Jag börjar morgonen med att läsa en mycket märklig ledartext av Smålandspostens ledarskribent Marcus Svensson, som visar sig vara uppvuxen i Älmhult. Jag rekommenderar hela texten enligt länken, men citerar nedan några saker.
Så gäller frågan om bostadsplanerna på Yttre Näset inte bara hushållen i Möckeln, som protestlistan på drygt 500 namn ger sken av. De 40 så kallade LIS-områden (landsbygdsutveckling i strandnära läge) där kommunens tjänstemän ser bostadspotential i är en fråga som berör kommunens samtliga, och framtida, invånare. Det betyder inte att man från politiskt håll ska negligera protesterna. Här måste förankring och samtal prioriteras. Men grannars synpunkter väger faktiskt inte mer än andras i detta avseende.
Naturligtvis måste man när man gör förändringar i samhället, inte minst när det gäller stora oåterkalleliga förändringar som att göra sig av med skogs- och rekreationsområden, ta extra hänsyn till de som i slutändan direkt drabbas, som grannar gör, negativt av förändringarna. Är det dessutom många som drabbas så borde man tänka ännu fler gånger. Lägg till det möjliga turistsatsningar, som kan försvåras av att man bygger ut i strandnära lägen.
Om inte, varför ska vi då ha demokrati? Det Svenssons förespråkar låter som något direkt hämtat från en totalitär diktatur där man glatt kör över folk om det gynnar några få.
Exklusiva boenden ska man heller inte snäsa åt. Med nyproduktion och husförsäljningar rullar hela bostadsmarknaden igång, vilket gynnar alla inkomstgrupper. Det går också att förena grönytor och natur med exploatering.
Exklusiva boenden i all ära, på många håll så finns de i för hög grad och Älmhult lider främst brist på hyreslägenheter. Vi ställde oss i kö hösten 2008 och har sen dess fått ETT förslag på lägenhet, vilket gjorde att vi köpte hus med kort varsel istället. En lägenhet som då kostade ca 10 000 kronor i månaden...
Man behöver inte leta efter metaforer för att skildra det delade Älmhult. Vi har kommunhuset på ena sidan, och entreprenören på andra. Rälsen går rakt igenom samhället, både bildligt och bokstavligt. Med ett perspektiv från ovan ter det sig utstuderat dumt. Med Ikea som draglok har Älmhult haft alla förutsättningar att bli en intressant handelsstad. Ändå band man inte ihop, utan skiljde åt.
Mer metaforer finns som delar in Älmhult, det är Haganäsleden som kommer att omgärda och låsa in de kvarter med gamla hyreshus där människor har lägst medelinkomst i kommunen, tvärtemot kända fakta om hur man ska planera liknande bostäder.
Svensson fortsätter med att man ska bevara torget för att det en gång infördes som marknadsplats och så ska få vara, istället för att vara till för en lekplats och att den därför ska få fortsätta vara det samma.
Jag återvänder till torget, och ställer mig frågan vad det symboliserar. I folkrörelsernas Sverige, som inte längre finns, var det själva sinnebilden för demokratin. När sången tystnat och talen flyttat in i de sociala medierna söker man en ny funktion för denna stenöken som är så representativ för landets mindre orter. Men det finns ingen anledning att återuppfinna hjulet. Torget, i vid mening, uppstod en gång som en marknadsplats. Funktionen är således redan given. Alltså, inte som en ickekommersiell kommunal lekplats för barnfamiljer. Jo, det finns sådana förslag.
Nu går Älmhult in i ett nytt skede. Alla förändringar skapar såväl förväntningar som ängslan. Centrumhandlarna kan till exempel oroa sig över en ny stor marknadsplats. Men oroar man sig för rätt saker? I någon mening är alla etableringar utanför ett tecken på att något inte fungerat inuti.
Det är en sak att torgen hade den funktionen för flera hundra, för att inte säga flera tusen, år sen när handelsplatserna uppstod. Idag handlar man någon annanstans, i butiker och handelscentran. Den som har varit på torget i Älmhult inser att den i sig knappast är något dragplåster, vilket jag tror alla vi politiker som någon gång varit där för att ha möten för att träffa allmänheten inser. Folk är helt klart någon annanstans än på torget i Älmhult.
Att då hävda att "funktionen redan är given" är ett oväntat banalt argument för en ledarskribent och jag är glad att utvecklingen går framåt, för med Svenssons argument skulle vi fortfarande vänta på att uppfinna hjulet. Den framåtsträvande och visionära kan istället välja att hitta fler användningsområde för saker som konservativa trodde bara hade ett användningsområde, för att fortsätta utvecklingen mot ett bättre och mer funktionellt samhälle.
Däremot är det oerhört märkligt att Svensson så totalt ignorerar möjligheten en lekplats ger. En stor kommunal lekplats i Älmhults centrum kan fungera lika bra som vilken kommunalt understödd turistverksamhet som helst, som drar folk till centrum och dess butiker, något som i stort gynnar hela kommunen och inte minst butikerna i centrum.
Inte för att jag eller Vänsterpartiet i Älmhult har något emot en ny handelsplats, tvärtom är det bra om fler i både Älmhult och från andra orter kan göra inköpen här. Men man måste, tvärtemot vad Svensson verkar göra, också bry sig om de handlare som finns i centrum. Det gör man exempelvis med förslaget om en större lekplats på en centralt belägen plats, som Ikea lovat att stödja med en summa av halva kostnaden, oavsett hur hög den blir.
Den gör att fler människor inte bara ser Ikea och den nya handelsplatsen, utan även resten av Älmhult, något som i alla år varit svårt, trots att Ikea idag ligger relativt centralt.
I går skrev Marcus Svensson att Sverige stannar utan Älmhult, och idag har han själv föreslagit saker som fått Älmhult att stanna upp och därigenom påverkat Sverige att sakta ner och hävdat att det är ett politiskt ansvar att driva näringslivsfrågor.
Det har han fullkomligt rätt i. Personligen är jag dock glad att just Svensson inte är politiker, utan bara ledarskribent, för något ansvar över näringslivsfrågor verkar han inte intresserad av att ta. Med hans förslag hade utvecklingen i Älmhult stannat av.
Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar