Dags för förändring?

I gårdagens rätt långa sågning av Maud Olofsson, Centerpartiet och hennes kronprinsar/prinsessor så lyckades jag klämma in något lite beröm också, över att hon faktiskt går när hon inser att loppet är kört för hennes del, för partiets bästa.

Hon och Sabuni tycks ha hittat varandra, i frågan om att nyinflyttade ska ha kortare föräldraledighet än infödda svenskar, med motiveringen att det är en grundläggande rättighet att ge kvinnor ekonomisk självständighet.

Naturligtvis så splittrar det alliansen på ett tydligt sätt, eftersom de redan infört vårdnadsbidraget, som i sig är en styggelse, eftersom man var tvungen att ge kristdemokraterna någonting av de frågor de drivit. Trots att det egentligen går emot all politisk propaganda kring arbetslinjen, om att så många som möjligt ska jobba och inte gå på bidrag.

Att alliansen har svårare att hålla samman och fortsätta sin politik påverkar självfallet opinionen, som idag visar på ett tydligt övertag för de rödgröna partierna och hur centerpartiet närmar sig 4%-spärren, tillsammans med Vänsterpartiet, samt Kd som med marginal befinner sig under spärren. Det finns alltså mängder av goda möjligheter till eftertanke både kring sin politik och partiledarbyten hos fler partier.

En bra fråga för flera partier, eftersom den inte direkt är partipolitisk till sin grundnatur, att driva är den om begränsningar i allemansrätten, sett till att man inte mot betalning får låta hur stora grupper människor som helst agera på ett begränsat område.

Oavsett om man väljer att tänka på markägaren, som är ett perspektiv som naturligtvis passar någon som skriver på SvD:s opinionssida eller på miljön, som kunnat passa både Vänsterpartiet och Centern, så finns det anledningar att skapa begränsningar.

Vad det gäller just Centern känner jag mig dock tveksam, eftersom de sen länge ligger närmare moderaterna än t ex socialdemokraterna som det var förr och frågan är om de någonsin kommer tillbaka dit, med tanke på att de flesta partiledarkandidaterna känns väldigt nyliberala?

Själv saknar jag fortsatt ett socialliberalt parti (sossarna ligger närmast) som hade velat prioriterat globaliseringsfrågor, eftersatt sjukvård, äldrevård och sjukförsäkringsfrågor som hade skapat ett bättre samhälle för utsatta grupper, tvärs över dagens cementerade blockgränser.

Det behövs för en levande demokrati och ett bättre samhälle.

Vänsterpartiet om sjukvård och barnfattigdom i partiledardebatten

media gp dn dn hd hd hd gp gp gp dag nsk nsk nsk svd svd svd svd svd svd svd svd svd exp exp kvp ab ab skd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!