Dags för förändring?

I gårdagens rätt långa sågning av Maud Olofsson, Centerpartiet och hennes kronprinsar/prinsessor så lyckades jag klämma in något lite beröm också, över att hon faktiskt går när hon inser att loppet är kört för hennes del, för partiets bästa.

Hon och Sabuni tycks ha hittat varandra, i frågan om att nyinflyttade ska ha kortare föräldraledighet än infödda svenskar, med motiveringen att det är en grundläggande rättighet att ge kvinnor ekonomisk självständighet.

Naturligtvis så splittrar det alliansen på ett tydligt sätt, eftersom de redan infört vårdnadsbidraget, som i sig är en styggelse, eftersom man var tvungen att ge kristdemokraterna någonting av de frågor de drivit. Trots att det egentligen går emot all politisk propaganda kring arbetslinjen, om att så många som möjligt ska jobba och inte gå på bidrag.

Att alliansen har svårare att hålla samman och fortsätta sin politik påverkar självfallet opinionen, som idag visar på ett tydligt övertag för de rödgröna partierna och hur centerpartiet närmar sig 4%-spärren, tillsammans med Vänsterpartiet, samt Kd som med marginal befinner sig under spärren. Det finns alltså mängder av goda möjligheter till eftertanke både kring sin politik och partiledarbyten hos fler partier.

En bra fråga för flera partier, eftersom den inte direkt är partipolitisk till sin grundnatur, att driva är den om begränsningar i allemansrätten, sett till att man inte mot betalning får låta hur stora grupper människor som helst agera på ett begränsat område.

Oavsett om man väljer att tänka på markägaren, som är ett perspektiv som naturligtvis passar någon som skriver på SvD:s opinionssida eller på miljön, som kunnat passa både Vänsterpartiet och Centern, så finns det anledningar att skapa begränsningar.

Vad det gäller just Centern känner jag mig dock tveksam, eftersom de sen länge ligger närmare moderaterna än t ex socialdemokraterna som det var förr och frågan är om de någonsin kommer tillbaka dit, med tanke på att de flesta partiledarkandidaterna känns väldigt nyliberala?

Själv saknar jag fortsatt ett socialliberalt parti (sossarna ligger närmast) som hade velat prioriterat globaliseringsfrågor, eftersatt sjukvård, äldrevård och sjukförsäkringsfrågor som hade skapat ett bättre samhälle för utsatta grupper, tvärs över dagens cementerade blockgränser.

Det behövs för en levande demokrati och ett bättre samhälle.

Vänsterpartiet om sjukvård och barnfattigdom i partiledardebatten

media gp dn dn hd hd hd gp gp gp dag nsk nsk nsk svd svd svd svd svd svd svd svd svd exp exp kvp ab ab skd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Ett välförtjänt nederlag

Det långsiktiga tänkandet jag efterlyste tidigare i veckan, kan redan nu bli lite tydligare. Inte för att vår regering är det minsta intresserad av att det ska förändras, utan för att de kommer att bli tvingade av den samlade oppositionen.

Anledningen är enkel, och det är att sd kommer att rösta med de rödgröna partierna i en av det lilla fåtal frågor de vågar gå emot regeringen, i form av sjukförsäkringarna, där Vänstpartiet kräver stopp för FAS 3.

Det är lätt att raljera över hur de rödgröna hamnar i sd:s knä, men snarare är det så att alliansen konstant sitter i sd:s knä, utom i ca 10% av de omröstningar som görs.

Naturligtvis gör sd en bra avvägning som väljer att i den här frågan ställa sig på de rödagrönas sida. Frågan är vad som hindrar dem att göra det i fler frågor? Ett exempel där regeringen också är ute och reser är i gymnasiereformen som hotar att dra tillbaka tusentals lärartjänster i gymnasiet, trots att det behövs fler lärare för att få fler elever att klara av skolgången.

Att ha den nedbantande synen på behoven inom utbildningssektorn blir en fortsatt del av regeringens misslyckade jobbpolitik, eftersom utbildningar, i synnerhet så grundläggande som gymnasieutbildningarna är idag, är en självklarhet för att minska antalet arbetslösa i landet.

Som det är nu vet även företagarna att kunskapsbristen är stor. Frågan är när regeringen inser det? Även det påverkar att föräldrar får svårare att betala för utbildningarnas extra kostnader, vilket fortsätter undergräva möjligheten att få ett rättvisare samhälle.

Jag noterar att det kommer fler och fler opinionsundersökningar som visar att regeringen tappar mark, precis som de mindre partierna gör.

Regeringen får helt enkelt skylla sig själv, när de prioriterar de för de flesta människor så livsviktiga frågor som grundtrygghet och skola och istället prioriterar att skumma företag kan tjäna pengar på skattepengar.

Lite lider jag med de mindre partierna som tappar mark och inte riktigt får plats. Naturligtvis tycker jag det är tråkigast för Vänsterpartiets del och naturligtvis ser jag gärna de borgerliga mittenpartierna åka ur riksdagen, även om jag tyvärr tror att det blir stödröstningar igen.

Men för demokratin så är det sämre med ett tvåpartisystem, oavsett om det är instiftat med lag eller om det är en konsekvens av hur den politiska debatten förs.

Även Kaj Ravings Nej FAS3 behövs verkligen inte och Vänsterpartiets Ett stort steg mot en mänsklig sjukförsäkring.

media ab ab ab ab ab ab svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn smp smp smp smp exp exp exp exp exp exp nsk nsk nsk nsk nsk nsk skd skd skd skd skd skd skd gp gp gp gp gp gp gp gp dag dag dag dag dag dag dag dag hd hd hd hd hd hd hd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Jag är kluven

Jag skrev tidigare om att det var ett brett politiskt stöd för flygförbudszonen i Libyen, som alla partier i riksdagen var för, trots att bland annat mitt eget Vänsterpartiet hade många individer som var emot det beslutet.

Idag verkar det ha tagits ett beslut om en utökad och fortsatt insats i Libyen, som allianspartierna och miljöpartiet  har kommit överens om. Däremot är Vänsterpartiet emot den insatsen.

Själv är jag, trots att jag är Vänstpartist, kluven till insatsen och har svårt att känna att jag varken är för- eller emot den.

Likaväl som att jag fortfarande själv i princip är pacifist (och inte gjort militärtjänsten som en konsekvens av det) och emot t ex Sveriges närvaro i Afghanistan, likaväl har jag svårt att se hur Libyerna skulle klara sig själva om den militära hjälpen nu hade uteblivit, och jag tycker inte att man lämnar ett land åt sitt eget öde, där en revolt mot en diktatur har startat och kommit en bit på vägen.

Dessutom så vill socialdemokraterna skicka svensk militär till fler länder. Jag hade onekligen föredragit mer humanitär hjälp, framför militär hjälp, eftersom den alltid behövs där det finns krig, oavsett vilka som strider. Men frågan är vad man ska göra när man läser om hur kvinnliga syrier flyr från utsatt stad?

Jag vet inte hur det hela kommer att påverka opinionen, om ens något, men det är skönt att se att de rödgröna partierna fortsatt är störst och att regeringen fortsätter att lida några få förluster i ett antal viktiga frågor.

media ab ab ab svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn gp gp gp gp gp dag dag dag hd hd hd hd hd hd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Långsiktigt tänkande efterlyses!

  Tack ni rödgröna partier för att ni ser till att oppositionspolitiken fungerar i den viktiga frågan om utförsäkringarna! Få grupper har blivit så felaktigt behandlade och argumenterade mot som den grupp med sjukskrivna som påståtts varit så orimligt många och plötsligt ansågs kunna bli friska inom en specifik tidsram. (Läs även om det på Vänsterpartiets hemsida)

För den på allvar är intresserad av sanningen bakom den här frågan så rekommenderas boken "Kampen om sjukfrånvaron" av forskaren Björn Johnson, som visar att den påstådda höjningen av sjukskrivna i princip enbart bestod av fler långtidssjukskrivna som inte fick rehabilitering i tid jämfört med tidigare.

Den som inte orkar det kan läsa DN-debattartikeln "Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron" från 30 januari 2010.

Det är fascinerande hur flera regeringar kan så totalt ignorera fakta kring varför sjukskrivningarna tycktes öka. Det är inte bara ovärdigt utan skapar en helt felaktig politik kring hur man ska lösa de problem som uppstår, när man inte ens vet var orsaken beror på.

Den ökade ojämlikheten mellan fattig och rik är en mycket starkt bidragande orsak till att barnfattigdomen alls behöver existera i dagens Sverige, och den har verkligen drivits på under alliansregeringarna. 

Kristdemokraterna, som påstår sig vara det partiet inom alliansen som tar hänsyn till svaga grupper, väljer att istället strida internt mot andra utsatta grupper, istället för att engagera sig där de bäst hade behövts, vilket också påverkar deras opinionssiffror nedåt och ut ur riksdagen på sikt.

Centern, som jag inte uppfattat som något annat än ett oerhört borgerligt parti, sen det senaste partiledarbytet för tio år sen, fortsätter att driva påstått liberala tankar kring alkohol, utan en tanke på alla de som istället får ett större tvång påtvingat sig direkt, eller indirekt. Något som även det kommer att öka utslagningen och fattigdomen, eftersom alkohol onekligen är en bidragande orsak till att många har dålig ekonomi och hälsa.

Viktigare har hela tiden varit att öka tveksamma affärsidéer, som att för skattepengar tillåta oseriös sjukvårdsverksamhet, kring antingen det som antingen kan göra dig sjuk eller som ska göra dig frisk, när du väl är sjuk, för att tjäna pengar är viktigare än att människor får en chans att vara, bli eller förbli friskare på sikt.

Det enda som förvånar mig här är att även en centerpartistisk ledarsida insett problemen till viss del:

 I dag finns det till exempel två apotek på köpcentret Kronprinsen i Malmö, med kanske 60 meter emellan. Bägge har nästan exakt samma öppettider. På lördagar har det ena har öppet en halvtimme längre. Söndagar har de stängt. Allt annat lika – men om man ska plocka ut dyra läkemedel gäller det att hålla reda på vilket av apoteken man går till. Kedjorna har olika avbetalningssystem och möjligheten att slinka in på vilket apotek som helst för att hämta ut astmamedicinen tycks vara avskaffad för alltid. 

Det privata sjukhusapoteket i Malmö säljer numera choklad och stänger klockan 14 på söndagar. Därefter hänvisas patienterna till det statliga jourapoteket, som ligger där det alltid har legat. När jag var där för några dagar sedan möttes jag av totalt kaos och av vänlig, kompetent men utarbetad personal. "Det skulle ju bli så bra", sade damen som expedierade mig. Uppenbarligen hade personalen på jourapoteket hoppats på avlastning i och med att alternativen blev fler. Men i stället blev det tvärtom, en stor anstormning och förvirring.
Mataffärerna säljer receptfria läkemedel. Men det finns så många försäljningsställen att läkemedlen inte alltid räcker, utan ofta är slut, vilket gör kunderna irriterade. Hur många försäljningsställena är vet ingen riktigt, eftersom företagen själva ska anmäla till Läkemedelsverket att de tänker sälja läkemedel och många struntar i det. Andra larm talar om att affärerna inte rapporterar hur mycket läkemedel de säljer, att de inte sköter sin egenkontroll och att kommunerna inte heller sköter tillsynen.
Det ligger i farans riktning att alldeles för mycket läkemedel tillverkas, hanteras och slängs. Det minskar inte kostnaderna och inte priserna heller. Däremot ökar det påfrestningen på miljön, risken för felanvändning och antagligen läkemedelskonsumtionen. 
Med 60 meter mellan apoteken måste entreprenörerna fokusera på att få sin ekonomi att gå ihop. Det är säkert inte lätt och det är därför sjukhusapoteket säljer choklad, inte för att chokladen är en nyttigare sort. Ingen kedja har däremot specialiserat sig på särskilda sjukdomar eller krävande målgrupper.
Vi ser mycket reklam om hygienprodukter (som till skillnad från läkemedel har bra vinstmarginal) men ingen reklam om bättre servicenivå i form av nischad farmaceutisk kompetens.
Vilket apotek är särskilt bra på att ta hand om sjuka och gnälliga barn? Diabetes? Eksem? Antagligen det statliga, tänker jag som så många andra och så går vi i flock till jourapoteket.

Nästa gamla trygga bastion som riskerar att få stryka på foten är Public Service-tv, som till sist riskerar att sluta i samma fåra som allt annat som sålts ut, där det som inte prioriteras är kvalitén...

Även om det kan tyckas som långsökt, så finns det en koppling till den så omtalade EHEC-smittan. Det som diskuteras främst är hur de felaktigt utpekade odlarna ska kompenseras av EU. Men istället borde man välja att diskutera antibiotikan av idag inte verkar bita på den smittan som det handlar om, och som har dödat ett antal människor och smittat flera tusen till.

Det finns en tydlig risk med mer fri sjukvård och medicinförsäljning, och det är att de företag de gäller ger människor det som de efterfrågar, istället för det som är bäst både för individen och samhället. På sikt kan det innebära betydligt värre saker, eftersom de flesta av oss inte är specialister på medicin eller sjukdomar, samtidigt som samhället kräver att vi ska vara friska helst igår, istället för att som med många sjukdomar där pencillin kan snabba upp läkningsprocessen. 

Samma typ av ökad produktionshets som också påverkar förväntningarna på byggarbetare, vilket gör att de löper stor risk att dö på sina arbetsplatser, något Vänsterpartiet vill ha en nollvision kring.. 

Det finns all anledning att på många plan ändra om tankesättet till att bli något som först och främst sätter människors väl och ve i första rummet och kortsiktiga vinster i andra eller till och med tredje hand.

När kommer det tänkandet få det främsta utrymmet, istället för kortsiktig ekonomisk vinst?

media hd smp smp smp smp smp 

smp smp

 skd skd skd nsk nsk nsk gp gp gp gp gp gp gp gp gp hd hd hd hd hd hd hd hd hd ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab svd svd svd svd 

svd svd svd 

dag dag dag dn dn dn dn dn exp exp exp kvp

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Sossarna tillbaka till gamla tankegångar

För några dagar sen så skrev jag Äntligen! över den glada upptäckten att någon i socialdemokraterna faktiskt insett att de rödgröna hade ett tydligt övertag i opinionssiffrorna fram tills deras budget med bland annat bensinskattehöjningen kom fram.

Oavsett vad man tycker om den höjningen, så var det efter den höjningen kom.

Mona Sahlin, i samband med hennes tal igår, sågade sig själv och hela partiet, men blir ytterligare en av de sossar som väljer att gå på samarbetet med främst Vänsterpartiet. Men som jag har sagt åtskilliga gånger så var det inte där förlusten kom. Hade tappet i opinionssiffrorna kommit när samarbetet med mp och/eller vänsterpartiet offentliggjordes så hade jag hållt med henne. Men så var inte fallet.

Utöver det så var kritiken massiv, på ett i mina ögon direkt orättvist sätt, mot Sahlin som person. Det tog hon inte heller upp. Utan det så hade valet gått bättre, precis som med föregående val där Göran Persson ensam var en mycket stor anledning till det valets förlust.

Att Sahlin vill vrida politiken mot mitten är ingen nyhet, men frågan är vad som då är kvar av socialdemokraterna och om hon får sina kärnväljare med på det? Utan kärnväljarna står man snart helt ensam och S får vänja sig vid att vara ett parti som knappast klarar sig helt på ensam hand som förr och knappast ens i symbios med ett annat parti.

Till det önskar jag ett tuffare Vänsterparti som hellre röstar med de borgerliga om de har bättre förslag. Det finns ingen anledning att konstant stå med mössan i handen för människor som vill ignorera dig.

Däremot kan det öppna upp för Vänsterpartiet att bli större och plocka över de sossar som faktiskt står till vänster och inte skriker på mer borgerlig politik...

På sikt så påverkar även naturligtvis de täta och allt för okritiska banden till LO, men ska jag vara ärlig så tror jag att det är LO-facken som förlorar mest på det, tyvärr. De borde göra som i Norge, bli mer självständiga.

Igår skrev jag även Ett bättre socialdemokratiskt parti tack vare Wikileaks? om sossarna.

Uppdaterat Idag så skrivs det en ytterst bra ledare i Aftonbladet i Utan känsla för samtiden:

Bara två saker har egentligen hänt inom politiken sedan Mona Sahlin blev partiledare. Det ena är den globala finanskrisen, den andra är FRA-debatten. Det är de enda händelser som vi om tjugo år fortfarande kommer att diskutera. De kommer att definiera en era.

När Sahlin i helgen höll sitt linjetal nämnde hon dem inte med ett ord. Inte på något sätt verkar de ha påverkat Socialdemokraterna. En tydligare bild av ett parti i kris är svårt att finna. Att kunna läsa av sin samtid är A och O.

...

Två stora industriella transformationer har skett de senaste hundra åren. Den första när man uppfann massproduktionen (Ford och det löpande bandet), den andra när den flexibla produktionen kom till (Toyota). Vi är nu inne i en tredje: interaktiv teknologi revolutionerar redan producent och konsumentbeteenden (för att inte tala om politiken, vilket FRA-debatten visade).

Var är socialdemokratin i allt detta?

Tja, Östros, Sahlin och Österberg diskuterar ersättningsnivåer och kallar det förnyelse.

Ni har gjort det sämsta valet i modern tid eftersom ni inte kunde läsa samtiden. Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er.

Mer media svd svd svd svd dn dn dag gp gp skd skd skd skd nsk nsk nsk ab hd hd exp exp


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!