En ljus framtid för Vänsterpartiet - Befarar vissa...

Trots att jag igår drabbades av eftertankens kranka blekhet, till viss del, så tycker jag likväl att framtiden för Vänsterpartiet i huvudsak ser ljus ut.


Ser man på den politiska omvärldens reaktioner så börjar jag undra mer än jag gjort innan, även om jag sett att andra noterat att Vänsterpartiet med Jonas Sjöstedt i fronten verkar skrämma upp en del, om Sjöstedt är mer skrämmande han man kan tro?

Vad nu det kan bero på låter jag vara osagt, utöver att han verkar gå hem i flera olika läger, men att Vänsterpartiet står för att utöka den kärnverksamhet som alla tycker är viktiga, som bra sjukvård, skola och barn- och äldreomsorg tror jag är en orsak.

Att Sjuka fortsätter utförsäkras och att kvinnor hamnar oftare i hemlöshet förstärker onekligen att Vänsterpartiet är ett alternativ. Det är visserligen med illa dold cynism jag säger det, men att moderaterna fortsätter med en politik som suger ut de som mest behöver hjälp, och som sagt som är något som de flesta medborgare i landet inte vill ha, är antagligen Vänsterns bästa hjälp.

Men visst verkar högerspöken till skribenter bli rädda när man läser artiklar som Stendöd ideologi kan återuppstå och att man tycker vänsterkongressen är mysig men väntar på den riktiga matchen, där Juholt och S är inblandade... För att inte tala om att de nya moderaterna inser att fler poliser inte nödvändigtvis ger tryggare barn,  utan att samhällets trygghet har fler grunder att stå på. Det är knappast polisbrist, som gör att det är våld som briserar i Malmö, utan flera andra olika saker, som allt har svårt att lösas med privata och vinstdrivande intressens verksamhet.

På vilket sätt skulle då Sovjet återuppstå på grund av ett populärare Vänsterparti? Jag ser större möjligheter för humanismen och omtanken om andra att återuppstå, inte minst när t o m DN börjar skriva ledare om att Pengar inte är allt och de gamla sossarna låter som de nya moderaterna...

Skönare att läsa mer neutrala GP, som konstaterar att det är slut på den politiska stiltjen som rått ett bra tag nu och en skribent som ser lika mycket fram mot ett mer spännande politiskt år än på väldigt lång tid!

Visserligen var jag kritisk igår, och tyckte att vi skulle haft två partiordföranden istället för en och kan tycka att kongressen gör fel som kräver ökat tryck mot sex timmars arbetsdag, istället för att gå mot en gradvis ökande arbetstidssänkning för alla, så kvarstår främst en sak.

En stor lättnad!

Att media försöker få det till en ny stor strid inför partisekreterarvalet må vara hänt. Men när jag ser vilka som nämns som möjliga till den posten så känner jag mig mer trygg än någonsin, eftersom alla som nämns är mycket kompetenta politiker och jag tror att alla de som nämns skulle fungera mycket bra på den posten. Sällan har jag varit så trygg i förväg av ett val till en viktig post som partisekreterarpostsvalet. 

Kongressen fortsätter sen idag, med fortsatt direktsändning.

Läs gärna igenom Strategidokumentet för Vänsterpartiet.

Sen att Aftonbladet gör något gott för Vänsterpartiet och lyfter fram en mer komisk sida hos den avgående partiledaren tycker jag är skönt att se, så att folk inser hur roligt man kan ha det på annat sätt tillsammans med Vänsterpartister!

media ab svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn hd gp gp gp gp gp gp gp nsk


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Betydligt mer lättad nu!

Jag är så jäkla glad att mina farhågor från i morse, om att man aldrig kan lita på Vänsterpartiet, sett till att det verkade finnas en opinion för delat  partiledarskap, men att man med liten marginal röstade emot det, inte besannades, utan att Vänsterpartiet får en ny ordförande i form av Jonas Sjöstedt!


Mina tvivel och farhågor, som hade fått mig att sluta med politiken om jag befunnit mig aktiv på riksnivå, har nu bytts ut till något som snarast är att likna vid eufori över att ha fått en partiledare som har alla möjligheter i världen att faktiskt attrahera väljare, vilket Vänsterpartiet bara haft en gång förut, i form av Schyman.


Jag har fullt förtroende för Jonas Sjöstedt och jag ser relativt få risker för att hans partiledarskap ska solkas ner av en överdriven blandning av trams från omvärlden och egna idiotier som med t ex Ohly och Juholt.


Det enda jag känner som risk just nu är att han har lyfts och hyllats till en högre position och som en jesuslik frälsare än någon klarar av att leva upp till och att partistyrelse med mera ska påverka politiken negativt i för hög utsträckning.

Just nu är allt bra och jag funderar på att gå ut och dansa på takåsarna över ett bra val som överskuggar gårdagens dåliga val. För det hade varit ännu bättre idag om han sluppit varit ensam och haft Ulla Andersson vid sin sida!


Dessutom är jag väldigt glad att det här valet, till skillnad från gårdagens, sker med en mycket tydlig majoritet, med 179 för Sjöstedt och endast 39 för Dinamarca. Mandatet är starkt även inom Vänsterpartiet, vilket det inte var för ett fortsatt odelad partiledarroll.


(Bilderna från utfrågningen av partiledarkandidaterna i höstas i Västerås, vid Kommun- och landstingsdagarna)

media ab ab svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn hd hd exp exp exp exp exp exp gp gp gp gp gp gp gp dag dag dag dag dag dag nsk nsk nsk nsk nsk nsk nsk nsk nsk skd skd skd skd skd skd skd skd skd smp svt svt svt svt svt sr sr  


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Vänsterpartiets Kommun- och Landstingsdagarna Västerås 2011

KoLa-dagarna för Vänsterpartiet 8-9 oktober 2011

Jag var i väg förra helgen som representant för Vänsterpartiet Kronobergs Landstingsgrupp, under Kommun- och Landstingsdagarna i Västerås. Det är en konferens med seminarier och föreläsningar som först och främst riktar in sig på kommun- och landstingspolitiker. Själv kände jag inte ens till att KoLa-dagarna existerade för bara någon månad sen och hade rätt lågt ställda förväntningar och visste rätt lite vad som väntade mig.

Därför blev det en väldigt positiv överraskning över att få vara där i två dagar. Tvärtemot vad jag trodde så var det inte så mycket själva föreläsningarna och seminarierna som var det som var bästa, utan det rent socialt positiva att få träffa fler vänsterpartister.

Det är rätt lätt tror jag för ett litet parti i en liten kommun med få aktiva vänsterpartister att uppleva att vi är få få, men att ha 250 stycken aktiva politiker på ett och samma ställe skapade en utmärkt känsla av att vi faktiskt inte är så få, i antal räknade, och att vi kan lära av varandra.

Själv träffade jag en stor andel politiker som var allt från de som undertecknad och inte har så mycket att säga till om, till några av partiledarkandidaterna.

Att låta oss ”vanliga dödliga” politiker få träffas, och inte minst träffa de i partitoppen, skapar onekligen lite känsla av att vara på plats där något händer och faktiskt få en chans att utbyta sociala kontakter, tankar och få lära sig mer om hur man löser olika problem och vilja att driva politik, som kan dyka upp i Älmhult och Kronoberg, på andra ställen.

Personligen tyckte jag det var roligt att lägga märke till att flera av partiledarkandidaterna var sociala och vänliga nog att ta sig tid att prata med vanliga dödliga och dessutom kom ihåg att de fört diskussioner på nätet och kom ihåg vem man var. Något jag tror har lättare att hända i ett litet parti än i ett av de större.

Utöver att riskera att bli bländad av deras ”kändisskap”, så tycker jag ändå att det åtminstone i teorin finns en möjlighet, via internet, twitter och Facebook, att faktiskt komma närmare både rikspolitiken och någonstans i teorin kunna påverka politiken högre upp också. (I praktiken finns det naturligtvis fler håll det kommer påverkan ifrån som påverkar mer än gemene man kan göra.)

Tack vare internet och sociala medier så går det att kapa av flera mellanled för informationen, vilket gör den snabbare och förhoppningsvis mer rättvisande och det går exempelvis.

Ett exempel är Ulla Andersson, som i mitt fall gick att skriva ett kort meddelande till på Facebook och faktiskt få svar av henne. Jag konstaterade att hon dessutom låter sig påverkas av medlemmarna, när hon byter från negativ till positiv vad det gäller det delade ledarskapet, med hänvisning till att hon lyssnat på många av partikamraternas argument.

Ska jag kritisera någonting kring de här dagarna, för allt var naturligtvis inte så bra som det kunnat vara.

Utan att nämna några namn, även om alla ämnen jag såg som det skulle föreläsas om var i princip intressanta, så var det några av de föreläsare jag såg eller hörde talas om som alldeles säkert var bra på sina ämnen, men var för dåliga föreläsare för att kunna sprida kunskaperna vidare.

Den bästa föreläsaren i sig, som jag inte höll med hela tiden, var Gertrud Åström, som föreläste om Kvinnor i politiken:

Jag är väl medveten om att Vänsterpartiet är, och tycks förbli, partiet som värnar om de grupper i samhället som har det svårast. Det har jag inga problem med heller. Det är de svaga gruppernas välfärd som talar om hur bra ett samhälle är.

Men, och det är ett väldigt stort MEN, man kan inte så totalt ignorera alla andra ämnen som också är viktiga, även om det hela sammanfaller med satsningen på äldrevård som Vänsterpartiet är igång med nu.

Jag saknade inte bara här, utan ofta annars också, lite mer seriös och utarbetad politik kring företagande. Tidigare så har Vänsterpartiet varit ute med några enstaka bra saker, som att inte ha karensdagar för småföretagare. Men det är för lite för att bli riktigt trovärdigt.

Någonstans så tyckte jag att det märktes rätt väl vid Rossana Dinamarcas utfrågning, att det enda som kom upp var kring de barn som har problem i skolan. Hon fortsatte att tala om att Vänsterpartiet inte kan gå på alla problem i samhället för att vinna framgång och få mer röster, utan ska koncentrera sig på de områdena där de är bäst. Jag vill minnas att Framtidskommissionen kom fram till något liknande i sina slutsatser.

Personligen tror jag det är ett feltänk. Ska man vara ett trovärdigt parti så måste man ha goda tankar och planer kring hur man ska förändra och driva allt som man förväntas påverka som styrande politiker på rikspartiet.

Jag tycker att Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson kom in på det mycket bättre. Någonstans så är alltid grunden för allt som ska göras i ett samhälle ekonomin. Hur tråkigt och osexigt ekonomi än är, jämfört med att hjälpa utsatta människor till ett bättre liv, så krävs det en fungerande ekonomi, i synnerhet när världsekonomin är i rejäl kris, för att alls kunna avdela pengar till de som behöver det.

Min gode vän Erik Edwardson uttrycker det mycket väl i ett privat mail efter att ha sett inspelningarna på alla partiledarkandidaterna:

Det duger inte enbart att lyfta feminism och antirasism när kapitalismen krisar, Sjöstedt har rätt - det är klimatkrisen (e g miljökrisen eftersom det också handlar om sådant som biologisk mångfald och annat) och den ekonomiska krisen som är de stora frågorna. Om vi inte har svar där har vi inget större existensberättigande som parti. Ohlys tjatande om att han inte vill ha delat ledarskap börjar få mig att bli för det med argumentet att organisationen behöver ruskas om och det gamla gardet behöver åka på ett nederlag på kongressen. Hoppas verkligen det blir Ulla och Jonas!

Jag kan bara säga att jag delar Eriks åsikt fullt ut här. Har partiet drivits i en viss linje nu i ca 10 år så kommer det inte att fungera bra med politiker som fortsätter att driva partiet likadant och som bara har idéer inom vissa områden. Det behövs ruskas om och förändras radikalt så att något händer och vi behöver visa framfötterna även på de områdena vi är påstått dåliga.

Det gjorde att jag saknade en del seminarier vid KoLa-dagarna. Även om jag som sagt mycket väl förstår varför man koncentrerar sig kring de ämnena som berör äldrevårdssatsningarna, så fanns det några andra ämnen också. Konstigt nog så har jag träffat några stycken hårt arbetande ensam- eller fåmansföretagare som är Vänsterpartister. Varför inte vända sig till dem och be om uppslag? Det räcker inte med att bli det nya landsbygdspartiet, vi behöver bli bra på betydligt fler områden för att öka trovärdigheten. Vi behöver ha trovärdiga svar på alla frågor ett parti ska förväntas kunna ha, för att slippa påstås vara ett en- eller fåfrågeparti.

Det är mer än en människa jag har hört saga att vi säkert är bra för sjuka och arbetslösa. Men varför lyckas vi inte förklara varför vi är bra för de allra flesta och varför lyckas vi inte få ut att ett jämställt samhälle är ett samhälle som är bra för alla, eftersom minskade sociala klyftor  t ex får ner kriminaliteten?

En sak till vad det gäller partiledarna. En av de sakerna Framtidskommissionen kom fram till var nödvändigt, var att nå ut till mer vanligt folk, gärna inom LO-kollektivet.

Till det behövs förebilder som inte är akademiker eller studerande. Jonas Sjöstedt är en metallarbetare som jobbat på Volvo och Ulla Andersson är gammal förskolelärare (som visserligen inte tillhör LO-kollektivet men borde göra det). Ytterst vanliga arbeten för båda två, som visar på att de är vanliga människor som kommer ihåg vanliga människors problem. För visst behöver vi vara ett parti för majoriteten av befolkningen och inte bara för de absolut längst ner på samhällsstegen.

Om barnfattigdom

Om jag ska försöka, i den här långa texten, komma tillbaka till KoLa-dagarnas och några av de seminarium och föreläsningar jag faktiskt gick på.

Att barnfattigdom finns och bör bekämpas tror jag alla vänsterpartister är medvetna om och att den påverkar alla negativt på både lång- och kort sikt. Men de tog upp några saker man kan göra för att motverka barnfattigdomen.

Samhället ska försöka ge så mycket som möjligt gratis till alla barn. Som god vård/barnpsyikatir, glasögon, medicin, ungdomsmottagningar, fritids m m Gärna frukost i skolan, avgiftsfria kultur- och musikskolor, förstärkt vuxenutbildning, som gynnar barnens föräldrar som ofta är orsaken till barnfattigdomen, ha max 20 elever per klass, låta barnen bestämma mer över skolans fysiska utformning gör att de känner mer ansvar och förstör mindre.

Ha barnomsorg som motsvarar kravet på arbetstider, så att föräldrarna verkligen kan jobba och ta vilka jobb som helst. Ta bort t ex vårdnadsbidrag så att alla barn kan få komma ut i förskolan och påbörja en tidigare utveckling.

Skapa lagändringar så att kronofogde och  socialtjänst måste samarbeta innan vräkningar eller utmätningar. 

Även en förälder som inte har barn som bor hos sig ofta påverkas barnet negativt om föräldern plötsligt inte har något hem alls och aldrig kan ta emot barnet.

Försök ha låga inträden eller gratis inträden på bad och liknande.

Se över fritidsbidragsreglerna så att föreningar som inriktar sig mot barn ges större möjlighet att få med de barn till fattiga föräldrar som har svårast att hitta till föreningsverksamheten.

Underlätta spontanidrott och ha lekplatser, isbanor, utegymnastikredskap och gärna en utrustningsbank, så att barn inte blir hemma för att just de inte har några skridskor att följa med på friluftsdagarna med.

Vinster i välfärden

Från början finns det oftast många mindre privata alternativ inom t ex äldreomsorgen. Men efter något år så köps de upp av stora bolag, som oftast är riskkapitalbolag, vars enda syfte är att generera så mycket vinst som möjligt till ett fåtal ägare i toppen.

62 miljarder skattepengar går till privata bolag och de betalar oftast ingen som helst bolagsskatt och pengarna går aldrig tillbaka till samhället och bryter därmed det som kallas för det ekonomiska kretsloppet, där annars pengar går tillbaka till samhället som betalar.

Även om de skattar så är de oftast så högt belånade internt och betalar så hög ränta, åtminstone officiellt sett, att de kan dra av för sina höga lån och ändå vara utan skatteinbetalningar. Ca 50% av världsekonomin går genom skatteparadis och för att stoppa dem så bör de inte bara förbjudas utan man bör även sluta investera våra skattepengar i dem. Det går även att försöka ställa krav vid upphandlingar på att man inte ska ha kopplingar till skatteparadis.

Kent Werne var en av föredragshållarna. Utöver att ha skrivit några böcker och debattartiklar så har han även en bra och informativ hemsida som tar upp de här problemen. Läs gärna om hur hur välfärdsindustrin är en vinstmaskin och vilka de stora bolagen och deras ägare samt vinster är.

Det är alltså åtskilliga miljarder som rullas ut ur landet för gott, istället för att rullas tillbaka in där de borde göra mer nytta.

Om jag ska sluta med vad KoLa-dagarna började med, så var det Lars Ohlys inledande tal, som går att läsa här eller höra nedan.

Jag vet att jag inte var den enda som reagerade på det talet och hur det utvecklades... 

Ohlys tal var lysande retoriskt sett, som jag ofta tidigare tyckt att han är - en god retoriker och bra talare, som lyfter fram hur vi är ett och samma parti och mår bäst när vi befinner oss i ett ständigt pågående demokratiskt samtal och vilka saker vi faktiskt lyckats förändra.

Men sen tycker jag det spårade ut totalt... Jag har svårt att se poängen i att han vid ett tal för kommun- och landstingsdagarna väljer att ge sig in och diskutera hur partiledarskapet ska se ut i framtiden, efter hans avgång.

Det var inte bara fel tid och plats, utan som avgående ordförande så ska man välja att vara tyst, åtminstone fram tills den dagen man avgått och är lite mer en vanlig medlem och inte en som har större möjlighet än alla andra att påverka.

Bortsett från det så har han fel i att fördelarna, t ex i media, inte stämmer. Det räcker att dina två partiledare är i södra Sverige och i norra Sverige, så har du minst två lokala tidningar som skriver om att partiledaren har kommit till området för besök. Lägg till det lokala radio- och tv-kanaler, som gärna plockar upp nyheten om de gånger en partiledare besöker orterna för deras utgivningsområde.

En partiledare tar media alltid upp. Det är per automatik ett ansikte nästan alla tittare och läsare känner igen och som i sig har ett större nyhetsvärde än alla andra aktiva politiker i ett litet parti.

Jag vet att han hävdade när han talade, vilket jag inte kan hitta i texten, men som borde finnas i det som är filmat, att han om någon borde veta att det inte är för tungt för en person att vara partiledare.

För att senare konstatera att han som många andra män hade åldrande föräldrar som fick utnyttja sina döttrar för hjälp, eftersom sönerna gjorde annat. Vem vet, med en partiledare till vid sin sida kanske Ohly kunnat hjälpa sin pappa lite oftare, så att fadern inte helt behövde förlita sig på sin dotter?

Men att det skulle försvåra att nå ut till allmänheten med två. Det är omöjligt att förstå. Det blir nödvändigtvis inte bättre. Men sämre blir det inte.

Jag ser några bra citat hos Homopoliticus, om hur Ohly säger att det ska vara hårt koppel på partiledaren och att han inte ska gå före och bestämma. Jag minns också att han nämnde något om hur man är ett parti, att man ska agera som ett sådant och att man inte ska hugga partikamrater i ryggen, att det ska vara högt för demokratin inom partiet och så vidare...

Det är ju synd att Ohly själv väljer att vägra gå i koppel, helst vill bestämma själv, väljer att riskera att starta fraktioneringar av partiet och hugga alla oss som tror på det delade partiledarskapet i ryggen.

Ska jag dra någon slutsats av Ohlys 10 år vid makten så är det att han har visat vad hans teorier om hur partiet ska drivas gör. Att det stannar kvar vid 5-6%, fram tills den dagen diskussionen om en ny partiledare, och kanske två, kommer fram.

Så ja, kanske ska vi lyssna på Ohly och tänka på hur han drivit politiken och debatten, och sen välja att göra på något helt annat sätt. 

Med en kvinna som Ulla Andersson och en man som Jonas Sjöstedt vid det gemensamma rodret framåt, som har insett att det när den ekonomiska krisen slår som hårdast är där allting börjar och slutar oavsett vilka frågor det gäller.

(Jag inser här att jag inte nämnt Hans Linde alls. Det beror på att mitt tåg gick strax efter han börjat tala och jag har inte mycket att säga om hans tal, men det går att se även det hos SVT-play. Personligen tycker jag han är så bra som utrikespolitisk talesman, eller varför inte nästa utrikesminister, att jag tycker att bara det är ett hinder för en partiledarpost i dagsläget. Tråkigt nog är inte utrikespolitiken särskilt viktig för att attrahera röster som i mina ögon är den viktigaste frågan att  lösa.)

Mer bilder finns på min facebooksida.


media smp smp smp smp smp smp ab ab ab dn dn dn hd hd gp

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Vänsterpartiet rör sig framåt!

I den här bloggen har jag i till stor del varit kritisk mot Lars Ohly. Inte särskilt mycket sett till hans faktiska politiska gärning, som på många sätt har varit bra och underskattad. Någonstans så har han lite otur, som kommer in som partiledare efter Gudrun Schyman, som varit partiledare under en period när Vänsterpartiet varit som absolut med populär någonsin historiskt sett.


Inte minst under den gångna valrörelsen så tyckte jag att han gjorde bra ifrån sig, exempelvis under diverse debatter och framförallt under ett mycket bra tal i Växjö i september 2010 och ett kort tag senare med de rödgrönas turné som också landade i Växjö. Vid båda tillfällena så visade han upp en förmåga att hålla retoriskt bra tal som ytterst få svenska politiker har haft någonsin.


Ett av de största problemen med honom var att han envisades mycket längre än nästan alla andra att hålla kvar vid att kalla sig för kommunist.


Oavsett vad man lägger in i det uttrycket så går det inte att komma ifrån att de flesta sätter ett likatecken med hur Sovjetunionen var ordnat och så vill mig veterligen ingen från Vänsterpartiet ha det.


Ett av de andra problemen var att han tyvärr var lite för envis vid sin post som partiledare. Han borde avgått redan efter valet 2006 och det hade till och med varit bättre att han gått ut lite tidigare med att han avgår än vad han gör nu. Mitt eget Vänsterpartiet i Älmhult var först i landet med att ge uttryck för åsikten att Ohly ska avgå.


Som jag förstår det så har det kommit rätt många hårda påtryckningar både från den övriga partitoppen och även underifrån. Vid ett av tillfällena jag var och lyssnade på Vänsterpartiets Framtidskommision, så berättade personen ifråga från Framtidskommissionen, att ett delat partiledarskap på två språkrör och att Ohly borde avgå var de absolut två vanligaste ämnena att ta upp i de distrikten de hade varit i tidigare.


Tidigare har inte Ohly visat någon som helst vilja att ha tagit sig åt av kritiken, samt var emot delat partiledarskap, men nu verkar kritiken blivit så massiv att den inte går att undvika en avgång.


Oavsett vad så har man varit partiledare i tio år och över så många val som Ohly så borde man avgå. Har man dessutom inte förbättrat siffrorna alls så finns det inte något annat beslut att ta.


Precis som Lars Ohly själv sa under sin korta presskonferens så har också många bra saker hänt under hans ledning. Partiet är mer enat än tidigare och det är mer arbete på gång som jag hoppas kommer att märkas och göra skillnad i politiken, något som även Jonas Sjöstedt är inne på i sitt blogginlägg idag.


Jag önskar Lars Ohly all lycka i framtiden och ser fram mot intressanta diskussioner och debatter om inte bara hans efterträdare, utan om det också ska handla om, politik.

Än så länge så är det tre personer som trätt fram som kandidater till partiledarposten i Vänsterpartiet. Jag tycker oerhört bra om alla tre och tror att alla kan passa som kandidater till jobbet.


Hans Linde är oerhört duktig på allt som rör utrikespolitiken, och är idag Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman. (Intervju i SvD)


Jonas Sjöstedt är oerhört kunnig inom EU-politiken och nästan en tredjedel av de röstande på Vänsterpartiet i Västerbottens läns valkrets valde att personkryssa in honom. (Intervju i SvD)


Ulla Andersson är den sista av de som så här långt anmält intresse för partiledarposten och hon är ledamot i finansutskottet samt finanspolitiskt talesman för Vänsterpartiet. (Intervju i SvD, där jag kan lägga in en brasklapp om att hon ändrat sig och är för delat partiledarskap, till skillnad från när intervjun gjordes).


Den sista kandidaten som ofta och under många år har nämnts som möjlig partiledare är Josefin Brink, som jag själv hållit som en av mina absoluta favorit till den här posten. Hon är oerhört duktig på arbetmarknadsfrågor, vilket är en fördel i tider som dessa med FAS 3 och arbetslöshet, samt sjukskrivna som tvingas ut i arbete de inte klarar av.

Jag har träffat henne vid ett tillfälle, på Årskonferensen för Vänsterpartiet Kronoberg 2010, och då sa hon mycket tydligt ifrån att hon inte var intresserad av partiledarposten.

Nu när Ohly aviserat sin avgång så hoppas jag att hon ändrar sitt beslut, så vi har både två bra kvinnor och två bra män till posten som partiledare, den kanske viktigaste posten inte bara i Vänsterpartiet, utan i övriga partier också.

För oavsett vad man tycker så har inte Ohly dragit folk via sin person i en tid när partiledaren som person är viktigare än någonsin. Bortsett från att jag tycker det är olyckligt, eftersom det borde vara partipolitiken som är viktigast eftersom vårt parlamentariska system ser ut och är uppbyggt som det är, så visar det att att utan en populär partiledare är det svårt att dra några röstande utöver de som ändå alltid röstar på ett och samma parti.

Det är jag övertygad om att Vänsterpartiet kommer att få nu och det gör att politiken i sig får en chans att till fullo blomma ut!

Det behövs verkligen ett alternativ till Marknadens monster som har löpt amok utan kontroll, prioriteringar som drabbar de mest utsatta och för den osäkra framtiden.

Uppdaterat Jag vet inte om det varit planerat sen länge, men det ser ju onekligen ut som en tanke att Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt skriver en utmärkt debattartikel ihop om att man ska sluta subventionera bankernas spekulation. En perfekt början på ett delat partiledarskap mellan Ulla och Jonas!

Läs även Ohlys ledarskap betyder sju förlorade år och fem förlorade val av Stig Henriksson, Josefin och Jonas ni behövs för att bryta kräftgången, En epok går i graven - Lars Ohly, Lars Ohlys avgång kanske kan ge Vänsterpartiet en nystart, Klokt av Lars Ohly att inte ställa upp till omval, Lars Ohly ställer inte upp till omval och Stort tack för allt dit slit Lasse.

media ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn hd hd hd hd hd hd exp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp dag dag dag dag dag dag skd nsk sr sr sr svt svt svt svtd smp exp exp exp exp exp exp exp exp smp smp skd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Illavarslande siffror för Vänsterpartiet

Trots en borgerlig politik som få svenskar trivs med, vad det gäller exempelvis sjukvård, sjukförsäkring, hårdare beskattade hyresrätter och horribla FAS 3-projekt, så går Vänsterpartiet, till skillnad från socialdemokraterna, verkligen inte framåt alls.

Det är mycket märkligt att se och läsa det här, när det borde vara öppet mål för alla rödgröna partier, att ta sig framåt i väljarsympatierna. Vi har som ett exempel mer svenska dollarmiljonärer än någonsin förut, vilket knappast skapar ett rättvisare samhälle och hur de med välbetalda jobb har råd att skaffa fler barn...

Herregud, själv blir jag fortfarande kallad kommunist, trots att jag alltid varit för parlamentarisk demokrati, trots att det är moderaterna som kör med kommunikationspropaganda, värdigt vilken gammal kommunistdiktatur som helst.

Centerpartiet har en partiledare som går när det är kört. När börjar Vänsterpartiets partiledning och partiledare inse att det är dags för mer radikala förändringar i vårt eget parti? Jag vill inte se samma rekommendetioner som centern nu får, att stänga ner partiet och dela ut pengarna bland medlemmarna, eftersom Vänsterpartiet har ett betydligt större existensberättigande i ett land där alla partier snarast går att se som liberaler.

Uppenbart är att satsningen på Världens bästa sjukvård, som på många sätt var en bra satsningar, inte alls har lyckats och både den och partiet behöver snarast en katastrofkommission för ett snabbt agerande. Det kan tyckas länge tills nästa val, men  valrörelsen för den har snart pågått ett helt år, i synnerhet när man är ett litet parti långt från makten.

Om inte så är det bara kriminalitet som återstår för att de mest utsatta ska klara sig.

Uppdaterat Jag noterar att Sjukskrivningarna ökar kraftigt, vilket igen visar att regeringens politik inte funkar och lämnar vidöppet för andra metoder...

Mats Ohlsson i Lund har en illavarslande graf i hans senaste blogginlägg över samma ämne som den här posten, som mycket tydligt visar hur illa det varit under tio år: Saknar V självbevarelsedrift?

media ab ab ab svd svd svd svd dn dn  exp smp gp dag hd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Vad var det vi sa?

I Andra modeller ger fler jobb än jobbskatteavdraget, lyfter två av landets främst skatteforskare fram att jobbskatteavdraget och en utökning av den inte ger fler jobb eller ger mer drivkraft för att välja att jobba istället för att gå på bidrag. Något alla till vänster i politiken redan förstått...

Men deras analys visar att det inte längre är säkert att avdraget leder till ett ökat arbetsutbud, då den ökande nettoinkomsten riskerar leda till att individer i högre grad prioriterar att vara lediga. Båda anser också att jobbskatteavdraget har en konstruktion som gör det komplicerat för många löntagare att förstå hur det fungerar och som därför gör att de inte ändrar sitt beteende.

...

Hansson menar att avdraget i dag inte skapar tillräckligt tydliga incitament för dem med högre inkomster att jobba mer. För att undvika höjda marginalskatter skulle jobbskatteavdraget kunna riktas till grupper som är överrepresenterade i utanförskap och där tillhörigheten till den gruppen inte går att påverka genom förändrat beteende.

Exempelvis skulle avdraget kunna ges till ensamstående föräldrar med hemmavarande barn, eller till långtidsarbetslösa och invandrare. Vidare anser Hansson att ett riktat jobbskatteavdrag borde kombineras med avskaffande av värnskatten samt sänkt kapitalinkomstskatt. Det sistnämnda skulle stärka det direkta familjeägandet i svenska företag – den typ av ansvarstagande folkhemskapitalism som varit en bärande del i svensk ekonomisk historia.

 

I GP lyfter Lars Ohly och Jesper Odelberg fram att Låta ROT-avdraget gå till ökad tillgänglighet för de med funktionsnedsättningar.

Två bra artiklar som båda två ger något vettigt av skatteförändringar: En prioritering på utsatta grupper som behöver stöd framför att gynna dem som redan har det så bra ställt att de mer än väl klarar sig.


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!