Just tolvåringar, med smak för blod och dåliga sexskildringar, är av allt att döma den primära målgruppen för ”Postcard Killers”. Texten är tryckt med stora bokstäver. Kapitlen är jättemånga och jättekorta. Dividerar man antalet sidor med antalet kapitel får man ett tal som till och med sjätte decimalen är identiskt med talet pi. D e t är spännande. Kanske planerar paret Marklund/Patterson att göra en meta-Dan Brown, kanske kan vi vänta oss en thriller om thrillern med titeln ”Pi-koden”?
Eller om man säger som i DN:s recension, att det enda försonande draget är att den är snabbläst.
Jag börjar få samma typ av nyfikna känsla, fast tvärtom, som jag fick av Hypnotisören. Alla pratar så mycket om boken att man börjar undra när nästan alla är så samstämmiga, om det som sägs verkligen stämmer. Jag tyckte inte helt det stämde med en hypade hypnotisören, som visserligen var en bra bok, men inte fullt så bra som "alla" påstod.
Jag får återkomma med om denna boken är lika urusel som påstås :)
Med media ab
Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar