lördag 14 januari 2012

Ansvarstagande kapitalism?

En ny ansvarstagande kapitalism önskar sig Klas Eklund i dagens DN-debatt.


Den bör enligt honom se ut som följer:



• Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete.
• Banker spelar en samhällsnyttig roll genom att omvandla sparande till investeringar, förse växande företag med kapital och förvalta sparmedel. Men runt millennieskiftet blev en alltför stor del av den finansiella verksamheten i de anglosaxiska länderna spekulativ. Sverige är här betydligt mer robust. Men kapitalbuffertarna måste ändå öka, och penningpolitiken ta större ansvar för den finansiella stabiliteten. Någon återgång till hårda nationella regleringar och kapitalprotektionism är dock varken önskvärd eller möjlig. Länder på olika utvecklingsnivå kan få ömsesidigt utbyte av att handla med kapital och investera över gränserna.
• Hög ungdomsarbetslöshet är det enskilt farligaste hotet mot sammanhållningen, i Sverige och flera andra länder. Trösklarna till arbetsmarknaden är för höga. För att minska utanförskap och permanent arbetslöshet måste det bli enklare att komma in på arbetsmarknaden. Ingångslönerna måste vara lägre, diskriminering bekämpas, lärlingsjobb tillskapas och skolan bli bättre på att förbereda eleverna inför praktiska arbetsuppgifter. En viktig uppgift är att förena rörlighet med trygghet – ”flexicurity”, som det kallas i den internationella debatten.
• Nya konkurrenter stormar fram på världsmarknaden i en skala som aldrig förut. Kina och Indien utmanar de gamla industriländerna med alltmer sofistikerade produkter och tjänster. Alltfler jobb – även sådana som kräver avancerade kunskaper och hög utbildning – kommer att kunna flyttas ut ur landet. För att nå full sysselsättning behöver vi därför gå på två ben. Vi måste vara bra på spetskompetens, kunskapsspridning och innovation – men vi måste också ge utrymme för enklare tjänstejobb som inte kan flyttas. Röntgenläkaren kan sitta i Bangalore och göra diagnoser på en patient i Lund. Men den sköterska som ska behandla liggsår och vända den gamla måste finnas på plats.
• En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. Här krävs fler anställda eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. Relativt sett blir dock den typen av tjänster allt dyrare eftersom det är lättare att ersätta människor med maskiner i tillverkningsindustrin än att göra det inom omsorgen. Fortsatt stigande kostnader kräver nytänkande, konkurrens och effektivitet även inom välfärdssektorn. Någon återgång till offentliga monopol är därför omöjlig. Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre. Vi måste utveckla nya samverkansformer mellan privata företag och offentlig finansiering.
• Miljövänlig teknik måste stimuleras för att minska belastningen på vår planet. Det mest effektiva medlet är att ändra priser och belöningssystem så att det lönar sig att agera grönt, både för företag och för hushåll. Det ska löna sig att utveckla ny teknik, och det ska vara billigt att konsumera grönt. Men det ska vara dyrt att smutsa ned, använda fossila bränslen och att konsumera varor och tjänster som skadar miljön. Mätmetoder och mål bör läggas om. De traditionella nationalräkenskaperna, inklusive BNP-begreppet, är omoderna och härrör från en tid då produktionen mättes i ton och hektoliter. De tar inte hänsyn till humankapital och naturkapital. Sverige bör gå i spetsen för att utveckla nya analytiska metoder såsom grön BNP – precis som vi gjorde under ”Kapitalism 2.0”, då vi var ledande i att utveckla den tidens moderna analysinstrument.
Jag noterar att dagens regering är oerhört långt ifrån det här tänket, och tankarna är intressanta.

Även om man som aktiv vänsterpartist i tid och otid blir beskylld för att vara "sovjetälskande nordkoreahyllande kommunist", så är jag inte emot företag som tänker etiskt och tar ansvar. Det är bara synd att de är så få, men inte särskilt konstigt däremot, eftersom företags uppgift oftast är att tjäna pengar till ägarna.

Som den nye vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt skriver i sin blogg idag, så är det uppenbart att den privata och avreglerade marknaden inte kan lösa det här, utan att det behövs vänstertänkande. Det har vi sett för många exempel på vad det gäller skattefinansierade företag som rymmer ut ur landet med sina inkomster, för att slippa skatt.

Det räcker bara att gå till den mest säljande mobiltelefonen i det här landet, och sannolikt världen just nu, och konstatera att de använder sig av barnarbete, direkt eller indirekt. Varför? Jo även om Apple i sig har en policy som säger att de inte vill att barn ska göra deras produkter, så läggs tillverkningen ut på underleverantörer långt från Apples huvudkontor, vilket gör det svårt att kontrollera hur eventuella policies följs. Tillverkningen läggs i länder med bristande lagstiftning och insyn. För att få ner kostnaderna, något som i sig är rätt naturligt för den som vill göra vinst.

Det behövs alltså inte fler näringslivstänkare i politiken, inte fler pr-byråer som förklarar politiken på ett sätt som har mer gemensamt med Nordkorea än vad vänsterpartiet någonsin haft och definitivt inte mer dålig vård.

Det behövs egentligen bara lite mer omtanke och förändrade tankar kring vad det svenska samhället kan göra för att påverka med sin del av miljarder kronor, för att det ska bli bättre.

Jonas Sjöstedt lyfter fram vad som är lösningen:

Pensionskapitalet som dominerar börsen ska användas etiskt och investeras i ansvarsfulla företag och klimatmässigt hållbara investeringar. Finanssektorn måste regleras genom en rad åtgärder. Åtgärder mot ungdomsarbetslösheten måste bygga på utbildning och investeringar, inte på allmänna subsidier till företagen som regeringen gör. Vi måste satsa mer på att omsätta innovation och forskning på utvecklade produkter. Vård och omsorg måste få kosta mer framöver, det krävs istället för plågsamma privatiseringsexperiment. Klimatfrågan måste vägas in fullt ut i den ekonomiska politiken och varje budgetförslag måste bedömas utifrån klimatperspektiv.
Det behövs ärligt talat inte vara mycket svårare för att staka ut vad man ska börja med och det ger möjlighet till ett jämlikare samhälle med mindre kriminalitet med färre konsekvenser för samhället. För vem tror på allvar att bra barnkultur är något som går att tjäna tillräckligt snabba pengar på?

media ab ab svd svd dn dn hd gp gp nsk skd exp kvp


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

fredag 13 januari 2012

Klart att det är som det är...

Som sagt så riskerar det politiska drivet just nu ge Konsekvenser för alla...


Grundavdrag som ökar skillnaderna mellan fattig och rik ytterligare, är knappast det som gör samhället mer rättvist och jämlikt, utan ökar möjligheterna för de som redan har ett sparande.


Naturligtvis är det bra att berätta att man ökat pengapåsen till järnvägen. Men man glömmer att deras pengapåse var för låg redan under S-regeringarna och att den sen drogs ner av moderaterna och att deras få miljarder är en liten del av de 27 miljarder trafikverket bedömer att de behöver... 


Varför inte erbjuda riskkapitalister nya investeringsmöjligheter i statliga trafikverket och att ta lite verklig risk, istället för lättvunna pengar? Där hade pengarna behövts och de verkar ju inte vilja satsa på det så varför inte mer skatt på deras vinster till järnvägarna? Så att vi kan pendla till de jobben vi och samhället behöver inom rimlig tid och inte behöver lägga tre timmar av vår fritid...


Alla behöver vi jobb, och trygga jobb, och inte ett konstant utnyttjande från de som vill tjäna pengar. För det blir självfallet sämre tider för oss vanliga men högre vinster...


Men så länge de övriga partierna har konstanta interna problem så lär det inte bli någon förändring heller varken från oppositionen (läs: sossarna) eller inom alliansen, där det i vanlig ordning är viktigare med människors sexualitet för Kd än för människor som varken har hem, jobb eller bostad...


Uppdaterat Märkligast och horriblast är det med politikern som ger bort miljoner, trots att han själv tidigare kritiserat de som inte velat ha en höjning på 100 kr för SL-kortet, med motiveringen att det motsvarar tre chipspåsar... (vilket inte stämde det heller)


media ab ab ab ab ab ab svd svd svd svd svd svd svd hd hd hd exp exp gp gp gp gp dag dag dag dag nsk nsk nsk nsk nsk skd skd skd skd dn dn dn dn dn dn smp smp smp smp 


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Horribelt resonemang av skolinspektionen

Jag har inte fantastiskt mycket nytt att tillföra debatten kring att barn får ledigt från skolan för en veckas resa med föräldrarna, som nu mer och mer förbjuds mitt i terminen och än mer horribelt blir det med förbud för sista veckan innan ett lov, som ofta innebär lite andra saker än viktigt lärande alla dagar.

Frågan är vad barn som inte kan eller får åka missar i form av upplevelser, att umgås med familjen, att lära av andra kulturer och t o m att få räkna om svenska kronor till annan valuta?


Med tanke på hur mycket problem skolan generellt har idag och hur mycket det skurits ned på så är en veckas ledighet knappast det stora problemet att ta hand om.

Och frågan är vad för bestraffning det finns för föräldrarna som inte lyder? Ingen som jag kan se det.

Läs vidare från mina gamla inlägg här nedan, för det är fortfarande svårt att bli upprörd över barns ledighet:


Svårt att bli upprörd över barns ledighet

Idag skriver Lärarförbundets Ordförande om att föräldrarna ska Sluta ta semester när det inte är lov och att föräldrarna som tar sina barn ur skolan under terminerna är respektlösa.

Sånt trams! Det är större orättvisor att det finns de som i bästa fall har en möjlighet att överhuvudtaget göra en resa med sina barn om det inte är just när det är som absolut dyrast att göra en resa. Varför ska man inte unna dem den möjligheten? Det är inte nödvändigtvis så att det handlar om "föräldrarnas nöjesresor", som ordföranden försöker få det till, utan en möjlighet för barnen att få en möjlighet till upplevelser som många andra barn får.

Jag har skrivit om det här tidigare i Svårt att bli upprörd över barns ledighet, och det tycker jag fortfarande det är när det inte handlar om många veckor eller när det är en period med mycket prov och liknande. Är det för mycket som missas så är det naturligtvis upp till föräldrarna och barnet att få veta vad de missar och vad de ska försöka läsa in tills man kommer tillbaka.

Uppdaterat Nu har sambon suttit och teaterviskat åt mig om en av hennes gamla rektorer inte tyckte det var något problem med det eftersom barnen inte bara kunde tjäna mycket i längden på att få umgås mer ordentligt med sina föräldrar i annan miljö där det inte finns alla vanliga "måsten" som finns i våra hem och vardag, utan också för att de kunde lära sig om andra kulturer och sedvänjor på ett konrket sätt och att räkna om pengar när det är andra valutor.

Sen tog hon också ett exempel om några i bekantskapskretsen där den ena föräldern är från utlandet och om hur viktigt det är att få möjlighet att åka tillbaka till den förälderns hemland och släktingar när man har råd.

Som sagt så är det långt ifrån alla som har råd med att göra det när det är som dyrast...

Svårt att bli upprörd över barns ledighet

Smålandspostens ledarsida skriver om Ledig mellan loven, syftandes på att många tar sina barn ur skolan för att åka iväg en vecka runt exempelvis sportlovet, som är aktuellt nu, eftersom resor och liknande är betydligt billigare när det inte är sportlov.

Jag har ärligt talat svårt att bli riktigt upprörd över det hela, utan tycker man behöver visa sympati med de föräldrar som har svårt att få ekonomin att gå ihop tillräckligt väl för att ta sig råd med resor när de är som absolut dyrast.

Jag minns väldigt väl de 6-7 veckor jag var sjuk i körtelfeber under höstterminen under mitt sista år i grundskolan. Jag blev definitivt efter då, men det hela var en rätt begränsad skada som gick rätt lätt att reparera genom att jag fick hem läxor att läsa de dagar jag inte hade så hög feber och det tog inte många veckor efter jag kommit tillbaka innan jag slutade uppleva mig som efter i undervisningen. Då var jag dessutom inte på något sätt den smartaste och mest läxläsningsvillige eleven i klassen som hade lätt för mig att läsa in och i kapp på det jag blivit efter med.

I vanliga fall brukar högerdebattörer, även smp:s ledarsida om jag inte missminner mig, hävda att föräldrarna ska få bestämma så mycket som möjligt då de vet sina barns bästa.

Självfallet borde de då även i detta veta deras och familjens bästa, göra en resa när de har råd med det, något som kan knyta ihop en familj bättre till varandra och få dem att fungera bättre när de har gemensamma upplevelser att dela.

Att man inte kan få ledigt hur länge som helst eller att de lediga barnen ska slippa de tappade kunskaperna helt tycker jag inte. Det sistnämnda är lätt avhjälpt med att sätta krav på eleven och föräldern att de tappade kunskaperna ska läsas in på egen hand.

Att helt förbjuda ledighet som man anmält i god tid för barn låter orimligt och olämpligt, och är något som i princip aldrig förekommer i vuxnas arbetsliv.

Samma tidning skriver om hur fler barn och unga far illa i hemmiljö något som mycket väl  kan förvärras av saker som borde engagera mer, bristande resurser till skolorna och en möjlighet till vårdnadsbidrag som kan begränsa möjligheten för samhället att upptäcka brister i barns uppväxtmiljö.

Vore inte det något att ta upp till diskussion istället för trams om en veckas ledighet?
nsk


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

torsdag 12 januari 2012

Konskvenser för alla

Det behövs naturligtvis både ett system där politikerna går att avsätta och där politikerna i så hög grad som möjligt är representativa för vilka befolkningen är. Det existerar inget motsatsförhållande och man måste inte välja mellan politiska broilers och glada amatörer enbart och det botar inte att ha färre politiker i riksdagen.


Att inte ha det däremot riskerar att man fortsätter att göra orimliga val, där enbart efterfrågan får styra vad man anser att människor är värda, som med läkaren som jobbade julafton fick så oerhört många mer procent än sjuksköterskan som gjorde det. Det behövs människor som fortfarande minns vanliga människors levnadsvillkor.


Det är omöjligt att se varför man inte kan schemalägga alla som är anställda oavsett om det är av ett landsting, privat vårdgivare eller någon som kommit in via bemanningsföretag.


Det handlar som sagt, ofta om att få pengarna att räcka, och frågan är hur mycket annan vård en orimligt hög lön för en enda person hade räckt till?


Eller ännu mer, hur mycket vård hade man fått om man från allianshåll valt att sälja vårdcentral till marknadsmässigt pris, istället för att på ett helt regelvidrigt sätt ge bort åtskilliga miljoner till privata intressen, när det handlar om skattepengar?


Vi uppmanas att vara ärliga och skötsamma och hushålla med det som är skattefinansierat. Men ska det inte gälla även moderata politiker?


Det påstås att de socioekonomiska riskerna hotar världen, något jag var inne på igår och  (Socioekonomisk enligt Wikipedia).


Jag kan inte se något annat än att det stämmer och att det är fler och än mer neutrala organisationer som varnar för det samma, som OECD.


I mitt eget lilla Älmhult tar det här sig konsekvenser i form av mindre resurser till skola och förskola, vilket onekligen riskerar påverka de som redan har mest problem i sina liv, inte minst med att tillgodogöra sig undervisningen, något som främst barnen, men även samhället riskerar få betala för under lång tid framåt.


Det visar dock, för att knyta an till början, att även fritidspolitiker kan tappa greppet om verkligheten. Mig förvånar det att man från maxialliansen i Älmhult är så blinda för vad människorna i kommunen vill och har för åsikt om hur viktig förskola och skola är.


media svd svd dn dn hd hd hd smp smp smp ab ab ab ab exp exp gp  


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

onsdag 11 januari 2012

Vad skattesänkningarna ger i slutändan

Instämmer för en gångs skull med ledarsidan hos SvD.

Däremot hoppas jag att både skribenten och andra inser att all infrastruktur, t ex både järnvägar och vägar, får stå tillbaka för skattesänkningar. Ser man till hur alliansen styrt Sverige sen 2006 så ser man att det här är ett medvetet val eftersom det inte finns pengar till bättre vägar och järnvägar.

Med tanke på de låga satsningarna på järnvägarna så kör folk hellre bil så man vet att man kommer fram.

Jag själv var i slutet på november ett bra exempel på det. Som fick avbryta min resa i Alvesta, efter en station efter att ha hoppat på i Älmhult, till Örebro och åka tillbaka och istället köra 70 mil bil t o r för att ta mig fram och tillbaka till det möte jag skulle på.

Mitt anslutande tåg var en dryg kvart försenad till Alvesta, men tåget jag skulle byta till väntade inte på mitt tåg utan körde hellre eftersom det var två olika bolag som körde och det bolaget jag bytte till inte ville bli försenat.

Alltså är det även avregleringen av tågen som fungerar mycket illa.

Och då har vi ändå inte nämnt det som är ännu värre, och riskerar att sudda ut Kristdemokraterna, som får hantera mycket av det ökade utanförskapet i form av utslagning som ligger på Maria Larssons bord tack vare hennes roll som folkhälsominister.

Men det går ju med statistik att få se allt att se bättre ut än vad det är, för sover du i tält så räknas du inte som bostadslös...

Jag glömde en sak, och kan citera direkt från ledaren i dagens GP, som jag önskar att ledarskribenten m fl läser:

"Uteliggarna har enligt rapporten minskat drastiskt, från 950 till 280 personer. Med Socialstyrelsens definition är det människor som ”sover utomhus eller i offentliga utrymmen”. De som bor i tält eller husvagnar räknas inte som uteliggare. Men att bo i tält eller i en ofta gisten husvagn utan värme är inte att bo inomhus. Det borde utredare på Socialstyrelsen förstå – även med utsikt från skrivbordet.Räknas de som bor i tält och husvagn ökar antalet uteliggare till 580. Men också det är en förrädisk siffra. I hemlöshetsstatistiken ingår inte barn under 18 år, inga EU-medborgare som bara befinner sig i Sverige och inga papperslösa invandrare från länder utanför EU. Hemlösa EU-medborgare och papperslösa redovisas inte eftersom de saknar rättigheter. Men därav blir de inte mindre hemlösa. Det samma gäller hemlösa barn. De finns vare sig de räknas eller inte.
Exakt hur många som är så hemlösa att Socialstyrelsen inte ens försöker räkna dem är det av naturliga skäl ingen som vet. Men som fattigdomsproblem är det betydande.
I Göteborg redovisas 3 302 hemlösa. Av dessa räknas 717 till gruppen mest akut hemlösa (”Situation 1”). Här ryms uteliggare, men också de som bor i tält, i husvagn, på härbärgen och i andra så kallade korttidsboenden. På gatan som obefintliga lever ... ja hur många?
Lisbeth Fäldt har många års erfarenhet som frivillig fältarbetare på Göteborgs gator. Nu arbetar hon för Franciskushjälpen med hemlösa som inte finns i någon statistik.
– Hur många? Det är en jättestor grupp. Själv har jag kontakt med mellan 40 och 60 personer. Säg drygt 40 så överdriver jag inte. 90 procent är romer, EU-medborgare som flytt från fattigdom. Hälften är barn under 18 år.
Alltså barn för vilka FN:s barnkonvention borde vara ett skydd, men inte är det."

Det blir med andra ord även de mest usatta som får ta smällen när vi förväntas äta mer på McDonalds och liknade restauranger på grund av den sänkta moms som just snabbmatsrestaurangerna är några av få som kommer att följa regeringens uppmaning om att anställa fler och sänka priserna. Istället väljer flera att ta ut den gamla momsen och tjäna mer pengar...


På det lokala planet är det mer eller mindre likadant, med besparingar där det slår som hårdast, här för att hålla Kronobergs lägsta skattesats till gagn för de som redan har det bäst...

media ab ab ab ab ab dn dn hd hd smp smp smp smp exp exp exp exp gp gp skd skd gp kvp 



Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

tisdag 10 januari 2012

Högerns Sverige gynnar inte de svaga grupperna

Kongressen för Vänsterpartiet är avslutad, vilket jag nästan såg på med sorg, för det var väldigt intressant att följa.


Samtidigt så går det att se hur det politiska samtalet fortsätter. En mycket bra och belysande debatt är den mellan arbetsmarknadsministern Hillevi Engström och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som var på radion idag på morgonen, angående förkortad arbetstid. Det är fantastiskt skönt att höra hur Sjöstedt utan allt för stora problem argumenterar ner henne med bra argument om att det funkar med lägre arbetstid på många andra ställen, att det har funkat att sänka i Sverige innan och att det i grund och botten är en rättvisefråga.


Även några miljöpartister på SvD-debatt argumenterar för det och det kan mycket väl bli så, om inte Sd och S fegar ur, att regeringen kan förlora om man väljer att lägga en motion om arbetstiden.


Samtidigt så bråkar regeringen inför öppen ridå och det fortsätter strö salt i energisåren i världen, eftersom man inte kommer vidare mot en mer klimatvänlig satsning på hur energi ska skapas, utan att riskera människor och natur.


Jag noterar även att många politiker på riksnivå är att betrakta som proffspolitiker. Oavsett vilka parti det gäller så är det naturligtvis illa, om det är människor som inte sysslat med lönearbete, som ska bestämma över vanliga människors problem.


Jonas Sjöstedt och en av de andra kandidaterna till partiordförandeposten inom Vänsterpartiet, Ulla Andersson, är undantag, där Jonas varit metallarbetare i många år på Volvo och Ulla jobbat inom barnomsorgen och i hemtjänsten.


Tvärtemot vad som nämns i artikeln ovan så tror jag att det är en stor del av politikerföraktet som kommer från att många tror att den här typen av bakgrund gäller alla politiker.


Däremot så finns det självfallet flera olika saker som är relevant för politikerföraktet, som när man väljer i KD att ljuga, men klarar sig undan reprimand, vilket man knappast gjort på något annat jobb.

Men det finns alltid en propagandamaskin runt hörnet som kan höja den egna insatsen omotiverat till skyarna (trots OECD-kritik som jag nämner i en kommentar till Brännströms debattartikel) så högt att jag snart förväntar mig rapporter om myterna både kring m-politikerna och deras politik får björnar att gråta glädjetårar...

Men hur man än vänder och vrider på det, så har inte svaga grupper fått det bättre, utan tvärtom, trots ett stort överskott för staten.

media dn dn dn dn dn dn dn hd hd hd hd smp dag dag dag ab ab svd svd svd svd svd svd svd exp gp


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Fin artikel för vargens existens

Det var kul att få läsa en vettigt argumenterad artikel om vargen, hos Dagens Nyheter av Erik Helmersson: Jakt: Förbundet som tramsar om vargar:



”Björn, varg och lo tillåts växa okontrollerat” varpå ”naturen ligger öde”. När ”rovdjuren fredas och staten inriktar jakten på de ansvarskännande människor som skyddar sina husdjur, kommer jakten i en nära framtid att helt omöjliggöras”.
Byt ut ”människor” mot ”hobbitar” och du får en bild av Mordor i ”Sagan om ringen” snarare än av Sverige i verkligheten.

...


Lindqvist säger att de boende i varglänen ”får oerhört försämrad livskvalitet” av vargen. Låt mig då kontra med en kort lista på företeelser som ger mig själv oerhört försämrad livskvalitet: Sibas tv-reklam, skrikande småbarn, Aftonbladets kultursidor, svensk ståuppkomik och, oroväckande ofta, dåliga journalister.

Betyder detta att jag vill förbjuda dessa fenomen? Nej, men att jag får lära mig att acceptera dem – uppenbarligen tillför de en sorts värde som andra uppskattar – och i möjligaste mån undvika dem.
”Försämrad livskvalitet” innebär att det finns omständigheter i ens direkta närhet som man ogillar. Det betyder i sin tur att man lever i världen.
Visst, det är lätt för en fjollig nollåtta, vars viltmötet begränsar sig till middagstallrikar, att raljera över varg­oro. Med den vetskapen försöker jag bemöta vargmotståndare med allvar och ödmjukhet. Men vissa argument är det helt enkelt fri skyddsjakt på.



Calle Seleborg, som var först att kommentera artikeln, har i vanlig ordning missat det mesta: En majoritet av Sveriges befolkning, även de i rovdjurstäta län, vill ha varg och övriga rovdjur som finns naturligt i Sverige.


De som utrotade vargen på 1800-talet var människor som hägnade in det som skulle bli mat åt kor m fl till vintern, för att det inte skulle ätas upp i förtid. Korna lät man gå i skogen utan hägn och äta där de kunde hitta mat.


Idag hägnar man in sina kreatur och använder man sig av rovdjurssäkrade stängsel så är det ytterst sällan som vargen blir ett problem! Men jämföra 1800-talets förutsättningar med att de som utrotade vargen visste vad de gjorde med dagens förutsättningar är horribelt. Då levde hart när alla på jordbruket i någon mån. Så är det knappast idag.


Dagens småländska varg Kynna visar sig stoppas upp och ska visas på Naturum Kronoberg, vid Huseby Bruk. Jag är definitivt inte helt bekväm med den lösningen, men min åsikt är att det viktigaste är att hon kan visas upp som ett beklagligt exempel på människors dårskap och berätta sanningar om vargen, så att sagorna om att vargen i Rödluvan skulle ha något med verklighetens vargar att göra...



Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

söndag 8 januari 2012

Kongressen 2012 är avslutad

Jag har skrivit några inlägg med kommentarer till Vänsterpartiets Kongress, med skiftande känslor inför beslut med mera.


I slutändan så blev ändå känslan rätt bra :) Jag blev glad över att man väljer att öka på partiskatten, och att det fanns en så tydlig majoritet för det beslutet, trots att det finns de som väljer att inte följa det inom partiet.


Inläggen är följande


En ljus för Vänsterpartiet - Befarar vissa...
Vänsterpartiets framtid
Betydligt mer lättad
Inte utan viss besvikelse
Partiledarval i Vänsterpartiet - Sveriges mest demokratiska parti

De närmaste besvikelse jag ändå känner, utöver att det inte blev delat partiledarskap, var lite om hur styvmoderligt någon av mina kongressmotioner behandlades. Främst den om att Avteoretisera ideologin, som vore mycket värdefull, inte minst nu när medias blickar verkligen var mot Vänsterpartiets front i flera dagar. Visserligen blev den inte helt avslagen, utan besvarad. Men det svaret, som hänvisar till beslut som tagits om att förenkla språkbruket, såg jag inte till många gånger under kongressändningarna, tyvärr.

Svaret på min motion om Motionsbank däremot fick ett något bättre svar, där ingen verkade vara emot idén. Men det återstår att se om och i så fall när, det arbetet man hänvisar till vad det gäller it- och hemsida är avklarat.

Det avslutande talet av Jonas Sjöstedt, trots hårda krav från oss medlemmar, gav en mycket fin och god stämning och avslutning på det hela och visade på en betydligt ljusare framtid än vad Vänsterpartiet har haft sen Schymans skjutsade opinionssiffrorna i topp.

Jonas Sjöstedts tal vid avslutningen av Vänsterpartiets 39:e kongress i Uppsala
OBS! Talade ordet gäller.
Kongressdeltagare, socialister
Vår vision är självklar och enkel, och samtidigt helt omvälvande. Den är allas lika värde och allas frihet. Att ingen ska överordnas eller trycka ner den andre. Att friheten och möjligheterna ska gälla alla. Att vi alla ska kunna förverkliga oss själva med just våra drömmar och våra behov. Vi vet vad det kräver, vi vet vad som står i vägen, vad som måste förändras. Men vi kan inte drömma om, inte arbeta för, något mindre. Därför är vi socialister och feminister.
Vi vill att alla ska kunna leva som de vill och älska vem de vill utan rädsla. Det gäller även flatan och bögen. Frihet är alltid friheten för den som tycker annorlunda sa Rosa Luxemburg, det är också frihet för den som är annorlunda. I vårt Sverige är det en självklarhet att den som sitter i rullstol har ett arbete och kan gå på bio med sina vänner. Det är självklart att ingen behandlas sämre för att den har en annan religion eller väljer att bära slöja. I vårt Sverige kan man välja var man vill bo och leva, även om man vill leva på landsbygden. Vi vill ha ett Sverige där undersköterskans och metallarbetarens barn inte bara kan drömma om att bli musiker, piloter eller statsminister utan där de faktiskt också kan bli det. I vårt samhälle möts vi över gränserna. Där går barnen till dem som är med i pingstkyrkan och de vars föräldrar är shiamuslimer i samma skola. Där möts de bråkar med varandra och blir förälskade i varandra.
Så är det inte idag. Istället glider vårt samhälle isär i ökande klassklyftor, segregering och en stark maktordning som systematiskt gynnar män på kvinnors bekostnad. Den avreglerade marknaden kan inte ge de många friheten att leva sina liv som de vill. Den är de fås frihet. Friheten för riskkapitalbolaget är vår mormors ofrihet på det vanskötta äldreboendet där blöjorna vägs och de outbildade timvikarierna inte ges tid att vara mänskliga. För allas frihet krävs en politik för rättvisa.
När min dotter Karin slutade gymnasiet i Umeå 2009 slog finanskrisen till med full kraft. När spekulanterna hade gjort bort sig i New York fanns det inga arbeten att få i Västerbotten. De av hennes klasskamrater som fick ett fast jobb med hygglig lön arbetade på kaféer i Oslo eller fiskfabriker Bodö. Många i hennes generation fick inget arbete alls, eller så fick de ta de vikariat som dök upp eller jobba åt bemanningsföretag. Några pluggade vidare fast de helst skulle vilja arbeta. Låga inkomster, otrygga anställningar och arbetslöshet. Så ser verkligheten och arbetsmarknaden ut för unga i dagens Sverige. Då kan man inte låna för att köpa en bostad, då kan man inte planera för sin framtid. Så tappar många tron på sig själva när de aldrig får fäste på arbetsmarknaden och i vuxenlivet.
Nu förskjuts makten på arbetsmarknaden. De är arbetsgivarnas marknad. Med osäkra anställningar och vikarier som rings in för dagen blir arbetstagaren alltid utbytbar. Då är det långt till inflytande och engagemang på jobbet. Då skapas inga fasta band till arbetskamraterna. Utan fackmedlemskap och A-kassa, som regeringens politik har gjort så dyrt, är man utsatt på arbetsmarknaden. Så ska vi bli utbytbara och flexibla. Idag har merparten av de unga kvinnorna med arbete osäkra anställningar.
Hur kunde det bli så här? Visst handlar det om högerpolitik, men framför allt handlar de om arbetslöshet. Massarbetslösheten har bitit sig fast i Sverige. Regeringen verkar trots det vara ganska nöjd. Arbetslösheten beskrivs som en naturlag som man inte kan bekämpa med politik. Inget kan vara mer fel. Fredrik Reinfeldt, det är du som är ansvarig för att de unga inte får jobb.
Full sysselsättning har varit arbetarrörelsens paradgren. När man kunde få jobb var man inte utelämnad till dåliga arbetsvillkor och låga löner. Då var det lättare för invandrare och flyktingar att komma in i vårt samhälle. Då kunde fler personer med funktionsnedsättningar få ett arbete. Då trycktes inte kvinnornas möjlighet att försörja sig tillbaks. Då kunde ungdomarna planera för framtiden. Då växte inte inkomstgapen till avgrunder. Att bedriva en politik för full sysselsättning är vår viktigaste utmaning framöver, och det är Vänsterpartiets uppgift att formulera och genomföra den.
Vi lever i ett nytt politiskt landskap. En socialdemokrati som har tappat färdriktningen och som vill ha ett halvt rut-avdrag, införa euron lite senare och som accepterar högerns skattepolitik förmår inte längre formulera en politik för full sysselsättning. Så förlorades valet 2010. Uppgiften vilar nu på oss. Den bästa gåva vi kan ge en villrådig socialdemokrati är att vi själva formulerar en trovärdig vänsterpolitik utan att snegla på dem.
Vi har politiken för full sysselsättning.
Vi vill använda det ekonomiska utrymmet för att investera oss ur krisen. Med Vänsterpartiets politik skulle tiotusentals nya arbeten skapas för att bygga hyreslägenheter till de bostadslösa, renovera slitna fastigheter, bygga vindkraft och skapa Europas bästa järnväg. Medan regeringen ökar den privata konsumtionen för dem som tjänar mest så investerar vi för framtiden, det ger jobb nu och bättre konkurrenskraft senare. Vi är det enda parti som föreslår en skattepolitik som ger oss till ett jämlikare samhälle, en mer rättvis fördelning av skatterna och skatt efter bärkraft ger oss dessutom utrymme att satsa på investeringar för fler jobb.
Vårt budgetförslag skulle skapa många nya välbehövliga arbeten i det offentliga, med fler som arbetar i äldreomsorgen, fler fritidsledare som tar hand om våra barn och fler busschaufförer i en utbyggd kollektivtrafik skapar vi en bättre vardag samtidigt som fler är i arbete. Genom vårt program för generationsväxling i offentlig sektor ges tusentals unga plats på arbetsmarknaden medan äldre erfarna arbetskamrater får handleda.
Vi har en politik som skulle ge fler en efterfrågad yrkesutbildning så att de kan ta de jobb som finns och de nya arbeten som skapas. Vi finansierar satsningarna på forskning och innovationer. Vi vill ha en industripolitik värd namnet och vi vill ge de små företagen bättre möjligheter att anställa genom att ta bort deras ansvar för sjuklöneperioden.
Sist men inte minst så vill vi göra sysselsättningen till det övergripande målet för den ekonomiska politiken. Så är det inte idag. Självklart kan en väl avvägd makroekonomisk politik klara såväl statsfinanser som inflation och samtidigt ha som mål att alla kommer i arbete. Utmärkande för klok politik är att den klarar av mer än en tanke åt gången. Idag är vi ensamma om att vilja modernisera de ekonomiska ramverken så att sysselsättningen sätts främst.
De osäkra jobben och otryggheten på arbetsmarknaden beror inte bara på hög arbetslöshet. De är också en effekt av medvetna politiska beslut. Regeringens politik har med god hjälp av EU:s fördrag och domstol attackerat löntagarnas villkor och rättigheter. Idag är lönedumpingen och det hänsynslösa utnyttjandet av utsatta människor en realitet på svensk arbetsmarknad. Allra värst utsatta är löntagare från andra länder som är här och arbetar.
Några kilometer härifrån, på E4an, dundrar långtradarna fram natt och dag. Många av de chaufförer som kör kommer från andra länder, i och utanför EU. Nyligen beskrev LO-tidningen vilka villkor en del av dem arbetar under. De beskrev hur bulgariska chaufförer kör bilar åt Volvo får några få tusenlappar i månaden. De bor torftigt, har inte råd att stanna och äta ett lagat mål mat på en vägkrog och är borta från sina familjer veckor i sträck. Många arbetar alldeles för långa arbetspass. Transportbranschen har blivit ett moras av lönedumping, fiffel med F-skattesedlar och stenhård exploatering av människors utsatthet. Det är bara en bransch som är drabbad, det skulle kunna handla om bärplockare, restauranganställda eller de som arbetar i andras hem. Detta sker med regeringens goda minne. De skulle kunna göra något åt det, men väljer att låta bli.
Det finns inget solidariskt i att utnyttja arbetare från andra länder till usla villkor, det handlar om ren diskriminering. Det slår också mot svenska löntagare som får konkurrera om jobben på ojusta villkor och vars rättigheter riskerar att pressas tillbaka. Det slår mot seriösa företag som konkurreras ut när de behandlar sina anställda väl och sluter kollektivavtal. Det drabbar statskassan i form av lägre skatteintäkter. När löntagare från olika länder ställs mot varandra underblåses rasismen. Då blir det den polske chaufförens eller den kinesiske diskarens fel att man inte kan få jobb med vettiga villkor. Men det är inte deras fel – det är regeringens och EU:s fel. När vi har vunnit valet 2014 blir det en huvuduppgift för oss att se till att de som jobbar i Sverige får svenska villkor och kollektivavtal. Vi ska bekämpa dumping och otrygga anställningar och hävda att fast anställning med riktiga kollektivavtal är den normala anställningsformen. Det vinner den bulgariske chauffören på, de vinner de svenska löntagarna på och de vinner de seriösa företagen på.
Det kräver att vi utmanar EU. Enligt unionens absurda logik överordnas företagens rätt att flytta arbetskraft löntagarnas rättigheter. Så fungerar en union där mäktiga byråkrater, högern och storföretagen dikterar politikens villkor. Vår regering påstår att de försvarar svensk arbetsrätt, men av det märks inget när de reser ner på ministerrådets möten i Bryssel. Men vi kan kräva respekt för arbetsrätten. EU:s fördrag ska snart ändras och Sverige har som alla länder vetorätt. En tillräckligt stor minoritet i riksdagen kan kräva ett socialt protokoll i fördraget som slår fast att man inte får ha sämre villkor på arbetet än de som gäller inhemsk arbetskraft. Vi uppmanar socialdemokrater och miljöpartister att förena sig med oss och redan nu göra klart att varje förslag till fördragsändring kommer att blockeras i riksdagen om vi inte får ett socialt protokoll. Vi är beredda att ta striden för arbetsrätten mot regeringen och mot EU.
Kongressdeltagare,
För någon månad sedan hölls två toppmöten, ett i Durban och ett i Bryssel. I Sydafrika togs alldeles för otillräckliga beslut för att hejda klimatförstöringen och utsläppen av växthusgaser. I Bryssel försökte desperata ministrar rädda euron och bankerna undan finanskrisens svallvågor. I Durban anslogs alldeles för lite medel för att rädda klimatet, den nya klimatfond som skulle fyllas med klimatbistånd gapar tom. I Bryssel togs beslut om att tusentals miljarder kronor ska användas för att rädda den euro och de banker som har orsakat krisen. Den svenska regeringen lovade inte en enda krona för klimatet under förhandlingarna i Durban. Däremot är de beredda att ställa upp med 100 miljarder av riksbankens pengar för att rädda euron och det krackelerande banksystemet i euroområdet. Om klimatet hade varit en bank så hade det varit räddat nu.
När stora män smider planer är det dags för den lille mannen att skriva sitt testamente, skrev en gång Bertolt Brecht. I eurokrisens spår växer arbetslösheten och fattigdomen. EU:s valutaunion har blivit en union av förtvivlan och krossade framtidsdrömmar för vanligt folk. Nu får de arbetslösa unga och de uppsagda betala priset för eliternas dröm om storeuropa. EU påtvingar krisländerna en brutal nedskärningspolitik, privatiseringar och försämrad arbetsrätt. Samtidigt blundar unionens makthavare för att det är euron i sig och bankernas hybris som är två grundorsaker till den kris vi nu ser. Bankerna och euron ska räddas till varje pris. Toppmötet i Bryssel lovade att bankerna inte ska få ta framtida förluster vid skuldnedskrivningar. Krisens nota ska oavkortat gå till skattebetalarna. Så ser finanskrisen gyllene regel ut, vinsterna är privata medan förlusterna vältras över på oss alla. Så länge det är logiken får råda kommer bankerna fortsätta att ta orimliga risker på vår bekostnad.
Vi vann folkomröstningen om EMU 2003. Vi är många här idag som var med i det arbetet. Vi arbetade outtröttligt i månader och mötte en ja-sida med obegränsade ekonomiska resurser, vi mötte ledarsidor och makthavare som unisont sjöng eurons lov. Men vi vann i alla fall därför att våra argument var bättre. Man ska aldrig underskatta väljarnas omdöme och förmåga att se igenom tomma löften. Det var en storartad seger för demokratin och för våra möjligheter att bedriva en ekonomisk politik för arbete och välfärd. Det var ett lika formidabelt nederlag för den svenska makteliten. Idag kan vi se hur rätt vi hade. Glöm inte att vi hade suttit fast i euroträsket nu om Reinfeldt och Borg hade fått som de ville. Nu kräver vi att folkets nej ska respekteras. Det innebär att vi säger ett absolut nej till europakter som ger EU makt över den ekonomiska politiken i Sverige. Fria från euron har vi större möjligheter att värna sysselsättning och välfärd. Europa behöver länder som kan visa på alternativ till den torftiga och orättvisa europolitiken. EU:s valutaunion borde avvecklas i ordnade former innan den kraschar. Det skulle också vara slutet för drömmen om Europas Förenta Stater – det är ingen dålig bonus. Vi är anhängare av ett folkligt och demokratiskt samarbete i hela Europa, därför är vi motståndare till dagens EU.
Eurokrisen är också finanskapitalismens kris. Den ohejdade spekulationen och bankernas risktagande är en avgörande förklaring till krisen. Vänsterpartiet är det enda parti i Sverige som har föreslagit ett program för att reglera finansmarknaden. I det ingår höjda krav på kapitaltäckning, en internationell skatt på finansiella transaktioner och förbud mot vissa former av spekulation. Vi vill ha en bankdelning som sätter stopp på skattebetalarnas garantier till bankernas finansiella handel. Istället vill vi gynna framväxten av gemensamt ägda banker men lokal förankring och öka samhällets inflytande över storbankerna. Vi ska fortsätta vara det parti som visar vägen ut ur eurokrisen.
Vi vet att jämlika samhällen är bättre samhällen. Ojämlikhetens pris är högt. Idag äger en procent av svenskarna 40 procent av förmögenheten. Ökad rikedom och spekulation hos några få kopplad till dålig reallöneutveckling för de många har varit en viktig bidragande orsak till krisen inte minst i USA. För att komma ur krisen vill vi inte bara reglera finanssektorn, vi vill ha mer jämlika samhällen, större investeringar för nya jobb och vi vill placera pensionspengarna hållbart för hela samhällets bästa.
Som vänsterpartister vet vi att klimatkrisen är minst lika akut och påtaglig som eurokrisen. De vetenskapliga rapporterna är dessvärre entydiga. Utsläppen av växthusgaser och med dem klimatförändringarna ökar snabbare än vi trodde. Förra året ökade de svenska utsläppen av växthusgaser med mer än 10 procent. En genomsnittlig svensk orsakar minst fem gånger högre utsläpp än vad som är hållbart. Det är vi i den rika världen som har orsakat utsläppen som förstör klimatet, det är främst fattiga i utvecklingsländer som får betala priset för klimatförändringarna. Men vi har en regering som rustar ned klimatpolitiken medan de hänvisar till ett Kyotoprotokoll som är helt otillräckligt. Det duger inte. I Durban ville allt för få länder vänta i flera år med att göra allt för lite. Läget är akut, nu behöver vi länder som går före, visar vägen och skapar ett gott exempel. Vi vill att Sverige ska vara ett sådant land. Vi ska bli en global föregångare som minskar utsläppen till en hållbar nivå samtidigt som vi är en välfärdsstat och en industrination.
Klimatproblemen kräver bokstavligen att vi bygger om Sverige. Det gemensamma ägandet ska användas som ett verktyg, vi göra om Vattenfall från en europeisk klimatbuse till en motor i Sveriges gröna energiomställning. AP-fonderna ska inte längre investera i amerikanska oljebolag utan i grön förnybar teknik. Gods och persontrafik ska i framtiden använda en modern, driftssäker och utbyggd järnväg. Kollektivtrafiken ska byggas ut. Gamla bostäder och lokaler ska byggas om och bli energisnåla. Vindkraft, biogas och andra förnybara energikällor ska byggas ut kraftigt. Det klimatinvesteringsprogram som vår borgerliga regering har avskaffat ska vi återinföra och förbättra. Vi behöver ett uthålligare jordbruk. Vägen mot minskade utsläpp kräver stora investeringar, längs den vägen kommer nya arbeten och ett modernare samhälle att skapas.
Bara den vänster som förmår att fullt ut ta till sig klimatfrågan är relevant i vår tid och kan ge svaren på framtidens utmaningar. Klimatfrågan måste genomsyra vår politik på alla nivåer. Vänstern har viktiga delar av svaren på klimatproblemen. Klimatfrågan handlar om rättvist miljöutrymme globalt och i Sverige. En stor del av våra utsläpp orsakas av import av konsumtionsvaror eller användandet av jordbruksmark i andra länder, det måste också räknas in. Höginkomsttagare orsakar större utsläpp än de med låga inkomster. Män orsakar större utsläpp av växthusgaser än kvinnor. Rättvis fördelning är en nyckel till all lösa klimatfrågan. Skatter och marknadsmekanismer kan vara användbara, men klimatfrågan kräver långsiktig planering, fördelning och offentliga investeringar. Marknaden bygger ingen järnväg.
Vi menar allvar med att ställa om till ett hållbart samhälle. Det kräver stora förändringar också av vad och hur vi konsumerar, av hur vi lever. Offentlig konsumtion är bättre för klimatet än ökad privatkonsumtion. Vi måste ifrågasätta den traditionella synen på ekonomisk tillväxt. Klimatet tål inte en ständigt ökad materiell konsumtion och förbrukning. Istället för ökad materiell konsumtion kan vi öka vår konsumtion av kultur och vår tid med barnen. Det är hållbart, det ger livskvalitet. Vi måste skapa en hållbar modell för ekonomisk utveckling där klimateffekten alltid är en del av kalkylen. När vi gör det tar vi ledningen i klimatarbetet och blir det främsta klimatpartiet i svensk politik.
Feminister och socialister,
Insikten om mäns överordning och kvinnors underordning har en enorm sprängkraft, det är en samhällsförändrande kraft som påverkar allt från ekonomisk makt till våra privatliv och nära relationer. Det är därför som feminismen möts av såväl hätskt motstånd som förlöjligande och förnekelse. Precis som socialismen handlar feminismen om jämlikhet, rättvisa och frigörelse. För oss är det oacceptabelt att män ska ha bättre betalt och mer makt bara för att de är män. För oss handlar det både om rättvisa och om frigörelse att kvinnor och män ska ha lika ansvar för hem och barn och lika makt över samhällets utveckling. För oss är det outhärdligt att den farligaste personen i många kvinnors liv är den man som hon delar sin vardag med. Precis som vi kan avläsa klassamhället när vi ser oss omkring i dagens Sverige så kan vi se hur patriarkatets makt genomsyrar vårt samhälle.
Vi ska vara det parti som konsekvent synliggör, visar sambanden och förändrar de ojämlika villkoren för kvinnor och män. Det handlar om sexualiserat våld, löneskillnader eller de olika förväntningar som möter pojkar och flickor och som formar dem som individer. Vi ska göra feminismen begriplig och konkret. Det handlar om att ensamma tjejer inte ska behöva vara rädda för att gå hem på kvällen. Om att alla misshandlade kvinnor ska ha rätt till bra skydd och stöd och om att männen måste sluta slå. Det handlar om att flickor och kvinnor som flyr på grund av kvinnoförtyck ska få asyl. Det handlar om lönen och rätten till goda arbetsvillkor för alla de kvinnor som tar hand om våra gamla och barn i välfärden. Feminism är inte främst en teori, det är det mest konkreta som finns och en ständig uppmaning till handling. Dagens
jämställdhetspolitik har visat sig helt oförmögen att utmana den moderna könsmaktordningen. Jämställdhet har gått från att vara en fråga om frigörelse och omfördelning till att handla om kvalitet, effektivitet och lönsamhet. Vi måste återerövra jämställdhetspolitiken och se till att den återigen handlar om politiska reformer för rättvisa och frigörelse. Jag ser fram emot att få vara med och göra Vänsterpartiet till ett ännu vassare feministiskt parti.
Kvinnors arbete bär upp den svenska välfärden. Det är en välfärd som privatiseras i snabb takt när äldreboenden, hemtjänst, skolor och sjukhus slumpas bort till riskkapitalbolag som har ett enda mål med sin verksamhet; maximal vinst. Riskkapitalbolagen gör gärna vinst på våra skattepengar, men de försöker själva smita från skatt genom räntesnurror och placering i skatteparadis. Ansvariga för denna utveckling är vår borgerliga regering. När riskkapitalbolagen ska göra maximal vinst får personalen, de flesta kvinnor, springa snabbare och de får svårare att göra att bra jobb. Resultatet av denna oansvariga politik har vi kunnat se under de senaste åren med skandaler om vanvård av våra äldre med liggsår, undernäring och gamla som sätts att dö ensamma framför TV:n. Vinstintresset och riskkapitalbolagen hör inte hemma i välfärden. De ska bort – ta det som ett tidigt vallöfte från Vänsterpartiet.
Varje skattekrona ska gå till det den är avsedd för. Men ibland brister även den offentliga vården. Det ska vi aldrig blunda för, tvärtom ska vi vara de främsta försvararna av att använda skattepengar klokt och effektivt. Därför nöjer vi oss inte med att säga nej till privata vinster i välfärden, vi har också politiken för att göra det gemensamma bättre. I höstas var jag på studiebesök på äldreboendet i Roma på Gotland. Det var inte så illa, en rödgrön majoritet på ön försöker skapa så goda arbetsvillkor som möjligt med rätt till heltid, utbildning och nya fina lokaler. En undersköterska i fikarummet sa att det var en bra arbetsplats men att de skulle behöva fler arbetskamrater och gärna lite bättre lön för mödan. Det var svårt för henne att åka på de utbildningar som erbjöds eftersom hon visste att det inte sattes in någon vikarie så de andra fick täcka upp och jobba mer när hon var borta. Det är här vår politik gör skillnad med mer pengar till kommunerna, rätt till heltid och stora satsningar både på utbildning av personalen och på vikarier under utbildningstiden.
Partivänner,
Är vi kunder på en marknad eller medmänniskor? I grunden handlar debatten om privatiseringar och riskkapitalbolag om det. Den dementa 87-åringen är för oss inte en kund som måste ha tur när hon väljer mellan Carema och Attendo. För oss är hon en människa med rätt till god omsorg vid livets slut oavsett var hon vårdas. Hon flyttar sannolikt bara en gång till, och fram till dess ska hon ha det tryggt och bra. Då får vinstintresset maka på sig. På samma vis ser vi på utbildning och sjukvård. Det är något som vi skapar ihop och delar med varandra för att vi alla behöver det. Så ser det goda samhället ut.
I december 1998 svepte ett mäktigt snöoväder in över Gävlebukten. I Gävle föll mer än en meter snö under ett dygn. Samhället slutade fungera. Inga bilar kom fram. Skolor och arbetsplatser kunde inte öppna. Tågen slutade gå. Det blev väldigt tyst. Folk kom knappt ut ur sina hus. Man lyssnade på instruktioner på lokalradion. Folk anmälde sig snabbt frivilligt till snöskottning för att kunna nå de som behövde hjälp. I mataffärerna sinade färskvarorna snabbt, de fördelades mellan kunderna och mjölken sparades till familjer med små barn. När det behövdes som bäst höll solidariteten i samhället. Det enda sättet att ta sig fram var med snöskoter eller de få bandvagnarna. Men vem skulle få åka, vem behövdes mest? Man fick prioritera stenhårt. Det blev personalen på sjukhuset, de som skulle reparera trasiga elledningar och de som skulle ta hand om de gamla som fick förtur. Bankdirektörer och konsulter fick vackert stanna hemma och vänta. När det väl gällde var det de som arbetar i välfärden som verkligen behövdes. När det väl gäller behöver vi inte heller de välavlönade direktörerna i riskkapitalbolagen, ingen kommer att sakna er när vi har återtagit verksamheten i offentlig regi. Det är ni som behöver oss.
Partivänner, socialister,
Sverige förändras snabbt, finanskapitalismens kris präglar Europa. Vi ser hur den ekonomiska makten styr samhället, hur den påverkar våra liv och mänskliga relationer. Trots samhällets rikedom förmår kapitalismen inte lösa många av våra stora utmaningar. Vi behöver en modern offensiv vänster som ger svar på frågorna om ojämlikheten, krisen och klimatet. Kapitalismens kris kräver socialistiska lösningar. Det gamla uppdraget är kvar. Socialismen är för oss inte en avlägsen utopi eller nostalgi för något som en gång fanns. Socialistiska lösningar är framtiden och vägen ut ur finanskapitalismens kris. Vi behöver mer demokrati och större jämlikhet. Socialismen måste vara avpassad till vår tid. Vi vill använda den makt ägandet över statliga företag och pensionspengar ger oss. Vi behöver en ekonomisk politik som sätter klimatet och sysselsättningen främst. Vi vill gynna demokratiskt inflytande över produktionen, arbetarstyre och kooperation. Demokratin måste utsträckas också till att gälla den ekonomiska makten. Vi är det socialistiska alternativet i svensk politik, vårt mål är den demokratiska socialismen.
Runt om i världen arbetas det för en bättre och rättvisare värld. Vi är en del av den rörelsen. I Latinamerika har vänsterregeringar vunnit valen i en rad länder och de försöker skapa ett rättvisare samhälle. I Kina strejkar arbetare gång på gång för rätten att få organisera fria fackföreningar och för värdiga arbetsvillkor. I arabvärlden har folk efter folk rest sig mot sina tyranner som ofta både har sålt sin olja till oss och köpt sina vapen från oss i väst. I Syrien går människomassorna i demonstrationerna i förtvivlat mod mot den beväpnade militären. Runt om i Europa demonstrerar man mot högerpolitiken och diktaten från Bryssel. Även i USA demonstrerar man mot klassorättvisor och spekulationsekonomi. Vi är en del av den globala rörelsen för rättvisa och demokrati.
När jag var 13 år gammal gick jag ner till partiets källarlokal på Kyrkogatan 29 A i Vänersborg och sa; här vill jag vara med. Jag blev väl mottagen, fick en målarpensel i handen för lokalerna renoverades, jag fick lära mig om politik och att dricka kaffe och jag lärde känna nya människor. Sedan dess är jag en del av vår rörelse. Politiken blev mitt universitet, det enda jag har gått i. Det finns stunder då jag har funderat över varför, även stunder av tvivel på om vi har gjort rätt. Då har jag funderat på vad vårt parti är, varför jag är en del av det. För mig är partiet våra idéer och våra drömmar om ett bättre samhälle. Men lika mycket är det alla de människor som jag har mött och lärt mig respektera. Alla de som har stått för sina ideal i med och motgång. Alla de som har arbetat för sina arbetskamraters villkor, för tolerans och mot rasism och för en mer rättvis värld. De är tjejerna som lärde ut feministiskt självförsvar i skolan, miljövännerna som samlade in namn mot uranbrytning och alla de som samlade in pengar till kampen mot apartheid. Det är också människor jag mött i andra delar av världen och som vi delar ideal och mål med. Så många människor som jag har lärt av och som jag respekterar djupt. Därför är jag stolt över att idag få stå här som Vänsterpartiets ordförande.
Det är hög tid för Vänsterpartiet att ta större plats i svensk politik. Vi har stora utmaningar framför oss och vi måste konsekvent lyfta fram våra lösningar och vår vision av ett bättre samhälle. Vi behöver en politik för full sysselsättning, för arbetsrätt och jämlikhet mellan kvinnor och män. Vi vill ha ett välfärdssamhälle som man kan lita på där sjuka inte slängs ut ur sjukförsäkringen och där det inte beror på vilken skola man väljer om man får en god utbildning. Vi vill ha en skola som håller ihop och där föräldrar kan veta att deras barns skola är bra för alla barn som går där, inte att de måste hitta en bra skola till just sina barn. Vi vill ha en regering som tar klimatfrågan på allvar här hemma och internationellt. Mitt i det svenska välståndet finns barnfattigdom, regeringen försöker bortförklara den, vi vill utrota den. Vi vill ha en utrikespolitik att vara stolta över, Sverige ska erkänna det fria Palestina och Västsahara och vi ska ha en utrikesminister utan oljefläckar på kostymen. Vi vill säga upp kontrakten med riskkapitalbolagen i välfärden och använda skattepengarna till det de var tänkta för.
Om detta ska bli möjligt måste valet 2014 vinnas. Det kräver att vi växer som parti och tar större plats i debatten. Vi ska vara tydliga, folkliga, radikala och konkreta. Vi måste bli fler medlemmar, mer aktiva, bättre utbildade. Vi måste möta och lyssna på fler människor utanför vårt parti. Vi ska vara ett öppet parti som provar nya arbetsformer, ett parti med levande och stark intern debatt och demokrati. Vi ska vara öppna för nya idéer och lösningar. Vi ska samla de som vill ha förändring. Vi ska visa att vi, inte vår trötta och självgoda högerregering, har lösningen på de uppgifter vi står inför. Vi ska utmana regeringen Reinfeldt varje dag fram till valet 2014 och det valet ska vi vinna. Vi ska få en ny regering och en ny politik.
Vår vision är självklar och enkel, och samtidigt helt omvälvande. Den är allas lika värde och allas frihet. Vi kan inte drömma om, inte arbeta för, något mindre. Därför är vi socialister och feminister.
media ab ab ab ab ab ab ab ab svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn hd hd hd exp exp exp exp exp exp exp gp gp gp gp gp gp gp dag dag dag dag smp nsk nsk nsk skd skd skd skd sr sr sr svt
Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!