Jag läser om konsten att läsa snabbt och konstaterar att jag redan läser väldigt snabbt, och frågan är om jag behöver lära mig att läsa ännu snabbare.
Det är lite som när jag var ung och snabbspolade mig genom ett antal filmer (och säkert förkortade livet på mina videobandspelare radikalt) har jag märkt. Jag missar många detaljer och, som sägs i slutet på artikeln, jag försjunker sällan eller aldrig i en text.
Tänk, det uttrycket, att försjunka in i en text, hade jag helt glömt. När gjorde jag det sist? Kanske när jag läste om Decamerone förra året.
Annars har jag konstaterat, precis som med snabbspolade filmer, att mycket jag läser tappar detaljer och jag fångar upp ramberättelsen och lite till ungefär.
Fan vet om jag inte tjänat på att lugna ner lästempot lite och fått mer läsupplevelse?
Men visst, just nu, som det står i högra marginalen, så läser jag Liza Marklunds senaste bok, som enligt en samstämmig kritikerkår var urusel. Jag håller bara delvis med dem (en av hennes sämre böcker men den är lite spännande ändå), men jag är mycket tveksam till att jag missar några större djup i den oavsett hur jag läser den. Den kanske fungerat bättre som film?
I övrig tror jag att anledningen till min snabbläsning beror på all läsning som görs via datorn, som i och för sig gick rätt fort innan mitt datorliv och internet också, på gott och ont. Jag får onekligen in mer information än förut. Men frågan är hur mycket som stannar kvar?
Intressant artikel var det i alla fall, den om konsten att läsa snabbt och vill du lära dig själv så finns en till Så hävdar snabbläsarna att du ska göra.
Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!
lördag 6 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Jag har två gamla böcker om snabbläsning som roat mig ganska mycket. Den första boken lär ut snabbläsning ungefär så som det beskrivs i artikeln. Det var liksom högsta mode, något nytt (då också).
SvaraRaderaFörfattaren var professor inom området, en av dem som verkligen forskat kring det här.
Den andra boken handlar om samma sak och är skriven av samma professor. Han hade forskat vidare.
Han börjar i förordet med att be om ursäkt för den första boken. Visserligen var det helt rätt att man läste mycket fortare med den här metoden. MEN.
Ett stort MEN. Man förstod mindre. Man lärde sig mindre per tidsenhet. Man slösade tid genom att läsa snabbt.
Om man inte ville slösa tid skulle man inte läsa fortare än att man hela tiden visste vad man gjorde. Man kunde visst det skumläsa, men då måste man vara medveten om att det var det man gjorde och så att säga lägga in det i minnet också så att man inte inbillade sig att man förstått en massa saker man inte förstått.
Jag tänker på det här varje gång jag läser forskningsrapporter. Fortfarande har jag inte slutat förvånas över att forskare inom kontroversiella områden (med enorma penningintressen inblandade) har så bråttom att de ofta inte verkar läsa mer än abstract och därmed ofta inte förstår vad de pratar om.
Kanske är jag ännu mer förvånad över att många litar på dem.
En vettig invändning onekligen. Förhoppningsvis läser de flesta mer noga när de märker att något är viktigt vettigt, när det gäller forskningsrapporter.
SvaraRaderaNja, när det gäller forskning inom kontroversiella områden finns det risk att man bara ser det man vill. Att man lyckas med det är, som jag ser det, förmodligen främst beroende på att ens tänkande påverkas av sociala faktorer.
SvaraRaderaMen snabbläsning hjälper nog. (Även om den delen av min kommentar om snabbläsning lite grann är ett skämt. Inte helt dock. Många av de forskare som lyckas undvika att se det som motsäger det de tror är förmodligen stolta över sin förmåga att snabbt ta sig igenom många forskningsrapporter.)