Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg

onsdag 3 september 2014

Glasögon höjer skolresultaten


Glasögon höjer skolresultaten

Alla barn har rätt till en likvärdig vård och en likvärdig skola. Vänsterpartiet delar Majblommans Riksförbunds åsikt - att alla barn och ungdomar i åldern 0 – 18 år ska få kostnadsfria glasögon eller linser vid synfel. Att landstinget helt enkelt betraktar glasögon till barn som hjälpmedel och medicinsk behandling.

I Kronobergs län ger landstinget barn mellan 0-7 år full ersättning för glas inklusive arbetskostnad samt 100 kronor i bidrag till båge inklusive arbetskostnad. Vårt landsting har ett bra stöd för barn i dessa åldersgrupper.

Från 8 år till och med det kalenderår barnet fyllt 12 år minskar stödet och barnet får ett bidrag på 500 kr.  Från och med det kalenderår barnet fyller 13 år får barnet hoppas på att föräldrarna har råd att betala helt ur egen ficka. En mätning som Majblomman genomförde 2012 visar dessvärre på att 6,1 procent av skolbarn med synfel helt får avstå från glasögon eftersom familjen inte har råd.

Föräldrarnas ekonomi ska inte styra barnens läsförmåga.  För 1 000 kr per år och barn med synfel, kan landstinget ge barn i åldern 0 – 18 år kostnadsfria glasögon en gång om året. Det är en liten investering räknat i kronor, men en väldigt stor investering i allas vår framtid.

Vänsterpartiet vill ha ett landsting att vara riktigt stolt över. En region där alla barn med synfel ges möjlighet att läsa utan huvudvärk.  Det är inte svårt att räkna ut att det ger ett bättre resultat i skolan än tidiga betyg. Men framför allt ger det barnen bättre livskvalitet!

Helena Lagstrand (V)
Jerker Nilsson (V) 
Kandidater till landstingsfullmäktige 2014

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

torsdag 18 april 2013

Varför inte ge förutsättningar som gör att unga vill utbilda sig till yrken som behövs?

Jag har skrivit tidigare om vad jag tycker om Ikeas bidrag till skolan i Älmhult, både i Mer skeptisk än tidigare och Grattis Maxialliansen som blir räddade av Ikea.

Jag är i huvudsak fortsatt positiv, precis som jag sa i radion hos Radio Kronoberg igår.

Men som bl a står att läsa på Radio Kronobergs hemsida, så är det ju inte helt lätt att tro att Ikea inte har någon som helst baktanke eller krav med att bidra med pengar till skolan, utöver att deras anställda behöver en bra skola till sina barn.

Utöver att det är ett dåligt betyg till maxialliansen politik, att behöva bli räddade av ett företag, så kan jag citera mig själv från tidigare inlägg:

Det är lite skrämmande att läsa hur skolverkets jurist uttalar sig om att det inte finns några gränser för hur mycket exponering av företaget som sponsrar som är tillåten... Och att säga att det inte är tillåtet att hamna i en beroendeställning till sponsorn är något jag ser som helt omöjligt att kontrollera, åtminstone till den dagen sponsorn slutar bidra med pengar.

Personligen tycker jag det borde räcka att företagen ser att de får ett bättre och tryggare samhälle för alla, vilket påverkar företagen att göra bättre vinster.


Ett företag som bara vill göra gott kan precis lika gärna lämna en anonym donation.

Smålandsposten skriver idag om att politiker vill rädda hotade utbildningar, och jag förvånar mig över att man inte lyckas saluföra till både föräldrar och elever att det i ett land med över 20% ungdomsarbetslöshet sen lång tid tillbaka är viktigt att välja utbildningar man faktiskt får jobb av.

Till stor del tror jag att det både är politikers och vuxenvärldens fel när det t ex gäller äldreomsorgen. Sen när hörde ni själva något gott om äldreomsorgen vad det gäller bemanning eller löner? Vem vill skicka sina barn till ett jobb med så låg status? På annan del i tidningen idag, som inte finns på nätet, så talar man om hur maxialliansens partier inte vill ge mer pengar till den här delen av Älmhults kommuns verksamhet, till skillnad från oss i oppositionen. Det vore klädsamt om man från borgerligt håll inser att de här sakerna hänger ihop...

Kritiken mot Utbildningsnämnden kommer nu även från revisorerna och frågan är om det nu finns någon instans kvar som inte kritiserar kommunens utbildningsväsende?

Tack gode gud för att vi har bra personal som jobbar häcken av sig för barnens skull.

Den vanligaste synpunkten jag har hört när jag träffat personal inom skola- och barnomsorg är att de behöver bli fler. Tidigare har jag mest hört att de vill ha högre löner. Det tycker jag säger en del om allvaret...

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

söndag 2 december 2012

Anförande i kommunfullmäktige i Älmhult 28 nov 2012

Man kan i Vänsterpartiet Älmhults blogg/hemsida läsa mitt anförande vid budgetfullmäktige 28 november 2012: http://almhult.vansterpartiet.se/2012/12/02/kommunfullmaktige-28-nov-2012/

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

torsdag 8 november 2012

Äntligen kan Älmhult gå framåt!

Äntligen kan Älmhult gå framåt!

Vänsterpartiet glädjs med att de borgerliga partierna i Älmhults kommun till sist äntligen har insett att man inte kan, med snålhet mot människor av kött blod som broms, bromsa sig ur satsningar på kommunen, utan väljer att öka skatten oväntat mycket för att vara en borgerliga majoritet. Det är däremot synd att det har tagit sån tid för att ta det beslutet, eftersom det hela tiden har drabbat barnomsorg, skola och äldreomsorg, samt de anställda inom dessa områden.

Det gör att det är mycket tveksamt om det här verkligen räcker. Men det är en bra början.

Förhoppningsvis så kan det bli lugn och ro ett tag framöver för de anställda, elever/boende och anhöriga att andas ut och själva kunna känna efter om det är rätt saker det satsas på under kommande år.

Glädjande är det även att se att kristdemokraten Dan Bülow nu, enligt media, verkar tycka att man ska sälja Orangeriet. 

Vänsterpartiet gick ut med den åsikten redan förra året i media, trots att annat påstods i gårdagens tidning, att vi tycker att det ska säljas till varje pris. Den åsikten har vi aldrig vikt av från. Vi tycker fortfarande att det är viktigare att sälja av Orangeriet, även om det så är för endast 1 krona, än att fortsätta dras med den kostnaden och att CityKyrkan hellre får hela anläggningen så billigt som möjligt, än att de bara köper den ena delen.

Att hyra ut delar eller hela anläggningen är visserligen mindre dåligt än vad vi har i dagsläget, men om de intresserade hyresgästerna inte klarar av att driva sin verksamhet, så riskerar skattebetalarna igen att stå med en kostsam svarte petter.

Det är tråkigt att höra att vissa, som Sverigedemokraterna och den man som i våra ögon lurade på den tidens naiva politiker Orangeriet, ställer boendet för ensamkommande flyktingbarn mot de bristande resurserna till skola och omsorg.

Utöver de för låga skatterna, länets lägsta, tycker vi att det bör lyftas fram att driftskostnaden per år, i kommunens ägo i dagsläget, för Orangeriet är en halv miljon mer än vad boendet för flyktingbarnen kostar och att man därtill behöver lägga ca 15 miljoner till för att få hela byggnationen färdigställd. Lägger man ihop alla kostnaderna som varit för Orangeriet, från planeringen fram till vad det kostar färdigställt, så stort att det gått att driva dagens flyktingboende för ensamkommande barn i tiotals år, kanske till och med flera tiotals år.

Även de personer som tycker att skatter ska vara så låga som möjligt, bör det påpekas att Älmhults skattesats nästa år fortfarande är ett av de lägre i länet.

Även majoritetens vilja att ta till sig av oppositionens förslag till skolomändring, med att som förr enbart ha ett enda högstadie, istället för 6-9 skola, i kommunen ser vi positivt på. Det finns inte bara ekonomiskt besparande åtgärder. Utan även det faktum att det blir billigare med färre specialutrustade lektionssalar (t ex i de naturorienterade ämnena, slöjd och hemkunskap) och att man får en koncentration av lärare på samma skola med samma specialområden. Det är rätt väl känt faktum att människor som sysslar med samma saker, oavsett om det är skola eller inte, lär av varandra och får en bättre undervisning i slutändan, om man lär av varandra på daglig basis.

Läs även Bättre sent än aldrig, om samma ämne.

Jerker Nilsson, ordförande Vänsterpartiet Älmhult

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

tisdag 6 november 2012

Bättre sent än aldrig...

Det är skönt att se att inte ens de borgerliga politikerna i Älmhults kommun kan låta bli att höja länets lägsta skatt, även om den fortfarande är låg jämfört med flera andra grannkommuner. Vi blir varken hög- eller lågskattekommun i Kronoberg, utan lägger oss i mitten.

Det går att dra många växlar på att de inte håller sina vallöften, men någonstans måste man ju säga att de, äntligen, ser till att ordna till kommunens ekonomi som verkligen håller på att gå över styr med alla satsningar som man lånar pengar till.

Men nu kanske gamla och barn slipper få vara de som faktiskt betalar för den orimliga skattesatsen och istället kan det kanske få bli något bättre verksamhet hos de som bäst behöver det och de som jobbar med människor?

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

måndag 27 februari 2012

Regeringen Reinfeldt tycks ha gett upp...

För några dagar sen skrev jag om Bananrepubliken Alliansen och deras bristande demokratisyn.


Tyvärr är det inte bara demokratisynen som haltar, utan att döma av intervjun med Reinfeldt i gårdagens Agenda. Någonstans så tycks idéerna från han och moderaterna ha försvunnit också. Några lösningar på stora grupper arbetslösa, låga ersättningar och en olycklig utslagningseffekt kunde han inte presentera alls. För en gångs skull så tycker jag att reportern gör sitt jobb och pressar Reinfeldt på allvar om det uteblivna positiva effekterna av deras politik.


Det gör att Reinfeldt får direkt svårt att försvara den tuffa A-kassan. Hon hade också kunnat lyfta fram att stora inkomstskillnader, som dålig A-kassa, som puttar över människor till andra bidragssystem med ännu lägre ersättningar och sämre ekonomi. Det drabbar naturligtvis även oskyldiga barn orättvist, som ges sämre förutsättningar att gå ut i livet och klara sig bra.


Jag kan rekommendera alla att läsa boken "Jämlikhetsanden", eller åtminstone läsa recensionen av Richard Wilkinson och Kate Picketts bok. En bok som på ett vetenskapligt sätt visar att alla, även mer välbeställda, får ett bättre och tryggare samhälle med få skillnader mellan fattig och rik.

Trots att man har en direkt osund inblandning mellan moderaterna och McDonalds, där man allt för tydligt lyfter fram ett enda enskilt företag, som påstås vara en stor bidragsgivare till moderaterna, så lyfter inte deras sänkning av restaurangmomsen.

Jag undrar fortfarande varför man inte vill prata om vad för sjukvårdskostnadsökning vi kommer att få se, om just McDonalds och liknande företag ökar sin försäljning radikalt? Det är ingen slump att fattiga amerikaner är betydligt mer överviktiga idag än igår...

Men synen på arbetslösa från moderaterna visar sig igen vara horribel, när man hävdar att arbetslösa duschar betydligt mer sällan och behöver lära sig det i FAS3. I själva verket är skillnaden en ynka procent mellan hur många som duschar varje dag beroende på om de har jobb eller inte. Till de arbetslösas fördel, jämfört med befolkningen i övrigt... (Här kan man dessutom lägga till att det sannolikt inte är nyttigt att duscha för ofta och att det går åt stora mängder energi med en befolkning som duschar för ofta och så vidare...)

Som av en slump så skriver Svd:s ledarsida om folkbildning mot fördummande girighet. Här gäller det dock människor som går på Nigeriabrevens utformning, som nu även kommer i form av erbjudande om aktier som lovas stora vinster på.

Frågan är bara hur vi ska folkbilda mot den största fördummande girigheten, i form av de skatte- och momssänkningarna, som många gånger går ur landet till ickeskattande företag? Någonstans tycks vi och regeringen utlovas stora vinster, men vem har sett till några faktiska fördelar för landet i stort?

Men varför vara förvånad när regeringen minskat möjligheterna till omskolningar? De tycker människor ska göra det på ålderns höst, men vilka möjligheter har vanliga människor till det egentligen?

Med den här regeringen är det ingen slump att vi befinner oss i europabotten bland de olika lärosätena...

Men snart får vi säkert se förslag om hur ideella organisationer kan ta över även skolan så kan vi fortsätta att försöka klara av skatteintäkterna med att höja priset på snus...

media ab ab ab ab ab svd svd svd svd dn dn hd hd smp smp smp exp exp gp dag nsk snk nsk nsk skd skd exp exp exp exp


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

fredag 13 januari 2012

Horribelt resonemang av skolinspektionen

Jag har inte fantastiskt mycket nytt att tillföra debatten kring att barn får ledigt från skolan för en veckas resa med föräldrarna, som nu mer och mer förbjuds mitt i terminen och än mer horribelt blir det med förbud för sista veckan innan ett lov, som ofta innebär lite andra saker än viktigt lärande alla dagar.

Frågan är vad barn som inte kan eller får åka missar i form av upplevelser, att umgås med familjen, att lära av andra kulturer och t o m att få räkna om svenska kronor till annan valuta?


Med tanke på hur mycket problem skolan generellt har idag och hur mycket det skurits ned på så är en veckas ledighet knappast det stora problemet att ta hand om.

Och frågan är vad för bestraffning det finns för föräldrarna som inte lyder? Ingen som jag kan se det.

Läs vidare från mina gamla inlägg här nedan, för det är fortfarande svårt att bli upprörd över barns ledighet:


Svårt att bli upprörd över barns ledighet

Idag skriver Lärarförbundets Ordförande om att föräldrarna ska Sluta ta semester när det inte är lov och att föräldrarna som tar sina barn ur skolan under terminerna är respektlösa.

Sånt trams! Det är större orättvisor att det finns de som i bästa fall har en möjlighet att överhuvudtaget göra en resa med sina barn om det inte är just när det är som absolut dyrast att göra en resa. Varför ska man inte unna dem den möjligheten? Det är inte nödvändigtvis så att det handlar om "föräldrarnas nöjesresor", som ordföranden försöker få det till, utan en möjlighet för barnen att få en möjlighet till upplevelser som många andra barn får.

Jag har skrivit om det här tidigare i Svårt att bli upprörd över barns ledighet, och det tycker jag fortfarande det är när det inte handlar om många veckor eller när det är en period med mycket prov och liknande. Är det för mycket som missas så är det naturligtvis upp till föräldrarna och barnet att få veta vad de missar och vad de ska försöka läsa in tills man kommer tillbaka.

Uppdaterat Nu har sambon suttit och teaterviskat åt mig om en av hennes gamla rektorer inte tyckte det var något problem med det eftersom barnen inte bara kunde tjäna mycket i längden på att få umgås mer ordentligt med sina föräldrar i annan miljö där det inte finns alla vanliga "måsten" som finns i våra hem och vardag, utan också för att de kunde lära sig om andra kulturer och sedvänjor på ett konrket sätt och att räkna om pengar när det är andra valutor.

Sen tog hon också ett exempel om några i bekantskapskretsen där den ena föräldern är från utlandet och om hur viktigt det är att få möjlighet att åka tillbaka till den förälderns hemland och släktingar när man har råd.

Som sagt så är det långt ifrån alla som har råd med att göra det när det är som dyrast...

Svårt att bli upprörd över barns ledighet

Smålandspostens ledarsida skriver om Ledig mellan loven, syftandes på att många tar sina barn ur skolan för att åka iväg en vecka runt exempelvis sportlovet, som är aktuellt nu, eftersom resor och liknande är betydligt billigare när det inte är sportlov.

Jag har ärligt talat svårt att bli riktigt upprörd över det hela, utan tycker man behöver visa sympati med de föräldrar som har svårt att få ekonomin att gå ihop tillräckligt väl för att ta sig råd med resor när de är som absolut dyrast.

Jag minns väldigt väl de 6-7 veckor jag var sjuk i körtelfeber under höstterminen under mitt sista år i grundskolan. Jag blev definitivt efter då, men det hela var en rätt begränsad skada som gick rätt lätt att reparera genom att jag fick hem läxor att läsa de dagar jag inte hade så hög feber och det tog inte många veckor efter jag kommit tillbaka innan jag slutade uppleva mig som efter i undervisningen. Då var jag dessutom inte på något sätt den smartaste och mest läxläsningsvillige eleven i klassen som hade lätt för mig att läsa in och i kapp på det jag blivit efter med.

I vanliga fall brukar högerdebattörer, även smp:s ledarsida om jag inte missminner mig, hävda att föräldrarna ska få bestämma så mycket som möjligt då de vet sina barns bästa.

Självfallet borde de då även i detta veta deras och familjens bästa, göra en resa när de har råd med det, något som kan knyta ihop en familj bättre till varandra och få dem att fungera bättre när de har gemensamma upplevelser att dela.

Att man inte kan få ledigt hur länge som helst eller att de lediga barnen ska slippa de tappade kunskaperna helt tycker jag inte. Det sistnämnda är lätt avhjälpt med att sätta krav på eleven och föräldern att de tappade kunskaperna ska läsas in på egen hand.

Att helt förbjuda ledighet som man anmält i god tid för barn låter orimligt och olämpligt, och är något som i princip aldrig förekommer i vuxnas arbetsliv.

Samma tidning skriver om hur fler barn och unga far illa i hemmiljö något som mycket väl  kan förvärras av saker som borde engagera mer, bristande resurser till skolorna och en möjlighet till vårdnadsbidrag som kan begränsa möjligheten för samhället att upptäcka brister i barns uppväxtmiljö.

Vore inte det något att ta upp till diskussion istället för trams om en veckas ledighet?
nsk


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

onsdag 31 augusti 2011

Avslag för Vänsterpartiets motion

Det är naturligtvis trist, men inte alls oväntat, att barns trygghet inte får kosta något i Älmhults kommun, som avslår Vänsterpartiets motion om dubbelarbete i barnomsorgen.

Det som gör mig mest förvånad och förundrade över är alternativet med personlarm. Ska det vara för barnen att bära för deras trygghet eller för personalen för att de inte ska bli attackerade av barnen?

Den som vill kan läsa motionen i sin helhet här: http://almhult.vansterpartiet.se/?page_id=222

Som borde vara tydligt för nämndens del så handlar motionen om främst tre saker. 

Att öka barnens trygghet, att få trygghet för män som vill jobba med och även att göra Älmhults kommun mer attraktiva som inflyttningsort för de som är mest flyttbenägna, de med små barn eller som planerar att snart skaffa barn.

Frågan är hur man har tänkt när man tror att personlarm till, utgår jag ifrån, personalen alls ska påverka de sakerna?

Jag kan förtydliga att det var jag som kom på idéen och skrev ihop motionen, men att Predrag var tvungen att skriva under den, eftersom det bara kan vara en tjänstgörande fullmäktigeledamot som kan lämna in en motion.



Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

söndag 10 juli 2011

Empati - för omodernt för kristdemokraterna

Igår skrev jag om bland annat Valfrihet och att den kan tyckas finnas, även om det kräver massor av kunskaper för att veta vilket val som är bäst.

Men det gäller naturligtvis också att man har vissa förutsättningar för att alls ha några val, eller i vart fall ha mer val än ett fåtal.

sd och Kd är på många sätt varandras likar, eftersom de är konservativa och små partier som tappar stöd. Kd må utåt sett ha lite trevligare åsikter än sd:s mer eller mindre fördolt rasistiska åsikter.

Kd förde i Almedalen bland annat fram att föräldranärvaro i rätten var viktig för en politik i uppväxt.

Men allvarligt talat så är det som behövs en politik som så tidigt påverkar uppväxten att man inte alls behöver löpa en högre risk att hamna i rätten. Och till det behövs det förutsättningar till vettiga liv för barnens föräldrar och sen barnen själva, för om inte föräldrarna har goda möjligheter till ett bra liv så blir det per automatik svårare för barnen. Det är naturligtvis mycket viktigare än Hägglunds förslag igår eller lagförslaget mot nedskräpning...

I konservatismen i sig ligger en motsägelse i sig att få det bättre eftersom den är förändringsobenägen. Naturligtvis ska man alltid ha ett samhälle i förändring, mot det man tror är en förbättring. Men att slåss för att alla ska agera som svenskar, trots att alla inte vill eller kan. Själv tycker jag inte ens om sill och potatis till midsommar, och något mer svenskt kan jag knappt komma på, trots att jag är sen gud vet hur många generationer helsvensk.

Att sill och potatis var den enda kosta som fattiga hade råd med förr är inte det samma som att den traditionen måste bevaras för evigt.

Både Kd och sd har det gemensamt att de uttalat sig tvivlande om barnfattigdom och ibland kommer med grumligheter om invandrare. Det i sig är ett fattigdomsbevis för partier som påstår sig värna den lilla svaga människan och om svenskheten. För vad är mer svenskt än att just värna om de svaga grupperna? Kommer man en liten bit ifrån norra Europa så är bland det första man hör tala om från andra som berör Sverige hur socialt välordnat och omhändertagande samhället är.

Men det klarar inte de två konservativa partierna av att ta till vara. Däremot så klarar en i mina punklyssnande öron medioker listtoppsmusiker av det så mycket bättre att hon genast borde värvas till något parti. Gärna Vänsterpartiet för min del, eftersom det är där man i högst grad hittar omtanken om medmänniskorna, som med deras satning på Vårdplatsgaranti för alla.

Nanne Grönvall, som jag syftar på, skriver en lysande text hos Aftonbladet idag, om hur barnfattigdom inte handlar om prylar, utan om utanförskap:

Inget kan vara mer fel än att säga att det handlar om det materiella. Att som familj leva i fattigdom handlar inte i huvudsak om det, att inte ha det som ”alla andra” har. Det handlar om att vilken fruktansvärd stressfaktor det är när man inte får ekonomin att gå ihop: att inte kunna betala sina räkningar, rädslan att bli vräkt om man inte klarar av hyran och om hur varje extrautgift blir en ekonomisk katastrof för hela familjen.
Fattigdom innebär ofta att ens förälder eller föräldrar har väldigt lågt betalda jobb eller är arbetslösa. Det medför många gånger dåligt självförtroende, oro, depressioner och en kamp för att våga tro på en bättre framtid. När vuxna i ens familj mår dåligt, gör man det även som barn.
Skolor i fattiga områden får ofta mycket sämre förutsättningar. Lärarna i dessa skolor förväntas inte bara undervisa, de måste också räcka till för alla barns olika situationer. Det är ingen lätt uppgift. Många lärare gör heroiska insatser.
På samma sätt förväntas socialtjänsten få en stram budget att räcka till för allt fler behövande, och samtidigt ska de vara lyhörda för barnens hemsituation. En tuffare uppgift än vad många förstår.
Och hela tiden signalerar samhället, hysteriskt och överallt, att det är pengar och framgång som gäller.
På tv visar man olika dokusåpor där rika människor visar ett tydligt förakt för de som inte är stenrika, och de framställs ofta som coola. Om barn ser att man behandlar mindre ekonomiskt gynnade personer sämre så tror de ju att det är så det ska vara.
På en tv-kanal för tonåringar visar man ”My supersweet 16” där bortskämda barn får sätta ihop sina svindyra födelsedagsfester utan begränsning på budget och de har inte minsta tillstymmelse till ödmjukhet. De gör inbjudningslistor med orden ”inga ocoola, fula eller tjocka människor får komma på min glamourösa fest”. Jo, de säger faktiskt så och föräldrarna fnittrar stolta ”hon är så bestämd, vår dotter”.
Jag förfasas över att det är sånt här som barn och ungdomar ska få som förebilder.
Ungtuppar som vaskar champagne och ingen i sällskapet som säger ”är du helt dum i huvudet?”.
Klädmärkeshetsen är värre än någonsin och går allt lägre ner i åldrarna. De som inte har råd att hänga med i svängarna, blir många gånger retade i skolan. Alla vill känna sig accepterade och omtyckta.
Hur ska barn i fattigdom kunna känna att de är fantastiska, oavsett ekonomi eller yrkesval, när omvärlden signalerar annat?
Kraven på att lyckas och tjäna pengar är större än någonsin. Hetsen ökar och de som inte uppnår kriterierna känner sig utanför. De som försöker ifrågasätta det anses ofta töntiga och tråkiga.
Då står jag gärna först i ledet med ordet ”pisstrist” stämplat i pannan, för jag kommer aldrig att ge upp hoppet på goda värderingar i samhället. Det är människor som är intressanta, inte deras status, och vi måste slåss för att alla ska känna så. Vi får inte tro att bara för att ingen svälter ihjäl här så finns ingen anledning till oro. Man kan även svälta själsligt. Alla ska få en bra förutsättning i livet, det får vi aldrig ge upp!
Tyvärr späder regeringens politik på det här trycket på unga, inte minst via högre krav i skolan och betyg tidigare och många får ta ett större ansvar än vad de är mogna till.

Den dagen några partier utöver Vänsterpartiet, och i viss mån de andra rödgröna partierna, tar det här faktumet på större allvar så har vi kommit någonstans på vägen.

Men när allianspartierna pratar om saker som ska hända först i tredje-fjärde led, så har redan mycket negativt hänt som inte går att göra ogjort och som riskerar påverka många långt fram i livet.

Tillbaka med mer resurser och vuxna människor i utsatta människors liv, från de är barn, och inte mer resurser den dagen det är försent, vilket det knappast blir av fortsatta privatiseringar...

Empati, har det blivit omodernt helt för kristdemokraterna eller vill de att folk ska ta jobb som ingen annan vill ha?

media ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn exp exp exp exp exp exp exp exp dag dag dag dag dag dag dag dag dag hd hd hd hd gp gp gp gp kvp smp smp smp skd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

söndag 19 juni 2011

Dags för förändring?

I gårdagens rätt långa sågning av Maud Olofsson, Centerpartiet och hennes kronprinsar/prinsessor så lyckades jag klämma in något lite beröm också, över att hon faktiskt går när hon inser att loppet är kört för hennes del, för partiets bästa.

Hon och Sabuni tycks ha hittat varandra, i frågan om att nyinflyttade ska ha kortare föräldraledighet än infödda svenskar, med motiveringen att det är en grundläggande rättighet att ge kvinnor ekonomisk självständighet.

Naturligtvis så splittrar det alliansen på ett tydligt sätt, eftersom de redan infört vårdnadsbidraget, som i sig är en styggelse, eftersom man var tvungen att ge kristdemokraterna någonting av de frågor de drivit. Trots att det egentligen går emot all politisk propaganda kring arbetslinjen, om att så många som möjligt ska jobba och inte gå på bidrag.

Att alliansen har svårare att hålla samman och fortsätta sin politik påverkar självfallet opinionen, som idag visar på ett tydligt övertag för de rödgröna partierna och hur centerpartiet närmar sig 4%-spärren, tillsammans med Vänsterpartiet, samt Kd som med marginal befinner sig under spärren. Det finns alltså mängder av goda möjligheter till eftertanke både kring sin politik och partiledarbyten hos fler partier.

En bra fråga för flera partier, eftersom den inte direkt är partipolitisk till sin grundnatur, att driva är den om begränsningar i allemansrätten, sett till att man inte mot betalning får låta hur stora grupper människor som helst agera på ett begränsat område.

Oavsett om man väljer att tänka på markägaren, som är ett perspektiv som naturligtvis passar någon som skriver på SvD:s opinionssida eller på miljön, som kunnat passa både Vänsterpartiet och Centern, så finns det anledningar att skapa begränsningar.

Vad det gäller just Centern känner jag mig dock tveksam, eftersom de sen länge ligger närmare moderaterna än t ex socialdemokraterna som det var förr och frågan är om de någonsin kommer tillbaka dit, med tanke på att de flesta partiledarkandidaterna känns väldigt nyliberala?

Själv saknar jag fortsatt ett socialliberalt parti (sossarna ligger närmast) som hade velat prioriterat globaliseringsfrågoreftersatt sjukvårdäldrevård och sjukförsäkringsfrågor som hade skapat ett bättre samhälle för utsatta grupper, tvärs över dagens cementerade blockgränser.

Det behövs för en levande demokrati och ett bättre samhälle.

Vänsterpartiet om sjukvård och barnfattigdom i partiledardebatten

media gp dn dn hd hd hd gp gp gp dag nsk nsk nsk svd svd svd svd svd svd svd svd svd exp exp kvp ab ab skd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

fredag 10 juni 2011

Gratis- och låglönejobb skapar fattiga barn och föräldrar

Jag skrev igår att det var ett Välförtjänt nederlag som regeringen led igår vid omröstningen kring FAS3.

Gratisarbete är inget svar, som Aftonbladets ledarskribent skriver, men trots att det inte finns majoritet för FAS3 så verkar regeringen, tvärtemot att de demokratiskt sett har blivit nedröstade ifråga, så verkar det i bästa fall bli mindre kosmetiska förändringar, istället för något nytt och bättre fungerande.

De tycker uppenbarligen att det är bättre att tvinga utförsäkrade in i en skuldfälla eller i famnen på kommunernas socialtjänst, som är den sista möjligheten att fånga upp de som är för sjuka för att klara av att jobba, men inte är sjuka enligt de de facto sjuka reglerna kring ersättningar idag...

Ingen kan visa upp något alternativ till låglönejobb, eller som i det här fallet jobb som företagen får betalt för, hävdar SvD:s ledarskribent. Det finns det alltid och en av de sakerna är utbildning, som är ett område som dagen regering har minskat på att ge möjligheter inom.

Det mest absurda är att man i FAS3 enligt nuvarande regler inte kan studera något alls och inte ens får möjlighet under sin tid i åtgärd att söka jobb. Trots att möjligheten att få ett riktigt jobb är det absolut viktigaste av allt i den här situationen, både för samhället och individen. Och det till en lön som faktiskt går att leva på.

Det är onekligen ingen slump att fattiga barn finns, när det finns föräldrar som hålls i fattigdom och med tanke på nerdragningarna inom skolan så blir det påfyllning av fler fattiga, något jag var inne på mer igår och det spelar ingen roll om man som Maria Larsson (kd) hävdar att det är föräldrarna som är fattiga, eftersom det i vanlig ordning blir barnen som är mest utsatta.

Läs gärna Lena Sommestads utmärkta debattartikel i GP Regeringen förstår inte vad fattigdom innebär eller i hennes blogg i Barnfattigdom kräver en kunskapsmobilisering inom socialdemokratin:

Den politiska striden inför valet 2014 kommer att handla om verklighetsbilden. Det kräver stora insatser från Socialdemokratin när det gäller kritik mot borgerlighetens politik, men det kräver också stora insatser när det gäller att lansera ett väl underbyggt politiskt alternativ. Håkan Juholt är på helt rätt väg när han lyfter barnfattigdomens problem och de sociala investeringarnas betydelse. Vad jag ännu saknar är ett kraftfullt initiativ för att stärka partiets forsknings- och utredningsverksamhet. De senaste 20 årens kunskapsutveckling har visat att borgerlighetens samhällsanalys är otillräcklig och i långa stycken felaktig. På svenska universitet finns en lång rad världsledande forskare vars resultat ger starkt stöd för en omläggning av svensk politik – mot ökad social rättvisa och en hållbar samhällsutveckling. Partiledningen har dock hittills inte gjort något för att stärka den egna kapaciteten att strategiskt utnyttja forskningens resultat för utveckling av den egna politiken. Varför?? Utan en kunskapsbaserad politik riskerar partiet att slarva bort ett unikt tillfälle att skapa en progressiv samhällsmodell för 2000-talets värld. Barnfattigdomen är ett av många områden som nu kräver en kunskapsmobilisering inom socialdemokratin!

Vänsterpartiet har kräver fortsatt stopp för FAS3 och har lämnat en stark skuggbudget för välfärd och sysselsättning, som rekommenderas!

media svd gp skd skd nsk nsk dn dn dn hd hd ab ab ab smp smp smp exp exp


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

söndag 15 maj 2011

Skärpa kraven på de som tar hand om barn?

Jag läser om hur folkpartiet vill skärpa kraven på de som vill ta hand om utsatta barn, vilket inte går att säga något om och om hur SvD skriver om att lotta ut platserna till friskolor, vilket känns direkt absurt, eftersom det vore bättre att ge de som bäst behöver en bra och välfungerande skola. Det är ju liksom ingen risk att det i högre grad blir utsatta barn som söker sig dit på grund av lottningen...

En sak, i trakterna av det här, som jag reagerade på var en annons i media i kommunen som var utformad enligt nedan:

Dagbarnvårdare i Älmhult

Tänk om du kunde få – inte allt – men mycket. Ett utvecklande jobb, ett vackert och funktionellt boende till en rimlig kostnad, landet runt knuten och nära till stan. Men framförallt lite extra tid åt hem, intressen och familj. Och så tryggheten förstås.

Det kan bli möjligt – i Älmhult.

Här kan du kombinera den mindre ortens fördelar med en unik internationell atmosfär och ett globalt näringsliv. I Älmhult är det lätt att leva och bo med nära till mycket. Med goda kommunikationer är det också lätt att pendla.

Arbetsuppgifter

Familjedaghem/pedagogisk omsorg är ett alternativ till förskola. Som dagbarnvårdare bedriver du verksamhet i ditt hem. Du tar emot barn i åldern 1-5 år.

Som dagbarnvårdare ska du:
-Planera en verksamhet utifrån barnens behov
-Samarbeta med och träffa övriga dagbarnvårdare i Älmhult.
-Arbeta utifrån förskolans läroplan


Kvalifikationer

Vi söker dig som:
- Har erfarenhet av att arbeta med barn.
-Har möjlighet att ta emot barn i det egna hemmet på ett bra sätt.
-Tycker om att vara ute tillsammans med barnen.
-Kan samarbeta med föräldrar och kollegor.

Det är jävla märkligt egentligen. Det finns inget krav på någon utbildning för någon som i princip kan få jobba helt själv med barn. Jag inser naturligtvis att det finns de som jobbar med barn utan utbildning som är väl lämpade ändå för det, men i regel så jobbar de med andra människor som kan ge reflektion både till chefer och den anställde utan utbildning om deras arbetsinsatser.

Jag är definitivt inte motståndare till dagmammor i kommunal regi, men jag vill definitivt ha personal som är välutbildad som tar hand om en av de viktigaste sakerna som finns: barnen.

Ibland, eller allt för ofta, så känns resonemangen när det kommer till barn som att även föräldrar tycker att det handlar om att förvara barnen i första hand. För i vanlig ordning så går skattesänkningarna före, för vem vill riskera högre skatt och högre lön för välutbildad personal?

media dag


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

tisdag 10 maj 2011

Ett självklart resultat

Det förvånar mig inte alls och det är så självklart att det blir så här med Ett Sverige med löner svåra att leva på, vilket gör att det blir ännu svårare att klara sig om du är sjuk eller arbetslös.

Det blir med andra ord ingen som helst slump att det finns för många fattiga barn, barn som blir drabbade trots att de är totalt oskyldiga till det liv de lever, utan är drabbade av vuxenvärldens godtycke. Oavsett om det gäller politiker eller föräldrar som är orsaken till deras utsatthet. Vad är då den påstådda valfriheten värd? Vad är friheten i att som fattig få betala rikas överskott via ett överuttag i socialförsäkringarna? Som är fallet med A-kassanArbetsskadeförsäkringen och Sjukförsäkringen.

Att fattiga barns föräldrar har sämre möjligheter att hjälpa barnen med en sak som läxor påverkar självfallet också och det borde vara en självklarhet för att se till att alla barn kan få möjlighet att klara sina läxor också. Om vi nu ska ha en skola med läxor. I teorin vore det möjligt att istället förlänga skoldagen vid några eller flera dagar för att få hjälp. Föräldrar i all ära, men utöver tid så har lärare generellt sett bättre pedagogisk utbildning att hjälpa till.

Inte heller är det särskilt rättvist att vården över landet skiljer sig åt och på många sätt är det olyckligt att det till viss del i ena änden är statliga pengar som finansierar äldrevården indirekt, men att det i slutändan ska skilja sig åt vilken kommun och landsting du bor i.

Även om det inte är den viktigaste vården i landet, så är det ändå ett tydligt exempel på det är åldersgränserna för hjälp via landstinget för IVF-behandlingar som skiljer fem år mellan den övre och undre gränsen beroende på var i landet du bor.

Uppdaterat Grattis, nu får allianspartierna än mer problem när Oppositionen stoppar FAS 3!

 Fantastiskt skönt av en samlad opposition att kunna agera på det här sättet!


Oavsett vad man står på den politiska kartan så borde man inse att man inte kan ge organisationer 5 000 kronor i månaden utan några större krav. Varför ska de då vilja skaffa jobb åt den som ger dem inkomst, eftersom inkomsten försvinner från dem?

Det är synd att säga att alliansregeringen är särskilt företagarvänlig!

Även Vänsterpartiets hemsida

media ab ab ab ab ab ab svd svd svd smp gp gp skd skd nsk nsk nsk nsk nsk hd hd hd dn dn dn dag dag



Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

måndag 18 april 2011

Konstiga prioritereringar

En viss tröst så nämner jag bristerna på mer resurser till skolorna.

Vanligtvis så diskuterar man kvalitén på lärarna eller lärartätheten. Men jag har hela tiden hävdat att det också behövs fler vuxna överhuvudtaget i skolan, som inte nödvändigtvis har en direkt och mycket tydlig pedagogisk uppgift.

Det är något som generalsekreteraren för Mentor Sverige (som är en ideell organisation som kämpar mot våld och droganvändning bland unga) lyfter fram i Unga saknar vuxna att prata med:








Organisationen Mentor, som arbetar med att förebygga våld och droganvändning hos ungdomar, har låtit göra en Sifo-undersökning bland 1000 tillfrågade yngre tonåringar (13–17 år). Den visar att:







• 30 procent av ungdomarna är rädda för att bli hotade eller bli utsatta för våld i skolan.
• 35 procent av dem känner sig stressade i skolan.
• Varannan säger att de inte har någon vuxen att tala med.
• Var femte tycker att föräldrarna inte har tid för dem.
Vi vet sedan tidigare att ungdomars psykiska ohälsa ökar. Närmare hälften av alla flickor i övre tonåren besväras av ångest eller oro, jämfört med en fjärdedel av pojkarna. Problemen har ökat kraftigt sedan 1980-talet. Konsumtionen av alkohol stiger bland vissa grupper av skolungdomar, mer än var fjärde flicka och nästan var tredje pojke dricker alkohol på ett sätt som kan ge ohälsa eller sociala problem.
Vidare har antalet anmälningar om våld i skolan ökat. 27 procent av pojkarna och 21 procent av flickorna i årskurs nio har utsatts för våld. Antalet skolbränder i Sverige har fördubblats på tio år. Vi ser frustrerade ungdomar som slutar gå till skolan och gör uppror mot vuxenvärlden.
Hur har vi kunnat hamna här? Det beror i alla fall inte på lärartätheten, den ligger på samma nivå som för 25 år sedan. Enligt Mentors mening får vi söka svaret drygt tjugo år tillbaka då politikerna beslutade om en rad nedskärningar som barn och ungdomar får lida för i dag.
Fritidsgårdarna lades ner och de fritidsledare som fanns ute i skolorna plockades bort. Skolorna runt om i landet hade varit väl försörjda med kuratorer som kunde ge barnen professionellt stöd när de behövde en vuxen att tala med. Med ett penndrag ströks en del av kuratorerna från skolornas lönelistor. Även antalet timmar med skolsköterska drogs ner. Skolvärdar som hade rört sig bland skolungdomarnas och fanns till hands när något hände i skolan försvann också.
...







Börja med att:
• Rusta upp elevhälsan i skolorna. Både skolsjuksköterskor och kuratorer i skolan kan hjälpa till att se om något börjar gå fel. De är också en vuxenkontakt som kan lyssna och slussa vidare en ungdom i behov av stöd.
• Satsa på fritidsaktiviteter för ungdomar. De har ingenstans att ta vägen.
• Ge alla ungdomar en vuxen att tala med. Även rapporter från Bris visar att unga saknar en vuxen att tala med. Förutom föräldrar behöver ungdomar fler positiva förebilder när de frigör sig. Det finns många goda exempel på kommuner och privata initiativ som jobbar aktivt med mentorskap för unga.
• Ge föräldrastöd till dem som behöver, särskilt tonårsföräldrar. Föräldrarna är de viktigaste förebilderna för unga och de som främst kan påverka sina barn till sunda värderingar och självkänsla. Tonårstiden är en osäker och vilsen tid för många. Då upplever många det extra svårt att vara en bra förälder.
Vi som dagligen arbetar med ungdomar vet att de insatser som behövs för att få ungdomar i riskzonen att få en positiv utveckling är långt mer kostnadseffektiva än de som behövs när det väl gått illa. Självförtroende, självkänsla, framtidstro, hopp, studiemotivation, att bli tagen på allvar, lyssnad på och respekterad. Självklarheter? Ja, om alla får tillgång till allt det som de idag saknar.
Ibland får jag känslan av att vuxenvärlden tror att unga lever i ett vakum och inte påverkas utanför lektionerna och att andra vuxna, som föräldrar, hela tiden finns där och har tid och möjlighet att ställa upp, trots att vi lever i en tid där det blir viktigare och viktigare att ställa upp för sin arbetsgivare i första hand, oavsett hur mycket tid det stjäl från det som är viktigast: barnen.

DN:s ledarsida skriver samtidigt om en otydlig skolplikt och om hur det kanske kan behövas en Lex Sarah för skola och barnomsorg. Det krävs naturligtvis att det finns människor som får en chans att se och agera för att det ska fungera och allra helst inte ens behövas användas om det införs. Hur går det med alla nedskärningar?

Ofta hör man om att det är föräldrarnas ansvar att ta hand om sina barn och att felet ligger där, när det går fel för unga.

Självfallet kan det vara en orsak. Men minst lika stor är skulden på de, både föräldrar, politiker och politiska partier, som inte alls agerar när det blir nedskärningar på skolorna, istället för exempelvis skattehöjningar, vilket ofelbart drabbar barnen.

Givetvis har barnen också, i synnerhet när de blir lite äldre, ett eget ansvar. Men det är märkligt att det så sällan lyfts fram och diskuteras ansvar för vuxenvärlden. Hur ska barnen må bättre, när ni tänker på er själva först? Är det livskvalité? Blir det bättre med friskolor som drivs med snabb kortsiktig vinst som mål?

Men vem vet, kanske till och med moderaterna kan tänka om nu när de i något fall verkar inse vikten av kommunala bolag när det gäller bostäder?

media gp gp hd hd smp ab ab ab ab ab dn dag skd nsk svd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!