Bye bye baby

Jag kan inte påminna mig om att jag skrivit om Hultsfred i denna bloggen tidigare, men nu får jag skriva två inlägg på 10 timmar som båda tar upp Hultsfredsfestivalen.

Igår skrev jag om Olyckor som kunnat undvikas, syftandes på de dödsolyckor som hänt på Hultsfred och Roskilde för cirka 10 år sen.

Idag får jag skriva om hur Hultsfredsfestivalens saga tycks vara all, över och förbi. Sorgligt nog.

Jag har många roliga minnen från den festivalen och har tyckt att det har varit tråkigt att se att den tappat i besökarantal under ett antal år nu.

Det är nog som många skribenter påpekar att det finns mycket mer konkurrens nu än vad det fanns förut. Jag var där första gången 1988, efter att nästan åkt dit 1987 men ångrat mig när det enda bandet jag velat se ställde in, Lords of the new church. På den tiden handlade det om den enda festivalen av i sitt slag på många mils omkrets, så många åkte dit även om det var få band som spelade där, och de åkte långväga ifrån dessutom.

Idag finns det fler festivaler med bättre artistutbud. Och jag undrar, jag också, om det inte är det som är problemet? Andra har som sagt lyft fram konkurrensen. Men man bör också se på deras artister det här året.

Jag förstår väldigt väl att man försöker få ekonomi i det hela, genom att välja bort de dyraste akterna. Men samtidigt så går det inte att komma med så klent startfält och locka folk att åka mitt ut i skogen, dit det en del gånger inte är helt lätt att ta sig, jämfört med de festivaler som finns i eller i närheten av större städer, där du till och med kan välja bort campingen.

Jag kommer att sakna Hultsfred, men jag är övertygad om att de nya generationernas rockälskare kommer att hitta nya upplevelser på nya ställen.

Då är jag ärligt talat mer oroad för kommunen Hultsfred, som på många sätt varit synonymt med festivalen, utanför sitt närområde. Hur ska de nu hitta sin identitet?

Uppdaterat Jag ser att många tidningar skriver om vad både journalister och vanliga besökare minns från festivalerna de varit på.

Jag själv minns lite lätt absurda saker...

Som efter en av de tidigare festivalerna i slutet på 80-talet, då en kommunpolitiker från Hultsfred intervjuas i radio om vad som gör Hultsfred känt och vad som drar folk dit. Han svarar att det måste vara fisket...

Jag minns också sånt jag missat. Som Oasis spelning 1994, som jag missade eftersom jag inte hört talas om dem då. Däremot svor jag måndagen efter festivalen då den tidens bästa poptidning, Sound Affects, hade en stor artikel om Oasis och jag direkt insåg att jag hade tyckt om dem, utan att ha hört dem. (Jag fick se dem senare på Roskilde)

Jag minns flaskan som någon drog genom bakrutan på mamma och pappas gamla bil. Hur vi fick tillåtelse av arrangörerna att ställa den inne på deras serviceområde där man inte fick campa egentligen så jag och min dåvarande kunde sova i den så den inte blev mer förstörd. Med resultat att det kom en ilsken polis och körde bort oss och hotade med att bötfälla oss för att vi inte trasslat oss ur sovsäckarna på en minut.

Och hur allt löstes så bra att en av de i arrangörsstaben visste vad det stod en likadan skrotad Saab (med exakt samma färg, som om det spelat roll för en bakruta :) ) och som dessutom bytte bakrutan åt oss utan att kräva något alls. Vi fick fika på köpet, leka med deras  hund och lyssna på hur han och frun bråkade :) Och pappa la inte märke till att bilen fått ny ruta, även om jag berättade det sen.

Jag minns hur någon från ett då väldigt känt svenskt rockband snodde flickvännen på deras absoluta största fan och senare deras fanclubordförande.

Jag minns hur Vanessa Warwick, som ledde MTV:s Headbangers Ball, log stort och vackert när kameran var på, men såg osannolikt sur ut så fort de var avstängda. Hela tiden.

Undrar  vad jag mer minns? Det kommer säkert mer i morgon :)

Mer media ab ab ab ab ab sds smp nsk skd exp hd dag dag skd skd skd gp gp gp gp gp gp svd svd svd svd dn smp nsk nsk nsk exp exp exp hd hd hd hd hd hd hd hd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Annonser från BloggPartner