Empati - för omodernt för kristdemokraterna

Igår skrev jag om bland annat Valfrihet och att den kan tyckas finnas, även om det kräver massor av kunskaper för att veta vilket val som är bäst.

Men det gäller naturligtvis också att man har vissa förutsättningar för att alls ha några val, eller i vart fall ha mer val än ett fåtal.

sd och Kd är på många sätt varandras likar, eftersom de är konservativa och små partier som tappar stöd. Kd må utåt sett ha lite trevligare åsikter än sd:s mer eller mindre fördolt rasistiska åsikter.

Kd förde i Almedalen bland annat fram att föräldranärvaro i rätten var viktig för en politik i uppväxt.

Men allvarligt talat så är det som behövs en politik som så tidigt påverkar uppväxten att man inte alls behöver löpa en högre risk att hamna i rätten. Och till det behövs det förutsättningar till vettiga liv för barnens föräldrar och sen barnen själva, för om inte föräldrarna har goda möjligheter till ett bra liv så blir det per automatik svårare för barnen. Det är naturligtvis mycket viktigare än Hägglunds förslag igår eller lagförslaget mot nedskräpning...

I konservatismen i sig ligger en motsägelse i sig att få det bättre eftersom den är förändringsobenägen. Naturligtvis ska man alltid ha ett samhälle i förändring, mot det man tror är en förbättring. Men att slåss för att alla ska agera som svenskar, trots att alla inte vill eller kan. Själv tycker jag inte ens om sill och potatis till midsommar, och något mer svenskt kan jag knappt komma på, trots att jag är sen gud vet hur många generationer helsvensk.

Att sill och potatis var den enda kosta som fattiga hade råd med förr är inte det samma som att den traditionen måste bevaras för evigt.

Både Kd och sd har det gemensamt att de uttalat sig tvivlande om barnfattigdom och ibland kommer med grumligheter om invandrare. Det i sig är ett fattigdomsbevis för partier som påstår sig värna den lilla svaga människan och om svenskheten. För vad är mer svenskt än att just värna om de svaga grupperna? Kommer man en liten bit ifrån norra Europa så är bland det första man hör tala om från andra som berör Sverige hur socialt välordnat och omhändertagande samhället är.

Men det klarar inte de två konservativa partierna av att ta till vara. Däremot så klarar en i mina punklyssnande öron medioker listtoppsmusiker av det så mycket bättre att hon genast borde värvas till något parti. Gärna Vänsterpartiet för min del, eftersom det är där man i högst grad hittar omtanken om medmänniskorna, som med deras satning på Vårdplatsgaranti för alla.

Nanne Grönvall, som jag syftar på, skriver en lysande text hos Aftonbladet idag, om hur barnfattigdom inte handlar om prylar, utan om utanförskap:

Inget kan vara mer fel än att säga att det handlar om det materiella. Att som familj leva i fattigdom handlar inte i huvudsak om det, att inte ha det som ”alla andra” har. Det handlar om att vilken fruktansvärd stressfaktor det är när man inte får ekonomin att gå ihop: att inte kunna betala sina räkningar, rädslan att bli vräkt om man inte klarar av hyran och om hur varje extrautgift blir en ekonomisk katastrof för hela familjen.

Fattigdom innebär ofta att ens förälder eller föräldrar har väldigt lågt betalda jobb eller är arbetslösa. Det medför många gånger dåligt självförtroende, oro, depressioner och en kamp för att våga tro på en bättre framtid. När vuxna i ens familj mår dåligt, gör man det även som barn.

Skolor i fattiga områden får ofta mycket sämre förutsättningar. Lärarna i dessa skolor förväntas inte bara undervisa, de måste också räcka till för alla barns olika situationer. Det är ingen lätt uppgift. Många lärare gör heroiska insatser.

På samma sätt förväntas socialtjänsten få en stram budget att räcka till för allt fler behövande, och samtidigt ska de vara lyhörda för barnens hemsituation. En tuffare uppgift än vad många förstår.

Och hela tiden signalerar samhället, hysteriskt och överallt, att det är pengar och framgång som gäller.

På tv visar man olika dokusåpor där rika människor visar ett tydligt förakt för de som inte är stenrika, och de framställs ofta som coola. Om barn ser att man behandlar mindre ekonomiskt gynnade personer sämre så tror de ju att det är så det ska vara.

På en tv-kanal för tonåringar visar man ”My supersweet 16” där bortskämda barn får sätta ihop sina svindyra födelsedagsfester utan begränsning på budget och de har inte minsta tillstymmelse till ödmjukhet. De gör inbjudningslistor med orden ”inga ocoola, fula eller tjocka människor får komma på min glamourösa fest”. Jo, de säger faktiskt så och föräldrarna fnittrar stolta ”hon är så bestämd, vår dotter”.

Jag förfasas över att det är sånt här som barn och ungdomar ska få som förebilder.

Ungtuppar som vaskar champagne och ingen i sällskapet som säger ”är du helt dum i huvudet?”.

Klädmärkeshetsen är värre än någonsin och går allt lägre ner i åldrarna. De som inte har råd att hänga med i svängarna, blir många gånger retade i skolan. Alla vill känna sig accepterade och omtyckta.

Hur ska barn i fattigdom kunna känna att de är fantastiska, oavsett ekonomi eller yrkesval, när omvärlden signalerar annat?

Kraven på att lyckas och tjäna pengar är större än någonsin. Hetsen ökar och de som inte uppnår kriterierna känner sig utanför. De som försöker ifrågasätta det anses ofta töntiga och tråkiga.

Då står jag gärna först i ledet med ordet ”pisstrist” stämplat i pannan, för jag kommer aldrig att ge upp hoppet på goda värderingar i samhället. Det är människor som är intressanta, inte deras status, och vi måste slåss för att alla ska känna så. Vi får inte tro att bara för att ingen svälter ihjäl här så finns ingen anledning till oro. Man kan även svälta själsligt. Alla ska få en bra förutsättning i livet, det får vi aldrig ge upp!

Tyvärr späder regeringens politik på det här trycket på unga, inte minst via högre krav i skolan och betyg tidigare och många får ta ett större ansvar än vad de är mogna till.

Den dagen några partier utöver Vänsterpartiet, och i viss mån de andra rödgröna partierna, tar det här faktumet på större allvar så har vi kommit någonstans på vägen.

Men när allianspartierna pratar om saker som ska hända först i tredje-fjärde led, så har redan mycket negativt hänt som inte går att göra ogjort och som riskerar påverka många långt fram i livet.

Tillbaka med mer resurser och vuxna människor i utsatta människors liv, från de är barn, och inte mer resurser den dagen det är försent, vilket det knappast blir av fortsatta privatiseringar...

Empati, har det blivit omodernt helt för kristdemokraterna eller vill de att folk ska ta jobb som ingen annan vill ha?

media ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn exp exp exp exp exp exp exp exp dag dag dag dag dag dag dag dag dag hd hd hd hd gp gp gp gp kvp smp smp smp skd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!