En ny dag för socialdemokratin

Det förvånar mig lite, men uppenbarligen verkar läckornas källor vara så säkra att det inte råder någon tvekan om att Juholt avgår idag.


Som jag skrev igår så finns det ingen annan väg än att lyssna på folket, och välja att byta partiledare långt i förväg, om man vill behålla sina möjligheter inför valet 2014.


Många, främst på den vänstra sidan politiskt sett, är benägna att skylla på media. Jag instämmer i att det varit ett drev som på många sätt saknat motstycke och i viss mån kan det ses som att nästa drev redan påbörjats, att döma av DN:s ledarsida idag om att det "kan bli värre". Det har jag svårt att tänka mig att det kan bli...

Men man är rätt blind om man väljer att helt bortse från alla de tillkortakommanden och dumheter Juholt har visat, sagt och gjort själv också. Hade inte de funnits så hade det funnits en möjlighet att rädda kvar honom.

Problemet är inte att Juholt jagats, utan att allianspartierna tycks granskas mindre och eventuella nyheter för deras del glöms bort mycket snabbare, så att något faktiskt drev inte uppstår.

Det gör ju någonstans att det blir problem för S att hitta en felfri partiledare, eftersom felfria människor knappast finns.

Personligen delar jag samma favorit som så många andra gör, Margot Wallström, som lär sluta sitt FN-uppdrag i mars 2012, som har handlat om att förhindra sexuellt våld mot kvinnor i samband med konflikter.

Tidigare så har hon alltid tackat nej till den posten, men med tanke på krisen för S, som med rätta beskrivs som den största i det partiet någonsin och hennes eget arbetsliv så är vägen öppen för henne.

Själv hörde jag talas om henne i slutet på 80-talet första gången, och då som kyrkominister (och någon post till, ungdomsminister?) och kan inte komma ihåg att jag hört något negativt om henne eller att hon farit med osanning.

Skulle jag vara strikt egoistisk så kanske inte Wallström är den bästa för Vänsterpartiets del, eftersom jag tror att hon är den enda partiledarkandidaten jag kan komma på inom S som kan locka folk både från Vänsterpartiet och från borgerliga partier.

Men jag har svårt att se att Vänsterpartiet i dagsläget, ens med Jonas Sjöstedt, kan bli så starkt att ett maktskiften vid 2014 är möjligt. Därför är det naturligtvis viktigt med rätt S-partiledare även för vår del.

Samtidigt är det bara att konstatera att både Wallström och Sjöstedt, som frälsare, får oerhört mycket tyngd på sina axlar, att bära hela partier och förhoppningar om lyft i opinions- och röstsiffror. De måste självfallet få stöd underifrån av en bra politik, som de knappast själva bär ansvaret för.

Det är dags att vi börjar prata om politik och inte politiker. Oavsett vad media och motståndare försöker få ut för budskap. Låt dem inte få något budskap som ger negativa rubriker.

Ska jag rekommendera någon text idag så är det Vi bevittnar nu slutet på partiets hegemoniska makt, av professorn i statskunskap, Leif Lewin. Han går visserligen att se med viss skepticism på, eftersom han har, om än långt tillbaka i tiden, högerpolitiska anor. Men det ligger mycket i hans debattartikel hos DN, med åsikter som även ursossen Göran Greider i viss mån delar:

Det borgerliga kravet på en statlig, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är själva spjutspetsen i denna förändring. Den en gång noga uttänkta socialdemokratiska strategin har varit att låta facket administrera arbetslöshetsförsäkringen, ett formidabelt instrument för medlemsrekrytering. Paradoxen att de borgerliga i denna fråga håller på statligt obligatorium och Socialdemokraterna på frivillighet ska ses i ljuset av denna intressepolitik.

Stora förväntningar knöts till den nye partiledaren. Juholt var en framstående retoriker, fick vi höra. De som säger så har emellertid inte förstått vad som är god retorik. Målande bildspråk och slagkraftiga formuleringar räcker inte. Det gäller dessutom att kunna övertyga genom att känslor, engagemang, ideologi knyts ihop med konkretion och handling. Det är just precis i detta avseende Juholt brister. Hans utspel är dåligt förankrade, både sakligt och opinionsmässigt, och åtföljs av pinsamma dementier. Juholt saknar med andra ord politiskt handlag. Ord och handling bör följas åt.

Ändå är det så att socialdemokratins svårigheter handlar om mycket mera än om partiledaren. De började långt före Håkan Juholt. Problemet är den vacklande socialdemokratiska hegemonin.

Det råder nästan något ödesdigert över den scenförändring som nu pågår i Sveriges politiska liv. Men är den alldeles oåterkallelig? Eller kan Socialdemokraterna förnya sig ideologiskt? I så fall räcker det inte med nya ”utspel”. I så fall duger ingen ”popcorn-maskin”. Socialdemokraterna måste ge sig tid att tänka efter och gå tillbaka till sina ideologiska rötter.

Ska det gå framåt för S så behövs det en verklig förändring, trots att man haft så svårt för det, när deras självinsikt saknats sen Göran Persson var partiledare. Men både då och nu så väntar man lite för länge för sitt eget bästa med förändringar av både partildare och politik, även när det går nedför.

Vänsterpartiet och S är och bör förbli de partier som står upp för de med minst makt, sämst ekonomi och som inte orkar jobbar upp till en ny höjd pensionsålder, även i fortsättningen

media ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab dn dn dn dn dn dn dn dn dn hd hd hd smp smp smp smp exp exp exp exp exp exp exp exp exp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp dag dag dag dag dag kvp nsk nsk nsk skd skd skd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!