Alliansens skattehöjningar i kommun och landsting kompenserar sänkningarna på riksnivå

Det brukas gnälla på Vänsterpartiet att vi vill höja skatten, men det är bara att konstatera att regeringens vilja att ge mer och mer jobbskatteavdrag får betalas via höja landstings- och kommunskatter, eftersom statsbidragen till kommuner och landsting inte höjs i takt med förändringar som t ex befolkningsökning o dyl.

Märkligt nog så skulle det vara lättare även för borgerliga kommunal- och landstingsråd att sitta vid styret med Vänsterparti- eller rödgrönpolitik i riksdagen.

Därför är det ingen slump att Landstinget Kronoberg behöver höja skatten eller att maxialliansen i Älmhult redan har gjort det och gärna lånar mer pengar än hela nästa års budget. Kort sagt så det man förlorar på gungorna får man ta igen på karusellerna för att inte t ex skolorna ska bli ännu mer dränerade på resurser.

Eller som Ulla Andersson, vänsterpartiets ekonomiska taleskvinna säger i Svenska Dagbladet för en månad sen:

Satsningarna i Vänsterpartiets skuggbudget är framför allt inriktade på välfärd och socialförsäkringar.
–Sverige har under de borgerliga regeringsåren förvandlats från ett trygghetssamhälle till ett risksamhälle, säger Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson.
För att motverka den utvecklingen föreslår Vänsterpartiet förbättringar i sjukförsäkring och a-kassa, men också utbyggnad av de flesta välfärdsverksamheter. Det skulle med Vänsterpartiets förslag bli fler lärare, mer personal i äldreomsorgen, mer pengar till sjukvården och mindre grupper i förskolan.
Det innebär att Vänsterpartiet kraftigt vill höja statsbidraget till kommunerna.
–Det är ju det här som är vård, skola och omsorg helt enkelt, säger Ulla Andersson och pekar på en budgettabell.
För att Vänsterpartiet ska kunna genomföra delar av sin politik måste partiet samverka med Socialdemokraterna. S har redan presenterat sitt budgetalternativ och inriktningen på utbyggd välfärd är liknande, även om Vänsterpartiets förslag är betydligt mer omfattande.
Men partierna skiljer sig mycket åt i synen på skatterna. Vänsterpartiet vill bland annat införa en ny skatt på dyra villor, återinföra förmögenhetskatten, höja bolagsskatten och avskaffa det femte jobbskatteavdraget. Allting är skatter som Socialdemokraterna sagt att man inte ska röra efter ett regeringsskifte.
–Det går inte att bedriva en vänsterpolitik med högerns skatte-politik, säger Ulla Anderssons som kommentar till att Socialdemokraterna har fridlyst en del borgerliga skattesänkningar.

Det här vore betydligt mer intressanta än att diskutera än att ännu en politiker får en tårta i ansiktet. Även om jag tycker det är totalt idiotiskt att göra, även mot Jimmy Åkesson så är det som Anders Borgs klippta hår, knappast den viktigaste politiska fråga idag.

Media ab ab ab ab ab dn nsk skd skd smp smp ab

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Högerns Sverige gynnar inte de svaga grupperna

Kongressen för Vänsterpartiet är avslutad, vilket jag nästan såg på med sorg, för det var väldigt intressant att följa.


Samtidigt så går det att se hur det politiska samtalet fortsätter. En mycket bra och belysande debatt är den mellan arbetsmarknadsministern Hillevi Engström och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som var på radion idag på morgonen, angående förkortad arbetstid. Det är fantastiskt skönt att höra hur Sjöstedt utan allt för stora problem argumenterar ner henne med bra argument om att det funkar med lägre arbetstid på många andra ställen, att det har funkat att sänka i Sverige innan och att det i grund och botten är en rättvisefråga.


Även några miljöpartister på SvD-debatt argumenterar för det och det kan mycket väl bli så, om inte Sd och S fegar ur, att regeringen kan förlora om man väljer att lägga en motion om arbetstiden.


Samtidigt så bråkar regeringen inför öppen ridå och det fortsätter strö salt i energisåren i världen, eftersom man inte kommer vidare mot en mer klimatvänlig satsning på hur energi ska skapas, utan att riskera människor och natur.


Jag noterar även att många politiker på riksnivå är att betrakta som proffspolitiker. Oavsett vilka parti det gäller så är det naturligtvis illa, om det är människor som inte sysslat med lönearbete, som ska bestämma över vanliga människors problem.


Jonas Sjöstedt och en av de andra kandidaterna till partiordförandeposten inom Vänsterpartiet, Ulla Andersson, är undantag, där Jonas varit metallarbetare i många år på Volvo och Ulla jobbat inom barnomsorgen och i hemtjänsten.


Tvärtemot vad som nämns i artikeln ovan så tror jag att det är en stor del av politikerföraktet som kommer från att många tror att den här typen av bakgrund gäller alla politiker.


Däremot så finns det självfallet flera olika saker som är relevant för politikerföraktet, som när man väljer i KD att ljuga, men klarar sig undan reprimand, vilket man knappast gjort på något annat jobb.

Men det finns alltid en propagandamaskin runt hörnet som kan höja den egna insatsen omotiverat till skyarna (trots OECD-kritik som jag nämner i en kommentar till Brännströms debattartikel) så högt att jag snart förväntar mig rapporter om myterna både kring m-politikerna och deras politik får björnar att gråta glädjetårar...

Men hur man än vänder och vrider på det, så har inte svaga grupper fått det bättre, utan tvärtom, trots ett stort överskott för staten.

media dn dn dn dn dn dn dn hd hd hd hd smp dag dag dag ab ab svd svd svd svd svd svd svd exp gp


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Betydligt mer lättad nu!

Jag är så jäkla glad att mina farhågor från i morse, om att man aldrig kan lita på Vänsterpartiet, sett till att det verkade finnas en opinion för delat  partiledarskap, men att man med liten marginal röstade emot det, inte besannades, utan att Vänsterpartiet får en ny ordförande i form av Jonas Sjöstedt!


Mina tvivel och farhågor, som hade fått mig att sluta med politiken om jag befunnit mig aktiv på riksnivå, har nu bytts ut till något som snarast är att likna vid eufori över att ha fått en partiledare som har alla möjligheter i världen att faktiskt attrahera väljare, vilket Vänsterpartiet bara haft en gång förut, i form av Schyman.


Jag har fullt förtroende för Jonas Sjöstedt och jag ser relativt få risker för att hans partiledarskap ska solkas ner av en överdriven blandning av trams från omvärlden och egna idiotier som med t ex Ohly och Juholt.


Det enda jag känner som risk just nu är att han har lyfts och hyllats till en högre position och som en jesuslik frälsare än någon klarar av att leva upp till och att partistyrelse med mera ska påverka politiken negativt i för hög utsträckning.

Just nu är allt bra och jag funderar på att gå ut och dansa på takåsarna över ett bra val som överskuggar gårdagens dåliga val. För det hade varit ännu bättre idag om han sluppit varit ensam och haft Ulla Andersson vid sin sida!


Dessutom är jag väldigt glad att det här valet, till skillnad från gårdagens, sker med en mycket tydlig majoritet, med 179 för Sjöstedt och endast 39 för Dinamarca. Mandatet är starkt även inom Vänsterpartiet, vilket det inte var för ett fortsatt odelad partiledarroll.


(Bilderna från utfrågningen av partiledarkandidaterna i höstas i Västerås, vid Kommun- och landstingsdagarna)

media ab ab svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn hd hd exp exp exp exp exp exp gp gp gp gp gp gp gp dag dag dag dag dag dag nsk nsk nsk nsk nsk nsk nsk nsk nsk skd skd skd skd skd skd skd skd skd smp svt svt svt svt svt sr sr  


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Inte utan viss besvikelse...

Det är inte utan viss besvikelse, efter min debattartikel för delat ledarskap i Vänsterpartiet, jag konstaterar att så inte blir fallet i samband med det här partiledarbytet.


Att det skulle ske innan nästa gång, vilket lär dröja runt 10 år i vanlig ordning, är inte sannolikt och egentligen inte direkt önskvärt heller eftersom den tidigare partiledaren får ett oerhört långt försprång jämfört med den andra.


Dessvärre så gör det mig pessimistiskt inställd över att Jonas Sjöstedt verkligen ska bli partiledare i slutändan också, inte minst när det visar sig att de som varit emot det delade partiledarskapet inte varit de som varit mest aktiva i talarstolen om att försöka övertyga övriga kongressdelegater om fördelarna med det.


Det är mer än en gång under de åren jag varit politiskt intresserad, och än mer sen jag blev politiskt aktiv för tre år sen, jag har funderat på hur många aktiva vänsterpolitiker det är som agerar som om de inte vill ha ett mer populärt parti och få fler röster. Jag blir inte riktigt klok på varför eller om det är så "enkelt" att det handlar om att man omöjligt kan kompromissa med någon enda sakfråga? Så länge man inte har absolut majoritet måste man kompromissa eller tacka nej till en stor del av möjligheterna att alls påverka, och vill man inte påverka till det bättre så är frågan varför man alls är politisikt aktiv, oavsett parti? Det är som Margit Silverstein säger ett oförutsägbart folk...

Jag måste säga att jag tycker det var trist att Ulla Andersson till sist valde att hoppa av, men jag förstår henne eftersom hon hellre är ett stöd till Jonas Sjöstedt, än att riskera att ta röster från honom så att i slutändan Rossana Dinamarca står som vinnare.

I övriga partier så skulle en kandidat som Dinamarca få det svårt, som delvis väljer att undvika betala partiskatten, som många ser som självklar, som används för att finansiera fortsatt verksamhet.

Ett ypperligt exempel på hur bra det kan fungera är från Eva-Britt Svensson som satt i EU-parlamentet och valde att betala partiskatt och på kort tid kom upp i en halv miljon när hon valde att skänka halva sin lön till partiet och välgörande ändamål.

Som några partimedlemmar lyfter fram i en debattartikel i Flamman så finns det många i partiet som lägger ner mycket tid utan ersättning, och att partiskatten ger faktisk möjlighet till mer resurser för att kunna påverka politiken och göra Vänsterpartiet större i slutändan. Något som i slutändan gynnar även de som inte vill betala partiskatt men ändå vara Vänsterpartister.

Partiskatten går att någonstans se som en intern angelägenhet. Värre tycker jag fortfarande att det är med de dyra flygresorna, som någon räknade ut tjänade in högst ett par timmar per resa. Det är svårt att behålla trovärdigheten som ett potentiellt rött parti som värnar om miljön med de valen. Väljer man dessutom att mot media först förneka kritiken, vilket man aldrig ska göra utan hellre erkänna om man vet att man är skyldig så är man inget partiledarmaterial. (Jämför t ex med Schyman som snarare vann i respekt de första gångerna hon direkt erkände sig vara alkoholist när hon uppförde sig illa.)

Stämmer det dessutom som en av mina vänner som är närvarande på kongressen påstod, att Dinamarca först sade sig ha ändrat sig för att vara för delat partiledarskap och sen efteråt sagt motsatsen, som hon stått för tidigare, att resultatet blev det hon ville och hade förväntat sig.



Personligen så tycker jag det är till partiets nackdel att man fortsätter använda, så väldigt frekvent, ordet feminism. Det är inte det samma som att jag har emot en feministisk politik, snarare tvärtom.

MEN, som en statsvetare och inrikespolitisk expert sa i en av lokaltidningarna igår (finns tyvärr inte online) så är några av de viktigaste väljargrupperna offentliganställda kvinnor. Problemet enligt mig är att man inte ens får den gruppen, som många av de här bra förslagen vänder sig till, attraheras av ordet "feminism", eftersom de som så många andra har så negativ tolkning av det ordet.

Bara det att tydligt visa vad man ska göra, istället för att använda tydligare och förklarande meningar istället för värdeladdade ord man kan tolka på flera olika sätt och de flesta tolkar negativt, vore en stor framgång.

Direktsändning av kongressen kan ses på Kongressidan eller på SVT-Forum.

media svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn hd smp exp exp exp exp gp gp gp gp dag dag dag dag dag dag dag nsk nsk nsk skd skd skd ab ab


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Partiledarval i Vänsterpartiet - Sveriges mest demokratiska parti

(Publicerad i Smålandsposten 4 januari -12)


Partiledarval i Vänsterpartiet - Sveriges mest demokratiska parti

Mona Sahlin gick ut med att deras partiledartillsättningar borde ske i en mer öppen process, där man fick veta vilka som stod till förfogande och vad för åsikter de hade som gjorde dem olika. Med andra ord som Vänsterpartiet har det.

Jag tycker det är bra av Sahlin att gå ut med sin åsikt, för det fungerar inte särskilt bra i andra partier heller. Centern, som ett exempel, gick visserligen ut med vilka deras kandidater var. Men det var knappast så att det var val bland representanter från medlemmarna som fick Annie Lööf att bli partiledare, utan hon valdes bakom lyckta dörrar och har enligt senaste partisympatisörmätningen också tappat väljarandelar.

Under de senaste månaderna så har de fyra aktuella partiledarkandidaterna turnerat runt landet lokalt och regionalt samt inför media för att presentera hur de ska leda partiet om de blir valda. Det enda som vore mer demokratiskt vore att varje enskild partimedlem fick välja, som i ett traditionellt val till riksdagen, vilket för ett litet parti skulle bli en dyr och tidskrävande process.

Valberedningen lägger visserligen förslag kring vad de tycker, och de har valt Jonas Sjöstedt som ensam partiordförande, men sen är det medlemmarna, via kongressombud, som väljer partiledare utifrån sina egna åsikter. 

Jag önskar att valberedningen haft lite mer mod och även valt ett delat partiledarskap. Jag tror det på många sätt hade varit ett ännu bättre val, där den huvudsakliga anledningen varit att man hade kunnat synas mer, inte minst i lokalmedia, som mer än gärna alltid tar upp partiledarbesök i det område de bevakar.

Med två partiledare så får du mer möjlighet att sprida bevakningen, som vad man än tycker sker betydligt mer mot partiledarna än övriga medlemmar i partiet eller riksdagen. Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt är dessutom två kandidater som är tydligt medvetna om att den ekonomiska krisen ligger som grund för att ha möjlighet att rusta upp trygghetssystemen i landet.

Men det är min personliga åsikt. Det bästa av allt är ändå någonstans, att ett av de mest demokratikritiserade partiet, i form av Vänsterpartiet har den mest demokratiska processen för att få fram sin partiledarkandidat.

Valberedningen har sagt sitt. Men de som har det slutgiltiga avgörandet är de hundratals representanter för alla distrikten för Vänsterpartiet som kommer att åka på partikongressen i början på januari. Därför är det inte avgjort än.

Det är med andra ord fler som vara med och bestämma om partiledarskapet än i många andra partier vilket gör Vänsterpartiet mer demokratiskt.

Jag avslutar med ett citat från Jonas Sjöstedt, som förklarar varför han är ett av mina två förstahandsval, utöver att han, precis som Ulla Andersson, är människor som haft vanliga arbeten och vet hur det är att leva ett vanligt liv med låg lön:

"På frågan om vad som blir den största skillnaden mot förut om han blir vald till partiledare säger Jonas Sjöstedt att han vill stå för ett ledarskap där många företrädare för partiet syns och tar plats.

– Jag hoppas att jag kan slå an en ton i partiet där vi lägger fram egna konkreta förslag och blir mindre av nej-parti. Jag hoppas också att vi kan utmana Miljöpartiet som det bästa klimatpartiet, säger han till Flamman.

På vilket sätt har Vänsterpartiet varit ett nej-parti?

– Tittar man på våra pressmeddelanden som skickas ut så börjar de ofta med ett nej eller att stoppa något. Bakom varje nej finns eget förslag om något bättre, jag tycker det är vad vi ska fokusera på."

Jerker Nilsson, Vänsterpartiet Älmhult


Edit: Aron Etzler skriver idag i Svenska Dagbladet om Vänstern måste tala så folk begriper, något han har helt rätt i. På lång sikt så måste det vara det bästa sättet att nå framgång. Men man kan inte glömma att även budbäraren måste vara någon som folk har förtroende för och vill lyssna på och inte har mängder av förutfattade meningar kring.


Därför är jag övertygad om att en kombination av Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson är den bästa kombinationen på både lång och kort sikt.


Dessutom, apropå att tala så att folk begriper, så rekommenderar jag min och Johan Lindkvists kongressmotion om just att uttrycka sig så att vanligt folk förstår: Motion om att Avteoritisera ideologin.


media  ab ab ab ab svd svd svd svd svd svd svd smp exp exp exp exp exp exp kvp gp gp gp gp dn skd dag dag nsk nsk dag hd hd

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Gör som Vänsterpartiet

Jag hörde Mona Sahlin på radion när jag försökte trycka ner en liten frukost, efter gårdagens allt ätande...


Hon sa att deras partiledartillsättningar borde ske i en mer öppen process, där man fick veta vilka som stod till förfogande och vad för åsikter de hade som gjorde dem olika.


Med andra ord exakt som Vänsterpartiet har det sen jag vet inte hur lång tid tillbaka.


Partistyrelsen lägger visserligen förslag kring vad de tycker, men sen är det medlemmarna, via kongressombud, som väljer partiledare utifrån sina egna åsikter.


Det enda problemet möjligen jag ser här är att de väljer efter sina åsikter, och inte efter sina distriktsåsikter.


Det absolut mest demokratiska och bästa vore att vartenda medlem fick vara med och välja, men frågan är om kostnaden skulle vara värt det?


Själv hoppas jag på att det blir en kombination av Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson, som delar på partiledarskapet. Riktigt så kloka var nu inte partisstyrelsen, utan de tycker att vi enbart ska ha Sjöstedt.


Där hoppas jag att kongressombuden väljer Ulla och Jonas istället.


Annars tycker jag det är bra av Sahlin att gå ut med den här, för det fungerar inte mycket bättre i andra partier. Centern, som ett exempel, gick visserligen ut med vilka deras kandidater var. Men det var knappast så att det var val bland representanter från medlemmarna som fick Annie Lööf att bli partiledare...


media svd dn hd exp exp gp dag


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Grattis Vänsterpartiet och Grattis Jonas - Partiledarval i det mest demokratiska partiet

I ett land där skattsänkningarna är en affärsidé behöver vi absolut en bättre framtid.


En liten bit mot det har vi gått nu genom att Vänsterpartiets valberedning nu väljer att föra fram Jonas Sjöstedt som sin kandidat till partiledarposten.


Jag önskar däremot att de haft lite mer mod och även valt att gå för ett delat partiledarskap. Jag tror det på många sätt hade varit ett ännu bättre val, där den huvudsakliga anledningen varit att man hade kunnat synas mer, inte minst i lokalmedia, som mer än gärna alltid tar upp partiledarbesök i det område de bevakar.


Med två partiledare så får du mer möjlighet att sprida bevakningen, som vad man än tycker sker betydligt mer mot partiledarna än övriga medlemmar i partiet eller riksdagen.


Mina motiv för att vilja ha Jonas Sjöstedt och delat partiledarskap med Ulla Andersson har jag redovisat i min rapport från Vänsterpartiets Kommun- och landstingsdagar, och där ni också kan se intervjuer med de olika partiledarkamraterna.


Jag tycker det hedrar Hans Linde som nu avsäger sig sitt intresse för partiledarposten, vilket gör att kongressen inte kan besluta att han ska bli partiledare. Det gör också att det blir lite mindre turbulent.


Mitt ideal i den här frågan vore om även Rossana Dinamarca gjorde det samma och att Ulla Andersson sa att hon kvarstår om det blir beslut om delat partiledarskap med henne.


Men det är min personliga åsikt. Det bästa av allt är ändå någonstans, att det mest demokratikritiserade partiet, möjligen efter Sd, i form av Vänsterpartiet har den mest demokratiska processen för att få fram sin partiledarkandidat.


Valberedningen har sagt sitt. Men de som har det slutgiltiga avgörandet är de hundratals representanter för alla distrikten för Vänsterpartiet som kommer att åka på partikongressen i början på januari. Därför är det inte avgjort än, även om många påstår att kongressen inte gått emot valberedningen i den här frågan förut.


Det är med andra ord fler som vara med och bestämma om partiledarskapet än i alla de övriga riksdagspartierna i landet, vilket gör Vänsterpartiet mer demokratiskt.


Jag vet att Jonas Sjöstedt har kritiserats av flera som tycker att ett feministiskt parti behöver en kvinnlig partiledare. Men om en av de största feministerna och bästa politikerna överhuvudtaget i partiet, Eva-Britt Svensson, säger följande om honom så borde det i mina ögon vara ett självklart val, om det inte blir delat partiledarskap. Ensam man kan leda partiet:

Det viktigaste för Vänsterpartiet är att vinna väljare. Därför bör Jonas Sjöstedt bli ledare i ensamt majestät, anser Eva-Britt Svensson, tidigare EU-parlamentariker, som därmed ger Alice Åström mothugg....
- Jag kommer som kongressombud att stödja Jonas Sjöstedt. Det är inte så att jag gör det trots att jag är feminist, utan just för att jag är stark feminist, säger Eva-Britt Svensson.
- Jag är trött på att den feministiska politiken inte har inflytande. För mig är det viktigt att Vänsterpartiet växer bland väljarna, så att vi får genomslag för en feministisk politik. Den förmågan har Jonas, fortsätter hon.Eva-Britt Svensson (V)
Enligt Eva-Britt Svensson är det ”självklart” viktigt att även kvinnor är makthavare, och har ledande positioner.
- Men man får tänka till. Jag vill se en praktisk feminism i politiken, det viktiga är vad som händer i kvinnors vardag. Då måste vi ha trovärdighet, så att vi kan få väljarstöd. Den trovärdigheten kan, i ett feministparti, både en man och en kvinna förmedla.
Jonas Sjöstedt och Eva-Britt Svensson har suttit i EU-parlamentet tillsammans, och hon vill nu se sin forna parhäst som ensam ledare för Vänsterpartiet.
- Mycket av debatten fokuseras på partiledaren. Man glömmer att vi är ett demokratiskt parti, där medlemmar, distriktsorganisationer, partistyrelse och verkställande utskott tillsammans formar politiken.
Eva-Britt Svensson poängterar också att partiet har fyra ”väldigt bra” kandidater till ordförandeposten.
- Och vi har en fantasiskt öppen process.

Jag avslutar med ett citat från Jonas Sjöstedt, som mycket konkret förklarar i Flamman varför han är ett av mina två förstahandsval, utöver att han, precis som Ulla Andersson, är människor som haft vanliga riktiga arbeten och vet hur det är:

"På frågan om vad som blir den största skillnaden mot förut om han blir vald till partiledare säger Jonas Sjöstedt att han vill stå för ett ledarskap där många företrädare för partiet syns och tar plats.

– Jag hoppas att jag kan slå an en ton i partiet där vi lägger fram egna konkreta förslag och blir mindre av nej-parti. Jag hoppas också att vi kan utmana Miljöpartiet som det bästa klimatpartiet, säger han till Flamman.

På vilket sätt har Vänsterpartiet varit ett nej-parti?

– Tittar man på våra pressmeddelanden som skickas ut så börjar de ofta med ett nej eller att stoppa något. Bakom varje nej finns eget förslag om något bättre, jag tycker det är vad vi ska fokusera på."

media svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn hd hd gp gp dag dag hd smp exp


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Vänsterpartiets Kommun- och Landstingsdagarna Västerås 2011

KoLa-dagarna för Vänsterpartiet 8-9 oktober 2011

Jag var i väg förra helgen som representant för Vänsterpartiet Kronobergs Landstingsgrupp, under Kommun- och Landstingsdagarna i Västerås. Det är en konferens med seminarier och föreläsningar som först och främst riktar in sig på kommun- och landstingspolitiker. Själv kände jag inte ens till att KoLa-dagarna existerade för bara någon månad sen och hade rätt lågt ställda förväntningar och visste rätt lite vad som väntade mig.

Därför blev det en väldigt positiv överraskning över att få vara där i två dagar. Tvärtemot vad jag trodde så var det inte så mycket själva föreläsningarna och seminarierna som var det som var bästa, utan det rent socialt positiva att få träffa fler vänsterpartister.

Det är rätt lätt tror jag för ett litet parti i en liten kommun med få aktiva vänsterpartister att uppleva att vi är få få, men att ha 250 stycken aktiva politiker på ett och samma ställe skapade en utmärkt känsla av att vi faktiskt inte är så få, i antal räknade, och att vi kan lära av varandra.

Själv träffade jag en stor andel politiker som var allt från de som undertecknad och inte har så mycket att säga till om, till några av partiledarkandidaterna.

Att låta oss ”vanliga dödliga” politiker få träffas, och inte minst träffa de i partitoppen, skapar onekligen lite känsla av att vara på plats där något händer och faktiskt få en chans att utbyta sociala kontakter, tankar och få lära sig mer om hur man löser olika problem och vilja att driva politik, som kan dyka upp i Älmhult och Kronoberg, på andra ställen.

Personligen tyckte jag det var roligt att lägga märke till att flera av partiledarkandidaterna var sociala och vänliga nog att ta sig tid att prata med vanliga dödliga och dessutom kom ihåg att de fört diskussioner på nätet och kom ihåg vem man var. Något jag tror har lättare att hända i ett litet parti än i ett av de större.

Utöver att riskera att bli bländad av deras ”kändisskap”, så tycker jag ändå att det åtminstone i teorin finns en möjlighet, via internet, twitter och Facebook, att faktiskt komma närmare både rikspolitiken och någonstans i teorin kunna påverka politiken högre upp också. (I praktiken finns det naturligtvis fler håll det kommer påverkan ifrån som påverkar mer än gemene man kan göra.)

Tack vare internet och sociala medier så går det att kapa av flera mellanled för informationen, vilket gör den snabbare och förhoppningsvis mer rättvisande och det går exempelvis.

Ett exempel är Ulla Andersson, som i mitt fall gick att skriva ett kort meddelande till på Facebook och faktiskt få svar av henne. Jag konstaterade att hon dessutom låter sig påverkas av medlemmarna, när hon byter från negativ till positiv vad det gäller det delade ledarskapet, med hänvisning till att hon lyssnat på många av partikamraternas argument.

Ska jag kritisera någonting kring de här dagarna, för allt var naturligtvis inte så bra som det kunnat vara.

Utan att nämna några namn, även om alla ämnen jag såg som det skulle föreläsas om var i princip intressanta, så var det några av de föreläsare jag såg eller hörde talas om som alldeles säkert var bra på sina ämnen, men var för dåliga föreläsare för att kunna sprida kunskaperna vidare.

Den bästa föreläsaren i sig, som jag inte höll med hela tiden, var Gertrud Åström, som föreläste om Kvinnor i politiken:

Jag är väl medveten om att Vänsterpartiet är, och tycks förbli, partiet som värnar om de grupper i samhället som har det svårast. Det har jag inga problem med heller. Det är de svaga gruppernas välfärd som talar om hur bra ett samhälle är.

Men, och det är ett väldigt stort MEN, man kan inte så totalt ignorera alla andra ämnen som också är viktiga, även om det hela sammanfaller med satsningen på äldrevård som Vänsterpartiet är igång med nu.

Jag saknade inte bara här, utan ofta annars också, lite mer seriös och utarbetad politik kring företagande. Tidigare så har Vänsterpartiet varit ute med några enstaka bra saker, som att inte ha karensdagar för småföretagare. Men det är för lite för att bli riktigt trovärdigt.

Någonstans så tyckte jag att det märktes rätt väl vid Rossana Dinamarcas utfrågning, att det enda som kom upp var kring de barn som har problem i skolan. Hon fortsatte att tala om att Vänsterpartiet inte kan gå på alla problem i samhället för att vinna framgång och få mer röster, utan ska koncentrera sig på de områdena där de är bäst. Jag vill minnas att Framtidskommissionen kom fram till något liknande i sina slutsatser.

Personligen tror jag det är ett feltänk. Ska man vara ett trovärdigt parti så måste man ha goda tankar och planer kring hur man ska förändra och driva allt som man förväntas påverka som styrande politiker på rikspartiet.

Jag tycker att Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson kom in på det mycket bättre. Någonstans så är alltid grunden för allt som ska göras i ett samhälle ekonomin. Hur tråkigt och osexigt ekonomi än är, jämfört med att hjälpa utsatta människor till ett bättre liv, så krävs det en fungerande ekonomi, i synnerhet när världsekonomin är i rejäl kris, för att alls kunna avdela pengar till de som behöver det.

Min gode vän Erik Edwardson uttrycker det mycket väl i ett privat mail efter att ha sett inspelningarna på alla partiledarkandidaterna:

Det duger inte enbart att lyfta feminism och antirasism när kapitalismen krisar, Sjöstedt har rätt - det är klimatkrisen (e g miljökrisen eftersom det också handlar om sådant som biologisk mångfald och annat) och den ekonomiska krisen som är de stora frågorna. Om vi inte har svar där har vi inget större existensberättigande som parti. Ohlys tjatande om att han inte vill ha delat ledarskap börjar få mig att bli för det med argumentet att organisationen behöver ruskas om och det gamla gardet behöver åka på ett nederlag på kongressen. Hoppas verkligen det blir Ulla och Jonas!

Jag kan bara säga att jag delar Eriks åsikt fullt ut här. Har partiet drivits i en viss linje nu i ca 10 år så kommer det inte att fungera bra med politiker som fortsätter att driva partiet likadant och som bara har idéer inom vissa områden. Det behövs ruskas om och förändras radikalt så att något händer och vi behöver visa framfötterna även på de områdena vi är påstått dåliga.

Det gjorde att jag saknade en del seminarier vid KoLa-dagarna. Även om jag som sagt mycket väl förstår varför man koncentrerar sig kring de ämnena som berör äldrevårdssatsningarna, så fanns det några andra ämnen också. Konstigt nog så har jag träffat några stycken hårt arbetande ensam- eller fåmansföretagare som är Vänsterpartister. Varför inte vända sig till dem och be om uppslag? Det räcker inte med att bli det nya landsbygdspartiet, vi behöver bli bra på betydligt fler områden för att öka trovärdigheten. Vi behöver ha trovärdiga svar på alla frågor ett parti ska förväntas kunna ha, för att slippa påstås vara ett en- eller fåfrågeparti.

Det är mer än en människa jag har hört saga att vi säkert är bra för sjuka och arbetslösa. Men varför lyckas vi inte förklara varför vi är bra för de allra flesta och varför lyckas vi inte få ut att ett jämställt samhälle är ett samhälle som är bra för alla, eftersom minskade sociala klyftor  t ex får ner kriminaliteten?

En sak till vad det gäller partiledarna. En av de sakerna Framtidskommissionen kom fram till var nödvändigt, var att nå ut till mer vanligt folk, gärna inom LO-kollektivet.

Till det behövs förebilder som inte är akademiker eller studerande. Jonas Sjöstedt är en metallarbetare som jobbat på Volvo och Ulla Andersson är gammal förskolelärare (som visserligen inte tillhör LO-kollektivet men borde göra det). Ytterst vanliga arbeten för båda två, som visar på att de är vanliga människor som kommer ihåg vanliga människors problem. För visst behöver vi vara ett parti för majoriteten av befolkningen och inte bara för de absolut längst ner på samhällsstegen.

Om barnfattigdom

Om jag ska försöka, i den här långa texten, komma tillbaka till KoLa-dagarnas och några av de seminarium och föreläsningar jag faktiskt gick på.

Att barnfattigdom finns och bör bekämpas tror jag alla vänsterpartister är medvetna om och att den påverkar alla negativt på både lång- och kort sikt. Men de tog upp några saker man kan göra för att motverka barnfattigdomen.

Samhället ska försöka ge så mycket som möjligt gratis till alla barn. Som god vård/barnpsyikatir, glasögon, medicin, ungdomsmottagningar, fritids m m Gärna frukost i skolan, avgiftsfria kultur- och musikskolor, förstärkt vuxenutbildning, som gynnar barnens föräldrar som ofta är orsaken till barnfattigdomen, ha max 20 elever per klass, låta barnen bestämma mer över skolans fysiska utformning gör att de känner mer ansvar och förstör mindre.

Ha barnomsorg som motsvarar kravet på arbetstider, så att föräldrarna verkligen kan jobba och ta vilka jobb som helst. Ta bort t ex vårdnadsbidrag så att alla barn kan få komma ut i förskolan och påbörja en tidigare utveckling.

Skapa lagändringar så att kronofogde och  socialtjänst måste samarbeta innan vräkningar eller utmätningar. 

Även en förälder som inte har barn som bor hos sig ofta påverkas barnet negativt om föräldern plötsligt inte har något hem alls och aldrig kan ta emot barnet.

Försök ha låga inträden eller gratis inträden på bad och liknande.

Se över fritidsbidragsreglerna så att föreningar som inriktar sig mot barn ges större möjlighet att få med de barn till fattiga föräldrar som har svårast att hitta till föreningsverksamheten.

Underlätta spontanidrott och ha lekplatser, isbanor, utegymnastikredskap och gärna en utrustningsbank, så att barn inte blir hemma för att just de inte har några skridskor att följa med på friluftsdagarna med.

Vinster i välfärden

Från början finns det oftast många mindre privata alternativ inom t ex äldreomsorgen. Men efter något år så köps de upp av stora bolag, som oftast är riskkapitalbolag, vars enda syfte är att generera så mycket vinst som möjligt till ett fåtal ägare i toppen.

62 miljarder skattepengar går till privata bolag och de betalar oftast ingen som helst bolagsskatt och pengarna går aldrig tillbaka till samhället och bryter därmed det som kallas för det ekonomiska kretsloppet, där annars pengar går tillbaka till samhället som betalar.

Även om de skattar så är de oftast så högt belånade internt och betalar så hög ränta, åtminstone officiellt sett, att de kan dra av för sina höga lån och ändå vara utan skatteinbetalningar. Ca 50% av världsekonomin går genom skatteparadis och för att stoppa dem så bör de inte bara förbjudas utan man bör även sluta investera våra skattepengar i dem. Det går även att försöka ställa krav vid upphandlingar på att man inte ska ha kopplingar till skatteparadis.

Kent Werne var en av föredragshållarna. Utöver att ha skrivit några böcker och debattartiklar så har han även en bra och informativ hemsida som tar upp de här problemen. Läs gärna om hur hur välfärdsindustrin är en vinstmaskin och vilka de stora bolagen och deras ägare samt vinster är.

Det är alltså åtskilliga miljarder som rullas ut ur landet för gott, istället för att rullas tillbaka in där de borde göra mer nytta.

Om jag ska sluta med vad KoLa-dagarna började med, så var det Lars Ohlys inledande tal, som går att läsa här eller höra nedan.

Jag vet att jag inte var den enda som reagerade på det talet och hur det utvecklades... 

Ohlys tal var lysande retoriskt sett, som jag ofta tidigare tyckt att han är - en god retoriker och bra talare, som lyfter fram hur vi är ett och samma parti och mår bäst när vi befinner oss i ett ständigt pågående demokratiskt samtal och vilka saker vi faktiskt lyckats förändra.

Men sen tycker jag det spårade ut totalt... Jag har svårt att se poängen i att han vid ett tal för kommun- och landstingsdagarna väljer att ge sig in och diskutera hur partiledarskapet ska se ut i framtiden, efter hans avgång.

Det var inte bara fel tid och plats, utan som avgående ordförande så ska man välja att vara tyst, åtminstone fram tills den dagen man avgått och är lite mer en vanlig medlem och inte en som har större möjlighet än alla andra att påverka.

Bortsett från det så har han fel i att fördelarna, t ex i media, inte stämmer. Det räcker att dina två partiledare är i södra Sverige och i norra Sverige, så har du minst två lokala tidningar som skriver om att partiledaren har kommit till området för besök. Lägg till det lokala radio- och tv-kanaler, som gärna plockar upp nyheten om de gånger en partiledare besöker orterna för deras utgivningsområde.

En partiledare tar media alltid upp. Det är per automatik ett ansikte nästan alla tittare och läsare känner igen och som i sig har ett större nyhetsvärde än alla andra aktiva politiker i ett litet parti.

Jag vet att han hävdade när han talade, vilket jag inte kan hitta i texten, men som borde finnas i det som är filmat, att han om någon borde veta att det inte är för tungt för en person att vara partiledare.

För att senare konstatera att han som många andra män hade åldrande föräldrar som fick utnyttja sina döttrar för hjälp, eftersom sönerna gjorde annat. Vem vet, med en partiledare till vid sin sida kanske Ohly kunnat hjälpa sin pappa lite oftare, så att fadern inte helt behövde förlita sig på sin dotter?

Men att det skulle försvåra att nå ut till allmänheten med två. Det är omöjligt att förstå. Det blir nödvändigtvis inte bättre. Men sämre blir det inte.

Jag ser några bra citat hos Homopoliticus, om hur Ohly säger att det ska vara hårt koppel på partiledaren och att han inte ska gå före och bestämma. Jag minns också att han nämnde något om hur man är ett parti, att man ska agera som ett sådant och att man inte ska hugga partikamrater i ryggen, att det ska vara högt för demokratin inom partiet och så vidare...

Det är ju synd att Ohly själv väljer att vägra gå i koppel, helst vill bestämma själv, väljer att riskera att starta fraktioneringar av partiet och hugga alla oss som tror på det delade partiledarskapet i ryggen.

Ska jag dra någon slutsats av Ohlys 10 år vid makten så är det att han har visat vad hans teorier om hur partiet ska drivas gör. Att det stannar kvar vid 5-6%, fram tills den dagen diskussionen om en ny partiledare, och kanske två, kommer fram.

Så ja, kanske ska vi lyssna på Ohly och tänka på hur han drivit politiken och debatten, och sen välja att göra på något helt annat sätt. 

Med en kvinna som Ulla Andersson och en man som Jonas Sjöstedt vid det gemensamma rodret framåt, som har insett att det när den ekonomiska krisen slår som hårdast är där allting börjar och slutar oavsett vilka frågor det gäller.

(Jag inser här att jag inte nämnt Hans Linde alls. Det beror på att mitt tåg gick strax efter han börjat tala och jag har inte mycket att säga om hans tal, men det går att se även det hos SVT-play. Personligen tycker jag han är så bra som utrikespolitisk talesman, eller varför inte nästa utrikesminister, att jag tycker att bara det är ett hinder för en partiledarpost i dagsläget. Tråkigt nog är inte utrikespolitiken särskilt viktig för att attrahera röster som i mina ögon är den viktigaste frågan att  lösa.)

Mer bilder finns på min facebooksida.


media smp smp smp smp smp smp ab ab ab dn dn dn hd hd gp

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!