Snabbläsning

Jag läser om konsten att läsa snabbt och konstaterar att jag redan läser väldigt snabbt, och frågan är om jag behöver lära mig att läsa ännu snabbare.

Det är lite som när jag var ung och snabbspolade mig genom ett antal filmer (och säkert förkortade livet på mina videobandspelare radikalt) har jag märkt. Jag missar många detaljer och, som sägs i slutet på artikeln, jag försjunker sällan eller aldrig i en text.

Tänk, det uttrycket, att försjunka in i en text, hade jag helt glömt. När gjorde jag det sist? Kanske när jag läste om Decamerone förra året.

Annars har jag konstaterat, precis som med snabbspolade filmer, att mycket jag läser tappar detaljer och jag fångar upp ramberättelsen och lite till ungefär.

Fan vet om jag inte tjänat på att lugna ner lästempot lite och fått mer läsupplevelse?

Men visst, just nu, som det står i högra marginalen, så läser jag Liza Marklunds senaste bok, som enligt en samstämmig kritikerkår var urusel. Jag håller bara delvis med dem (en av hennes sämre böcker men den är lite spännande ändå), men jag är mycket tveksam till att jag missar några större djup i den oavsett hur jag läser den. Den kanske fungerat bättre som film?

I övrig tror jag att anledningen till min snabbläsning beror på all läsning som görs via datorn, som i och för sig gick rätt fort innan mitt datorliv och internet också, på gott och ont. Jag får onekligen in mer information än förut. Men frågan är hur mycket som stannar kvar?

Intressant artikel var det i alla fall, den om konsten att läsa snabbt och vill du lära dig själv så finns en till Så hävdar snabbläsarna att du ska göra.

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Vår senaste bok...

Vår senast inköpta bok, samarbetet mellan Liza Marklund och James Patterson med titeln "Postcard killers" recenseras på flera ställen idag, med rubriker som Varken spänning eller finess och den lustiga recensionen Skeva skjutjärn, av Sydsvenskans Per Svensson:

Just tolvåringar, med smak för blod och dåliga sexskildringar, är av allt att döma den primära målgruppen för ”Postcard Killers”. Texten är tryckt med stora bokstäver. Kapitlen är jättemånga och jättekorta. Dividerar man antalet sidor med antalet kapitel får man ett tal som till och med sjätte decimalen är identiskt med talet pi. D e t är spännande. Kanske planerar paret Marklund/Patterson att göra en meta-Dan Brown, kanske kan vi vänta oss en thriller om thrillern med titeln ”Pi-koden”?

Eller om man säger som i DN:s recension, att det enda försonande draget är att den är snabbläst.

Jag börjar få samma typ av nyfikna känsla, fast tvärtom, som jag fick av Hypnotisören. Alla pratar så mycket om boken att man börjar undra när nästan alla är så samstämmiga, om det som sägs verkligen stämmer. Jag tyckte inte helt det stämde med en hypade hypnotisören, som visserligen var en bra bok, men inte fullt så bra som "alla" påstod.

Jag får återkomma med om denna boken är lika urusel som påstås :)

Med media ab

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!