Annie Johansson hyllar anhängare till en barnamördare

Jag skrev ett rätt långt inlägg tidigare om centerkandidaterna och mina åsikter om dem.

Pressens åsikt om de tre kandidaterna är däremot klar, de vill ha Annie Johansson. Jag säger inte så mycket om det eftersom hon onekligen gör sig bra på bild och oftast ger en bra framtoning i media.

Fast jag undrar om inte centerpartiet centralt fegar ut lite när det väl kommer till kritan, även om många är positiva till Johansson? Johansson är onekligen så ung att hon kan bli partiledarbyte vid nästa maktskifte i centern, om vi förutsätter att det sker efter 10 år också. Men frågan är om man vågar välja den mindre erfarne framför den mer erfarne?

En av alla dessa experter uttalar sig i SvD om hur Centern påminner lite mer om sossarna än övriga partier, som behöver ha sina gräsrötter med sig i betydligt högre utsträckning, och om hur Hatt verkar mer pragmatiskt lagd och villig att lyssna till dem än Johansson. Jag tror det är det som kommer att fälla avgörandet, och jag är inte så säker på att de vill ha en partiledare som åsiktsmässigt ligger närmare stureplanscentern än bonden på landsbygden.

Personligen hoppades jag på Eskil Erlandsson, men det var av rent egoistiska skäl, för han hade inte dragit några extra röster, utöver de närmast sörjande :) Kort sagt så en man som försöker göra Sverige till ett stort matland internationellt är dömd att misslyckas (och då tycker jag ändå väldigt mycket om svensk husmanskost). Men "mansalibit" blev en i princip okänd barnläkare, som visserligen har en profession som kan vara draghjälp, men i övrigt inte är någon som säger de vanliga väljarna något speciellt.

Ändå så tycker jag att Annie Johansson borde vara diskvalificerad, på samma sätt som alla blir som tycker om fel saker eller någon gång haft en misshaglig åsikt.

Kallar man Ayn Rand för "en av 1900-talets största tänkare", så borde man få mängder av kritik.

Eller varför inte citera unt.se:s ledarsida:

Sist men inte minst (1220 sidor) finns där Ayn Rands Och världen skälvde. Rand, amerikanskrysk författarinna med en del verkligt fruktansvärda litterära olyckor på sitt samvete, är politikens svar på L. Ron Hubbard: hälften science fiction-skribent och hälften kultledare, med störst talang för det senare. (Det är inte alla som klarar att grunda en sekt på slagord om självständighet och individualism.)

Och världen skälvde beskrivs av Johansson som ”en filosofisk, skönlitterär bok”, vilket dock förefaller lika orättvist mot bägge adjektiven. Det är en pubertal övermänniskoskröna om heroiska storföretagare med stålblick och grop i hakan, som i protest mot den parasiterande allmänheten bryter sig ur välfärdsstaten och flyr till en hemlig dal för att bygga en ny skön värld utan socialister och svaghet. Till detta tingens brödraskap hör bland annat en filosofiskt lagd norsk sjörövare som, likt en något torftigare kapten Nemo, har tagit till de sju haven för att undfly skattetrycket i sitt hemland — tyvärr inte avsedd som comic relief utan som hjältegestalt.

Det är ingen slump att Anton LaVey, grundare av Church of satan, anses som en anhängare till Ayn Rand och fann inspiration till sin tro på övermänniskor och för att skriva Satansbibeln och dess oempatiska budskap om den starkes rätt över den svage, ett samhälle som t ex inte alls brytt sig om svaga och sjuka.

Ayn Rand tog övermänniskan i försvar:

Att ge sig i kast med ”Och världen skälvde” samtidigt som man lyssnar på en svensk partiledardebatt är (tro mig!) en hisnande upplevelse. I alla fall en stund. Efter ett tag blir smaken fadd. Hennes förakt för och beskrivningar av de icke-producerande individerna – de är alla feta, pluffsiga och svajar med blicken – är inte bara löjeväckande, utan har också obehagliga, totalitära övertoner. Rands normativa individualism gör åtskillnad mellan individer. Efter tusen sidor blir hennes övermänniskor lika smaklösa som fascistiska konstverk: hjältarna är blodlösa abstraktioner av storhet. Och så tråkiga!

Är du "icke-producerande" och inte till beskriven som fet och plufsig, så tycks inte centern vara partiet för dig. Det är  ingen slump att Ayn Rand hade en sadistisk barnamördare som idol:

Det är helt begripligt hur man kan komma att tänka på en person oförmögen till empati när man betraktar en sadistisk barnamördare. Mindre begripligt hur det skulle kunna inspirera till en hjälteberättelse. Men Rand läser in övermänniskoegenskaper i Hickman. Han mördar småbarn helt enkelt därför att han är för stor för det här futtiga samhället. Ynkliga små skitmänniskor som har mage att döma en riktig Man, en Individualist. How dare they?

Vore det ett parti som Vänsterpartiet, eller för den delen sd, som hade hyllat den typen av författare och tänkare så hade de aldrig sluppit undan med sitt politiska liv i behåll. Det tror jag tyvärr att Annie Johansson kommer att göra, hur osympatiska böcker hon än må hylla.

Frågan är om det inte vore bättre med att ta in Linda Bengtzing i centerleden igen?

Jag bör poängtera innan det kommer ett gäng kommentarer som försöker inkassera billiga poänger att jag alltid varit för parlamentarisk demokrati och jag har naturligtvis aldrig hyllat någon som misskrediterar de svaga på bekostnad av de starka, som vilken elitistisk kommunistisk diktatur som helst...

Läs även Mikael Andersson och Annie Johansson

media svd svd svd svd svd svd svd svd smp smp smp smp smp smp exp skd skd skd skd nsk nsk ab ab dn dn dn gp hd kvp


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!