lördag 7 januari 2012

Vänsterpartiets framtid



Jag var ju milt sagt rätt glad igår och betydligt mer lättad än vad jag var i förrgår när det delade ledarskapet avslogs.


Men jag tror jag lite blivit drabbad av eftertankens kranka blekhet...


Det var efter att ha funderat lite kring, och inte minst fått oroväckande signaler från partikamrater på plats eller på annat sätt med mer insikt än vad jag har, Vänsterpartiets nya partistyrelse:
Ulla Andersson, Gävleborg
Josefin Brink, Storstockholm
Aron Etzler, Storstockholm
Hans Linde, Göteborg
Sara Mohammadi, Skåne
Ida Legnemark, Älvsborg
Anna Hövenmark, Norrbotten
Mussie Ephrem, Örebro län
Kaj Raving, Kalmar län
Tamara Spiric, Västerbotten
Birger Lahti, Norrbotten
MonaLisa Norrman, Jämtland
Rossana Dinamarca, Älvsborg
Martina Nilsson, Skåne
Lotta Johnsson Fornarve, Sörmland
Kalle Larsson, Storstockholm
Ana Rubin, Skåne
Karin Rågsjö, Storstockholm
Mats Einarsson, Storstockholm
Mats Pilhem, Göteborg
Mia Sydow Mölleby, Örebro län
Wiwi-Anne Johansson, Bohuslän
Med undantag för att Henric Holmkvist-Dinamarca byttes ut mot Wiwi-Anne Johansson, med rätt tydlig majoritet lyckligtvis. Jag vet inte riktigt vad för ömma tår hon trampat på, men hon har fört fram flera bra budskap utåt sett om flera olika ämnen, som sjukas rättigheter, som miljö och klimat. Frågor som alla som borde vara viktig för Vänsterpartiet. Tycker man dessutom att alla ska vara representerade så känns det inte som om det finns för många kvinnor i hennes ålder i V som det är idag.

Man behöver inte ens vara konspiratoriskt lagd för att inse att partistyrelsen som föreslagits, med några enstaka undantag, är rätt tydligt negativ till det delade partiledarskapet och knappast innehåller Jonas Sjöstedts främsta anhängare i hög grad.

Är man så rädd från valberedningens sida för att han inte ska vara vänsterpartist nog, så att han behöver en hel partistyrelse som "polis"?

Ska man vara snäll, så kanske man kan säga att det kan göra att hela partiet blir representerat. Men samtidigt går det inte att bortse från att det försätter den nya partiledaren i en rätt taskig sits. Men jag tror å andra sidan att det är rätt person för att klara ut den situationen.

Å andra sidan så undrar man lite hur illa det står till hos vissa som anser sig behöva ha krismöten när deras kandidat blir utröstad av en äldre kvinna. Det går som någon sa lika gärna se det som att det är skönt att det inte blir för mycket svågerpolitik av det hela...

Det kan onekligen finnas en viss risk för interna bråk inom Vänsterpartiet, men jag hoppas ändå att det kan undvikas och att den politiken blir lika realistisk och kreativ sett till att fånga upp allmänhetens intressen och deras bästa, som jag hela tiden uppfattat det som Sjöstedt vill driva.

Jag tror fortfarande, trots ett antal möjliga hinder, att Vänsterpartiets bästa tid ligger framför dem och inte bakom dem och det gör mig glad även för lokal- och landstingspolitikens skull, där jag är engagerad.

Oddsen att jag och vi andra ska behöva försvara vad partiledaren, eller som för kd som har problem med andra ledande politiker och den interna partikulturen, sagt eller gjort för saker som få av allmänheten har förståelse känns plötsligt oerhört mycket mindre och hur hårt man än jobbar lokalt så väljer tyvärr många att rösta utifrån vad de uppfattar från rikspolitiken, vilket gör att Vänsterpartiet Älmhult hade flest mandat när Vänsterpartiet nationellt hade mest röster, trots att det lokalt var ett rätt tyst parti då.

Sjöstedts tacktal finns både som blogginlägg och att se hos Youtube:



media ab ab svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn hd hd hd hd svt svt svt svt sr sr sr sr sr sr smp exp exp exp exp exp gp gp gp gp gp gp gp dag dag dag dag nsk nsk nsk nsk nsk nsk skd skd skd skd

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

fredag 6 januari 2012

Betydligt mer lättad nu!



Jag är så jäkla glad att mina farhågor från i morse, om att man aldrig kan lita på Vänsterpartiet, sett till att det verkade finnas en opinion för delat  partiledarskap, men att man med liten marginal röstade emot det, inte besannades, utan att Vänsterpartiet får en ny ordförande i form av Jonas Sjöstedt!


Mina tvivel och farhågor, som hade fått mig att sluta med politiken om jag befunnit mig aktiv på riksnivå, har nu bytts ut till något som snarast är att likna vid eufori över att ha fått en partiledare som har alla möjligheter i världen att faktiskt attrahera väljare, vilket Vänsterpartiet bara haft en gång förut, i form av Schyman.


Jag har fullt förtroende för Jonas Sjöstedt och jag ser relativt få risker för att hans partiledarskap ska solkas ner av en överdriven blandning av trams från omvärlden och egna idiotier som med t ex Ohly och Juholt.


Det enda jag känner som risk just nu är att han har lyfts och hyllats till en högre position och som en jesuslik frälsare än någon klarar av att leva upp till och att partistyrelse med mera ska påverka politiken negativt i för hög utsträckning.



Just nu är allt bra och jag funderar på att gå ut och dansa på takåsarna över ett bra val som överskuggar gårdagens dåliga val. För det hade varit ännu bättre idag om han sluppit varit ensam och haft Ulla Andersson vid sin sida!


Dessutom är jag väldigt glad att det här valet, till skillnad från gårdagens, sker med en mycket tydlig majoritet, med 179 för Sjöstedt och endast 39 för Dinamarca. Mandatet är starkt även inom Vänsterpartiet, vilket det inte var för ett fortsatt odelad partiledarroll.


(Bilderna från utfrågningen av partiledarkandidaterna i höstas i Västerås, vid Kommun- och landstingsdagarna)






media ab ab svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn hd hd exp exp exp exp exp exp gp gp gp gp gp gp gp dag dag dag dag dag dag nsk nsk nsk nsk nsk nsk nsk nsk nsk skd skd skd skd skd skd skd skd skd smp svt svt svt svt svt sr sr  


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Inte utan viss besvikelse...

Det är inte utan viss besvikelse, efter min debattartikel för delat ledarskap i Vänsterpartiet, jag konstaterar att så inte blir fallet i samband med det här partiledarbytet.


Att det skulle ske innan nästa gång, vilket lär dröja runt 10 år i vanlig ordning, är inte sannolikt och egentligen inte direkt önskvärt heller eftersom den tidigare partiledaren får ett oerhört långt försprång jämfört med den andra.


Dessvärre så gör det mig pessimistiskt inställd över att Jonas Sjöstedt verkligen ska bli partiledare i slutändan också, inte minst när det visar sig att de som varit emot det delade partiledarskapet inte varit de som varit mest aktiva i talarstolen om att försöka övertyga övriga kongressdelegater om fördelarna med det.


Det är mer än en gång under de åren jag varit politiskt intresserad, och än mer sen jag blev politiskt aktiv för tre år sen, jag har funderat på hur många aktiva vänsterpolitiker det är som agerar som om de inte vill ha ett mer populärt parti och få fler röster. Jag blir inte riktigt klok på varför eller om det är så "enkelt" att det handlar om att man omöjligt kan kompromissa med någon enda sakfråga? Så länge man inte har absolut majoritet måste man kompromissa eller tacka nej till en stor del av möjligheterna att alls påverka, och vill man inte påverka till det bättre så är frågan varför man alls är politisikt aktiv, oavsett parti? Det är som Margit Silverstein säger ett oförutsägbart folk...

Jag måste säga att jag tycker det var trist att Ulla Andersson till sist valde att hoppa av, men jag förstår henne eftersom hon hellre är ett stöd till Jonas Sjöstedt, än att riskera att ta röster från honom så att i slutändan Rossana Dinamarca står som vinnare.

I övriga partier så skulle en kandidat som Dinamarca få det svårt, som delvis väljer att undvika betala partiskatten, som många ser som självklar, som används för att finansiera fortsatt verksamhet.

Ett ypperligt exempel på hur bra det kan fungera är från Eva-Britt Svensson som satt i EU-parlamentet och valde att betala partiskatt och på kort tid kom upp i en halv miljon när hon valde att skänka halva sin lön till partiet och välgörande ändamål.

Som några partimedlemmar lyfter fram i en debattartikel i Flamman så finns det många i partiet som lägger ner mycket tid utan ersättning, och att partiskatten ger faktisk möjlighet till mer resurser för att kunna påverka politiken och göra Vänsterpartiet större i slutändan. Något som i slutändan gynnar även de som inte vill betala partiskatt men ändå vara Vänsterpartister.

Partiskatten går att någonstans se som en intern angelägenhet. Värre tycker jag fortfarande att det är med de dyra flygresorna, som någon räknade ut tjänade in högst ett par timmar per resa. Det är svårt att behålla trovärdigheten som ett potentiellt rött parti som värnar om miljön med de valen. Väljer man dessutom att mot media först förneka kritiken, vilket man aldrig ska göra utan hellre erkänna om man vet att man är skyldig så är man inget partiledarmaterial. (Jämför t ex med Schyman som snarare vann i respekt de första gångerna hon direkt erkände sig vara alkoholist när hon uppförde sig illa.)

Stämmer det dessutom som en av mina vänner som är närvarande på kongressen påstod, att Dinamarca först sade sig ha ändrat sig för att vara för delat partiledarskap och sen efteråt sagt motsatsen, som hon stått för tidigare, att resultatet blev det hon ville och hade förväntat sig.



Personligen så tycker jag det är till partiets nackdel att man fortsätter använda, så väldigt frekvent, ordet feminism. Det är inte det samma som att jag har emot en feministisk politik, snarare tvärtom.

MEN, som en statsvetare och inrikespolitisk expert sa i en av lokaltidningarna igår (finns tyvärr inte online) så är några av de viktigaste väljargrupperna offentliganställda kvinnor. Problemet enligt mig är att man inte ens får den gruppen, som många av de här bra förslagen vänder sig till, attraheras av ordet "feminism", eftersom de som så många andra har så negativ tolkning av det ordet.

Bara det att tydligt visa vad man ska göra, istället för att använda tydligare och förklarande meningar istället för värdeladdade ord man kan tolka på flera olika sätt och de flesta tolkar negativt, vore en stor framgång.

Direktsändning av kongressen kan ses på Kongressidan eller på SVT-Forum.

media svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn hd smp exp exp exp exp gp gp gp gp dag dag dag dag dag dag dag nsk nsk nsk skd skd skd ab ab


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

onsdag 4 januari 2012

Partiledarval i Vänsterpartiet - Sveriges mest demokratiska parti

(Publicerad i Smålandsposten 4 januari -12)


Partiledarval i Vänsterpartiet - Sveriges mest demokratiska parti

Mona Sahlin gick ut med att deras partiledartillsättningar borde ske i en mer öppen process, där man fick veta vilka som stod till förfogande och vad för åsikter de hade som gjorde dem olika. Med andra ord som Vänsterpartiet har det.


Jag tycker det är bra av Sahlin att gå ut med sin åsikt, för det fungerar inte särskilt bra i andra partier heller. Centern, som ett exempel, gick visserligen ut med vilka deras kandidater var. Men det var knappast så att det var val bland representanter från medlemmarna som fick Annie Lööf att bli partiledare, utan hon valdes bakom lyckta dörrar och har enligt senaste partisympatisörmätningen också tappat väljarandelar.


Under de senaste månaderna så har de fyra aktuella partiledarkandidaterna turnerat runt landet lokalt och regionalt samt inför media för att presentera hur de ska leda partiet om de blir valda. Det enda som vore mer demokratiskt vore att varje enskild partimedlem fick välja, som i ett traditionellt val till riksdagen, vilket för ett litet parti skulle bli en dyr och tidskrävande process.


Valberedningen lägger visserligen förslag kring vad de tycker, och de har valt Jonas Sjöstedt som ensam partiordförande, men sen är det medlemmarna, via kongressombud, som väljer partiledare utifrån sina egna åsikter. 
Jag önskar att valberedningen haft lite mer mod och även valt ett delat partiledarskap. Jag tror det på många sätt hade varit ett ännu bättre val, där den huvudsakliga anledningen varit att man hade kunnat synas mer, inte minst i lokalmedia, som mer än gärna alltid tar upp partiledarbesök i det område de bevakar.

Med två partiledare så får du mer möjlighet att sprida bevakningen, som vad man än tycker sker betydligt mer mot partiledarna än övriga medlemmar i partiet eller riksdagen. Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt är dessutom två kandidater som är tydligt medvetna om att den ekonomiska krisen ligger som grund för att ha möjlighet att rusta upp trygghetssystemen i landet.


Men det är min personliga åsikt. Det bästa av allt är ändå någonstans, att ett av de mest demokratikritiserade partiet, i form av Vänsterpartiet har den mest demokratiska processen för att få fram sin partiledarkandidat.

Valberedningen har sagt sitt. Men de som har det slutgiltiga avgörandet är de hundratals representanter för alla distrikten för Vänsterpartiet som kommer att åka på partikongressen i början på januari. Därför är det inte avgjort än.

Det är med andra ord fler som vara med och bestämma om partiledarskapet än i många andra partier vilket gör Vänsterpartiet mer demokratiskt.

Jag avslutar med ett citat från Jonas Sjöstedt, som förklarar varför han är ett av mina två förstahandsval, utöver att han, precis som Ulla Andersson, är människor som haft vanliga arbeten och vet hur det är att leva ett vanligt liv med låg lön:

"På frågan om vad som blir den största skillnaden mot förut om han blir vald till partiledare säger Jonas Sjöstedt att han vill stå för ett ledarskap där många företrädare för partiet syns och tar plats.

– Jag hoppas att jag kan slå an en ton i partiet där vi lägger fram egna konkreta förslag och blir mindre av nej-parti. Jag hoppas också att vi kan utmana Miljöpartiet som det bästa klimatpartiet, säger han till Flamman.

På vilket sätt har Vänsterpartiet varit ett nej-parti?

– Tittar man på våra pressmeddelanden som skickas ut så börjar de ofta med ett nej eller att stoppa något. Bakom varje nej finns eget förslag om något bättre, jag tycker det är vad vi ska fokusera på."
Jerker Nilsson, Vänsterpartiet Älmhult


Edit: Aron Etzler skriver idag i Svenska Dagbladet om Vänstern måste tala så folk begriper, något han har helt rätt i. På lång sikt så måste det vara det bästa sättet att nå framgång. Men man kan inte glömma att även budbäraren måste vara någon som folk har förtroende för och vill lyssna på och inte har mängder av förutfattade meningar kring.


Därför är jag övertygad om att en kombination av Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson är den bästa kombinationen på både lång och kort sikt.


Dessutom, apropå att tala så att folk begriper, så rekommenderar jag min och Johan Lindkvists kongressmotion om just att uttrycka sig så att vanligt folk förstår: Motion om att Avteoritisera ideologin.


media  ab ab ab ab svd svd svd svd svd svd svd smp exp exp exp exp exp exp kvp gp gp gp gp dn skd dag dag nsk nsk dag hd hd




Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

tisdag 3 januari 2012

Nordens Ark November 2011 - Övriga djur (Berguv, Europeisk vildkatt, Fjälluggla, Pilgrimsfalk, Przewalskis vildhäst, Skogsren, Skruvhornsget, Vitryggig hackspett)

Det allra sista inlägget över djuren blir ett "samlingsinlägg" med de djur som vi mer eller mindre passerade förbi och inte fick mycket "specialvisning" av och som vi var kortare stunder hos.


Berguv







Fjälluggla



Matsedel eller schema över hur djuren ska matas



Przewalkis vildhäst



 Skogsren



Skruvhornsget



Vitryggig hackspett












Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Nordens Ark November 2011 - Manvarg

Det sista djuret vi såg på Nordens Ark var Manvargen, som min fru blev fodervärd åt, via en julklapp från mig. (Läs mer om att vara fodervärd här).

Det finns få djur i den svenska naturen, eller ens i gemene mans medvetande, som påminner om Manvargen, som trots namnet inte är släkt med vargen, utan bildar ett helt eget släkte. Den ser ut som en stor räv på styltor eller möjligen en korsning mellan ett hjortdjur och en räv.

Den lever i sydamerika och lever till skillnad från övriga hunddjur inte i flock normalt sett. Även den är utsatt, som så många andra djur, för att deras normala territorie minskar och för att de används som mediciner.

Själva manen, som den fått namnet ifrån, är svart hår över ryggen som kan resas som raggen på en hund.

Trots att djuret räknas som rovdjur, så behöver den mer än 50% av sin kost från växtriket. Tidigare missade man det är i djurparkerna, vilket gjorde att de dog omgående. På Nordens Ark får de i dag en variant på grönsakspuré med de ämnen de behöver. Märkligt nog äter de rätt få grönsaker i det vilda, varav de flesta växer lokalt, men av någon anledning så är det lättare att få i dem en puréblandning med andra här mer lättåtkomliga frukt- och grönsaker.

Vi matade dem för övrigt med ägg, stora vita råttor, päron och äpplen när vi var inne hos dem, vilket syns på filmerna sist i inlägget.














Den som vill se mer få gärna bli facebookvän med mig och hänvisa till att ni vill se fler bilder, eftersom jag lägger upp mer där än här: https://www.facebook.com/jerker.nilsson eller titta på övriga inlägg som är taggade med Nordens Ark.





Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Nordens Ark November 2011 - Lodjur

Ett av de roligare djuren att få se för första gången på nära håll var vårt svenska lodjur. Även om jag bor i trakter där det finns eller har funnits några olika lodjur, så har inte jag, och knappt någon annan heller, fått se ett viltlevande lodjur i Sverige, eftersom de är nattaktiva och direkt skygga djur.


Jag upplevde förra gången på Nordens Ark då vi inte alls såg lodjuren, och den första dagen nu när vi gick där själva utan djurskötare med mat, som om även de som levde i fångenskap var skygga. När vi följde med djurskötaren och maten så blev den ena, som bott i hägnet längst, mindre skyggt av sig, medan de andra, honan fortsatte väsa och fräsa och befann sig på mer behörigt avstånd än hanen.


Den lever på allt från hjortdjur som rådjur till mindre gnagare och har med andra ord normalt sett gott om föda att fånga i svenska skogar, så det är människan som är det största hotet mot den.


Det var ändå en härlig känsla att stå mindre än två meter från den svenska faunans, sen 9 000 år tillbaka, enda vilda kattdjur.



















Den som vill se mer få gärna bli facebookvän med mig och hänvisa till att ni vill se fler bilder, eftersom jag lägger upp mer där än här: https://www.facebook.com/jerker.nilsson eller titta på övriga inlägg som är taggade med Nordens Ark.


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

måndag 2 januari 2012

Nordens Ark November 2011 - Amurleopard

En av min nyblivna frus absoluta favoriter var Amurleoparden, som Nordens Ark har två av, en hanne och en hona som nyss släppts ihop för att få fler leoparder. Den hade absolut den mest fantastiska päls av alla djuren, och var det djuret som jag upplevde som mest vilt och mest otämjt och det som snabbast av alla hade dödat den som kommit innanför stängslet.


Den enda gången jag blev rädd under hela besöket var när jag satt mig ner på knä med mobilkameran för att ta ett foto på den. Då gjorde den ett utfall mot mig som jag inte kunde förutse alls och trots att jag hade en stängsel mellan mig och den så reagerade jag instinktivt och blev skiträdd, till de andras glädje :) Det tog mig minst en kvart att lugna ner mig...


Det blev bevarat på bild och är den sämsta bilden av alla, där man bara ser en vit mage.


Till nackdelen var att den var relativt lättstressad, eftersom den lätt får för mycket överskottsenergi som den inte har så lätt för att göra sig av med, oavsett hur stora hägn man bygger. Man försöker på Nordens Ark, som andra bra djurparker och liknande, bygga ut och tänka ut saker som får djuren att använda hjärnan också. Men just amurleoparden var en av de svåraste att "roa" intellektuellt.


Vi fick, precis som med amurtigern (Amur är en flod för övrigt i trakterna där amurtigern och leoparden lever), gå runt i hägnet, med leoparden utstängd, för att lägga ut mat på olika ställen så att den kunde få anstränga sig lite. Den hade betydligt lättare och snabbare än tigern för att hitta maten.


I vilt tillstånd äter amurleoparden allt från hovdjur till skalbaggar, men tyvärr så lever endast ca 30 vilda amurleoparder i det vilda, men 300 i djurparker, vilket gör att den inte bara hotas av jakt för päls och ben till asiatisk medicin, utan även av inavel.









Missade en film när jag la upp det här inlägget igår, så här kommer en till:






Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Nordens Ark November 2011 - Pallaskatten

Förra gången vi var på Nordens Arkfick vi träffa en art vi aldrig hört talas om innan, Pallaskatten eller Manul.


Pallaskatten är en av de äldsta nu levande kattsorter som existerar. Den är ungefär lika stor som en vanlig huskatt och lever i bergs- och öppna slättområden på upp till nästan 5 000 meters höjd. Den har varit och är fortfarande utrotningshotad på grund av att man har jagat den för pälsens skull och för att man har jagat kanin med gift, som är ett av dess huvudsakliga byten.


Det var i själva verket två stycken olika pallaskatter, men den ena var mer "blyg" och det var den mindre rädda vi fick gå in till.


Precis som med Den mindre pandan, så kommer den här katten ursprungligen från Chester Zoo i England och är ny för förra året som art på Nordens Ark.












Den som vill se mer få gärna bli facebookvän med mig och hänvisa till att ni vill se fler bilder, eftersom jag lägger upp mer där än här: https://www.facebook.com/jerker.nilsson eller titta på övriga inlägg som är taggade med Nordens Ark.



Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!