Det är alltid någon annans fel...

Igår skrev jag Skjuta skjuta på budbäraren och En demokrati i svajning av egen kraft angående Wikileaksaffären som fortsätter med full styrka att röra upp världspolitikernas skyddade värld.

Det är rätt märkligt, och osannolikt, att det tycks, som Lena Mellin skriver i Aftonbladet, som om USA skickar hit diplomater som är klåpare och kommer med konstanta felaktigheter...

Det är lika märkligt, även om jag i sak inte betvivlar att det är sant, att försöka skylla ifrån sig på tidigare regeringar och att man ärvde systemet från dem.

Med andra ord så kan man slippa ta ansvar för någonting man har gjort någonsin genom att hävda att det är något man ärvt... Att föra en egen politik för att styra upp något man påstår sig tycka illa om är inte att tänka på!

Överhuvudtaget så tycker jag hela den här historien är oerhört bra på att visa att det är lätt att klaga på Kina och andra diktaturstater, men att det är svårt att inse brister i den egna demokratin, trots att det finns flera tydlig paralleller.

Läs gärna Wilhelm Agrells utmärkta debattartikel i DN, Det är samma gamla lik som trillar ur garderoberna:

De säkerhetspolitiska relationerna med USA hanteras i slutna rum där medborgarna hålls utanför. Wikileaks-avslöjandet ger unika inblickar i de svensk-amerikanska relationerna på säkerhetsområdet. Diplomatrapporterna riktar sökarljuset på ett permanent demokratiskt underskott – en följd av en mer än sextioårig svensk dubbelpolitik. Denna gåtfulla subkultur bygger på att det är lättare att söka samförstånd med främmande makt än med de egna medborgarna och deras valda ombud, skriver Wilhelm Agrell.

...

Om diplomatrapporterna riktar sökarljuset på något så är det just detta permanenta demokratiska underskott på det säkerhetspolitiska området. Det är följden av en mer än sextioårig fortsatt dubbelpolitik, där den faktiska innebörden och omfattningen av relationerna inte kan redovisas för medborgarna. Dessa förutsätts inte kunna förstå statsnyttan och kan alltså förväntas ställa till oreda. Saken måste därför hanteras i slutna rum, så små som möjligt, och obehöriga hållas utanför. Till de sistnämnda har under årens lopp kunnat räknas diverse statsråd, riksdagen, olika granskningsorgan och självfallet medierna.

Att medborgarna tillhör de obehöriga säger närmast sig självt. Det är således helt följdriktigt att president George W. Bush får rådet av sin Stockholmsambassadör att om han tackar statsminister Reinfeldt för det nära samarbetet i kampen mot terrorismen så bör detta ske i enrum.

Mycket lite tycks ha förändrats på sex decennier; den klassiska devisen att svensk säkerhetspolitik ligger fast kan här ges en alternativ ironisk innebörd.

Det som ligger fast är framförallt den gåtfulla nationella subkultur som bygger på att det är lättare att söka samförstånd med främmande makt än men de egna medborgarna, deras valda ombud, och allehanda kontrollorgan som är instiftade för att inte få reda på något. När det nya millenniets garderober lite oförhappandes öppnas i förtid så är det följaktligen samma gamla lik som trillar ut ur dem.

Mer media ab ab ab svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn exp exp exp exp gp gp gp hd hd smp dag


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!