Konstiga prioritereringar

I En viss tröst så nämner jag bristerna på mer resurser till skolorna.

Vanligtvis så diskuterar man kvalitén på lärarna eller lärartätheten. Men jag har hela tiden hävdat att det också behövs fler vuxna överhuvudtaget i skolan, som inte nödvändigtvis har en direkt och mycket tydlig pedagogisk uppgift.

Det är något som generalsekreteraren för Mentor Sverige (som är en ideell organisation som kämpar mot våld och droganvändning bland unga) lyfter fram i Unga saknar vuxna att prata med:

Organisationen Mentor, som arbetar med att förebygga våld och droganvändning hos ungdomar, har låtit göra en Sifo-undersökning bland 1000 tillfrågade yngre tonåringar (13–17 år). Den visar att:

• 30 procent av ungdomarna är rädda för att bli hotade eller bli utsatta för våld i skolan.

• 35 procent av dem känner sig stressade i skolan.

• Varannan säger att de inte har någon vuxen att tala med.

• Var femte tycker att föräldrarna inte har tid för dem.

Vi vet sedan tidigare att ungdomars psykiska ohälsa ökar. Närmare hälften av alla flickor i övre tonåren besväras av ångest eller oro, jämfört med en fjärdedel av pojkarna. Problemen har ökat kraftigt sedan 1980-talet. Konsumtionen av alkohol stiger bland vissa grupper av skolungdomar, mer än var fjärde flicka och nästan var tredje pojke dricker alkohol på ett sätt som kan ge ohälsa eller sociala problem.

Vidare har antalet anmälningar om våld i skolan ökat. 27 procent av pojkarna och 21 procent av flickorna i årskurs nio har utsatts för våld. Antalet skolbränder i Sverige har fördubblats på tio år. Vi ser frustrerade ungdomar som slutar gå till skolan och gör uppror mot vuxenvärlden.

Hur har vi kunnat hamna här? Det beror i alla fall inte på lärartätheten, den ligger på samma nivå som för 25 år sedan. Enligt Mentors mening får vi söka svaret drygt tjugo år tillbaka då politikerna beslutade om en rad nedskärningar som barn och ungdomar får lida för i dag.

Fritidsgårdarna lades ner och de fritidsledare som fanns ute i skolorna plockades bort. Skolorna runt om i landet hade varit väl försörjda med kuratorer som kunde ge barnen professionellt stöd när de behövde en vuxen att tala med. Med ett penndrag ströks en del av kuratorerna från skolornas lönelistor. Även antalet timmar med skolsköterska drogs ner. Skolvärdar som hade rört sig bland skolungdomarnas och fanns till hands när något hände i skolan försvann också.

...

Börja med att:

• Rusta upp elevhälsan i skolorna. Både skolsjuksköterskor och kuratorer i skolan kan hjälpa till att se om något börjar gå fel. De är också en vuxenkontakt som kan lyssna och slussa vidare en ungdom i behov av stöd.

• Satsa på fritidsaktiviteter för ungdomar. De har ingenstans att ta vägen.

• Ge alla ungdomar en vuxen att tala med. Även rapporter från Bris visar att unga saknar en vuxen att tala med. Förutom föräldrar behöver ungdomar fler positiva förebilder när de frigör sig. Det finns många goda exempel på kommuner och privata initiativ som jobbar aktivt med mentorskap för unga.

• Ge föräldrastöd till dem som behöver, särskilt tonårsföräldrar. Föräldrarna är de viktigaste förebilderna för unga och de som främst kan påverka sina barn till sunda värderingar och självkänsla. Tonårstiden är en osäker och vilsen tid för många. Då upplever många det extra svårt att vara en bra förälder.

Vi som dagligen arbetar med ungdomar vet att de insatser som behövs för att få ungdomar i riskzonen att få en positiv utveckling är långt mer kostnadseffektiva än de som behövs när det väl gått illa. Självförtroende, självkänsla, framtidstro, hopp, studiemotivation, att bli tagen på allvar, lyssnad på och respekterad. Självklarheter? Ja, om alla får tillgång till allt det som de idag saknar.

Ibland får jag känslan av att vuxenvärlden tror att unga lever i ett vakum och inte påverkas utanför lektionerna och att andra vuxna, som föräldrar, hela tiden finns där och har tid och möjlighet att ställa upp, trots att vi lever i en tid där det blir viktigare och viktigare att ställa upp för sin arbetsgivare i första hand, oavsett hur mycket tid det stjäl från det som är viktigast: barnen.

DN:s ledarsida skriver samtidigt om en otydlig skolplikt och om hur det kanske kan behövas en Lex Sarah för skola och barnomsorg. Det krävs naturligtvis att det finns människor som får en chans att se och agera för att det ska fungera och allra helst inte ens behövas användas om det införs. Hur går det med alla nedskärningar?

Ofta hör man om att det är föräldrarnas ansvar att ta hand om sina barn och att felet ligger där, när det går fel för unga.

Självfallet kan det vara en orsak. Men minst lika stor är skulden på de, både föräldrar, politiker och politiska partier, som inte alls agerar när det blir nedskärningar på skolorna, istället för exempelvis skattehöjningar, vilket ofelbart drabbar barnen.

Givetvis har barnen också, i synnerhet när de blir lite äldre, ett eget ansvar. Men det är märkligt att det så sällan lyfts fram och diskuteras ansvar för vuxenvärlden. Hur ska barnen må bättre, när ni tänker på er själva först? Är det livskvalité? Blir det bättre med friskolor som drivs med snabb kortsiktig vinst som mål?

Men vem vet, kanske till och med moderaterna kan tänka om nu när de i något fall verkar inse vikten av kommunala bolag när det gäller bostäder?

media gp gp hd hd smp ab ab ab ab ab dn dag skd nsk svd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!