohlys ledarskap betyder sju förlorade år och fem förlorade val av Stig Henriksson, Josefin och Jonas ni behövs för att bryta kräftgångenEn epok går i graven - Lars OhlyLars Ohlys avgång kanske kan ge Vänsterpartiet en nystartKlokt av Lars Ohly att inte ställa upp till omvalLars Ohly ställer inte upp till omval och Stort tack för allt dit slit Lasse.

media ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn hd hd hd hd hd hd exp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp dag dag dag dag dag dag skd nsk sr sr sr svt svt svt svtd smp exp exp exp exp exp exp exp exp smp smp skd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Arbetslinjen når inte ända fram...

Det här inlägget hänger ihop med både Vill vi veta hur framtiden ser ut? och kanske framförallt med Prioriteringar ger alltid några förlorare.


Att Arbetslinjen kräver barnomsorg tycker jag borde vara självklart, när öppettider för exempelvis butiker och många andra arbeten i högre utsträckning än tidigare kräver jobb tidiga morgnar och sena kvällar, och i vissa fall till och med arbete dygnet runt.


Kan arbetsgivare ställa den typ av krav på de anställda, så måste samhället hänga med och kunna erbjuda den service som krävs för att vanliga människor som du och jag ska kunna jobba när det krävs.


Det går inte att begära att alla människor, som ensamstående föräldrar, ska ha föräldrar eller andra anhöriga som är pigga nog, har tid över och är intresserade och lämpliga att ha som barnpassare.


Vänsterpartiet krävde redan 2009 kommunerna skulle vara tvingade att anordna nattis. Tyvärr tycker jag att sossarna har varit lite otydliga på den här punkten... Att alliansen varit tvärtysta förvånar mig inte.

Har de samma inställning som en kvinnlig centerpartistisk företrädare sa på senaste landstingsfullmäktige, att man inte ska ta jobb som gör att man inte kan prioritera barnen, så förstår man ingenting av verkligheten för många och märkligt nog inte ens sin egen arbetslinje...

Egentligen tycker jag att det här är en viktigare fråga, eftersom det berör svaga grupper i högre utsträckning, än vad den mer kontroversiella kvoteringsfrågan är.


media svd svd svd svd svd svd svd 


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

måndag 8 augusti 2011

Prioriteringar ger alltid några förlorare

Gårdagens långa inlägg, Vill vi veta hur framtiden ser ut?, hänger onekligen ihop med dagens betydligt kortare, eftersom det handlar om prioriteringar av skatter och samhällsservice.


Det är oerhört märkligt att se hur många, inte minst från högerhåll, vurmar för ökade löner för lärarna.


Formellt sett så har jag inget emot att de får ökade löner, men samtidigt så ser det märkligt ut i Sverige där det aldrig annars är politikerna som agerar för vad lönerna ska landa på, utan arbetsgivarna och de fackliga representanterna.


Eftersom inte en enda av politikerna till höger nämnt ordet höjd skatt, så börjar man ju onekligen undra om vilka som ska få betala det hela? För om det inte fördelas över alla arbetande invånare i landet och i kommunerna så kan jag bara se nerdragningar på de saker som våra skattepengar betalar.


Blir det andra som är anställda inom kommunerna kanske? Finns det någon som tycker att exempelvis de som jobbar inom äldreomsorgen verkar vara överbetalda? Eller ska det dras ner mer på några av de grupper jag nämnde igår, som de som får medicinering istället för vård eller unga självskadedrabbade tjejer som dör i väntan på vård?


Det hävadas bland annat att Friskolereformen har förbättrat resultatet, men fortfarande tycks det vara så att det i allt för hög grad handlar om just resultatet och inte kunnandet i sig.


Borde man inte satsa pengar där om man nu på allvar är rädd för att inte få tillräckligt välutbildade ingenjörer och forskare?


Fast istället så verkar centern vilja fortsätta med det totalt hopplösa projektet Matlandet Sverige, trots att man så här långt varit så kräkliberala att man gärna ser utförsäljning av matproduktionen till skolor och sjukvård till stora företag som har som största intresse att tjäna pengar, framför att se till att de som behöver det får näringsrik mat. Istället för att förändra maten så ägnade sig, som ett exempel, Sodexho åt att putsa sina svar i matenkät...


All den här egoismen påverkar hela samhällsklimatet, till och med så långt att människor väljer att trycka in gift i träd som står ivägen för deras utsikt...


media hd hd hd gp kvp nsk nsk ab dn dn exp

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

söndag 7 augusti 2011

Vill vi veta hur framtiden ser ut?

Bristen på långsiktigt tänkande, istället för kortsiktigt, har jag skrivit om flera gånger. Senast för någon månad sen i Långsiktigt tänkande efterlyses.


Det samma går att säga om situationen i USA och deras allt mer bristfälliga ekonomi, som det naturligtvis finns både flera olika orsaker till och flera olika lösningar på.


Lika naturligtvis så kommer det inte bli de som till största delen står bakom att de befinner sig där de är som kommer att få betala det, utan vanliga fattiga människor, inte bara i USA, utan världen över.


De krissamtal som påstås pågå nu är något som borde börjat för längesen och fortsatt, eftersom det kapitalistiska, eller om man så vill liberala ekonomiska tankesättet, inte innehåller något långsiktigt tänkande.


Nu är det lätt att luras, åtminstone för vissa med bristande fantasi (som vanligt i mediekommentarerna), att tro att jag som Vänsterpartist skulle vara för planekonomi, men inte alls. Det är ju minst lika tydligt bevisat sig vara ett ohållbart system det också.


Lika lite som en ekonomisk marknad kan vara totalkontrollerad, lika lite kan den vara helt eller nästan helt oreglerad, eftersom makten ligger någon annanstans än i händerna på de som kan väljas bort eller väljas in.


Tyvärr verkar det som att demokratin i sig är ett hinder, eftersom det är lättast för väljarna att välja de som lovar mest som gynnar sin egen grupp av människor på kort sikt. Jämför exempelvis med Kina, som med sin bristande, för att inte säga frånvarande, demokrati har seglat upp till en av världens starkaste ekonomier och med rätta kan kritisera den amerikanska ekonomiska politiken.

Kina är landet som fick på relativt kort tid ta över mycket av enkel tillverkningsindustri från väst, eftersom det var för dyrt att tillverka sakerna här. Synd bara att det i slutändan innebär färre antal arbetstillfällen och pengar här. Men som sagt så är nästa kvartalsrapport viktigare än den egna befolkningens arbetstillfällen.

Frågan är när politiker världen över, i demokratiska länder, på allvar ska våga säga tråkiga saker som innebär dåliga saker på kort sikt, men bra på lång sikt, för väljarna? Lite längre än till nästa kvartalsrapport eller nästa valresultat måste verkligen samhällena världen över drivas.

Så är det inte idag och jag tvivlar på att det kommer att vara så i morgon.

Jag har sagt i åtskilliga år att de här sakerna är en vansinnesväg att gå för väst, men först nu verkar även andra inse det:


Det enda vi med säkerhet vet är att den globala maktförskjutningen från USA och EU mot Kina inte tagit någon paus. Den fortgår steg för steg och har om något snabbats på av krisen.
Standard & Poor’s underbetyg åt den amerikanska ekonomin är ett underbetyg åt västvärldens politiska ledning, som deprimerande nog får kommunisterna i Peking att framstå som ansvarsfulla.
Jag är, som de allra flesta Vänsterpartister, inte särskilt förtjust i USA av många goda anledningar. Men det känns knappast bättre att en diktatur, tack vare politiska beslut i USA och EU gör att den kinesiska ledningen tycks ha bäst grepp i världen om ekonomin... Vilket är tack vare politiken här i minst lika hög utsträckning som deras egen politik. (läs även den dystopiska Pax Americana krackelerar)

En av få goda saker med det här dock att det lär bli mer än den israeliska ekonomin som krackelerar, om de inte längre får så höga bidrag från amerikanska staten...

Här hemma försöker högerpolitikerna, och viss mån sossarna tidigare, skylla de ekonomiska problemen på sjukskrivna, som i hög grad visar sig vara känt kriminella personer. Varför inte sluta agera för att bestraffa alla sjuka, genom att ge dem medicin istället för vård i första hand, och arbetslösa och istället välja att jaga de som är skyldiga och varför inte titta närmare på de som kombinerar kriminalitet med sjukskrivningar? Eller varför inte sluta ge vård för självskadande kvinnor helt och hållet, vilket har gett dödsfall...

I kombination med att vi kommer att fortsätta att bli allt äldre, så går det inte att fortsätta sänka nivån för vården.

Men med högerpolitiker här som försvarar diktaturer så kan man inte förvänta sig någon reaktion...

Vill vi alls veta hur framtiden ser ut, i synnerhet under de kinesiska ledarnas stora ekonomiska makt? Jag vill inte det...

Läs gärna även tidigare inlägg av liknande sort:

Fortsatt hyckleri kring Kina
Regeringens hållning mot diktaturer
Diktaturer in i den svenska skolvärlden
Jag är övertygad om att alla ismer mår bra av diktaturer
En Orwellsk kampanj
Dags för förändring av de svenska exportlagarna


media e24 e24 e24 e24 ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd vd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn hd hd hd hd hd hd hd hd hd hd hd hd hd hd hd hd hd hd hd hd hd hd hd smp exp exp exp exp expdn  dag dag dag dag dag gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp skd skd nsk nsk nsk nsk smp

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!