söndag 15 maj 2011

Skärpa kraven på de som tar hand om barn?

Jag läser om hur folkpartiet vill skärpa kraven på de som vill ta hand om utsatta barn, vilket inte går att säga något om och om hur SvD skriver om att lotta ut platserna till friskolor, vilket känns direkt absurt, eftersom det vore bättre att ge de som bäst behöver en bra och välfungerande skola. Det är ju liksom ingen risk att det i högre grad blir utsatta barn som söker sig dit på grund av lottningen...

En sak, i trakterna av det här, som jag reagerade på var en annons i media i kommunen som var utformad enligt nedan:

Dagbarnvårdare i Älmhult

Tänk om du kunde få – inte allt – men mycket. Ett utvecklande jobb, ett vackert och funktionellt boende till en rimlig kostnad, landet runt knuten och nära till stan. Men framförallt lite extra tid åt hem, intressen och familj. Och så tryggheten förstås.

Det kan bli möjligt – i Älmhult.

Här kan du kombinera den mindre ortens fördelar med en unik internationell atmosfär och ett globalt näringsliv. I Älmhult är det lätt att leva och bo med nära till mycket. Med goda kommunikationer är det också lätt att pendla.

Arbetsuppgifter

Familjedaghem/pedagogisk omsorg är ett alternativ till förskola. Som dagbarnvårdare bedriver du verksamhet i ditt hem. Du tar emot barn i åldern 1-5 år.

Som dagbarnvårdare ska du:
-Planera en verksamhet utifrån barnens behov
-Samarbeta med och träffa övriga dagbarnvårdare i Älmhult.
-Arbeta utifrån förskolans läroplan


Kvalifikationer

Vi söker dig som:
- Har erfarenhet av att arbeta med barn.
-Har möjlighet att ta emot barn i det egna hemmet på ett bra sätt.
-Tycker om att vara ute tillsammans med barnen.
-Kan samarbeta med föräldrar och kollegor.

Det är jävla märkligt egentligen. Det finns inget krav på någon utbildning för någon som i princip kan få jobba helt själv med barn. Jag inser naturligtvis att det finns de som jobbar med barn utan utbildning som är väl lämpade ändå för det, men i regel så jobbar de med andra människor som kan ge reflektion både till chefer och den anställde utan utbildning om deras arbetsinsatser.

Jag är definitivt inte motståndare till dagmammor i kommunal regi, men jag vill definitivt ha personal som är välutbildad som tar hand om en av de viktigaste sakerna som finns: barnen.

Ibland, eller allt för ofta, så känns resonemangen när det kommer till barn som att även föräldrar tycker att det handlar om att förvara barnen i första hand. För i vanlig ordning så går skattesänkningarna före, för vem vill riskera högre skatt och högre lön för välutbildad personal?

media dag


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

4 kommentarer:

  1. Men om man har lägre skatt så har man ju mer pengar att lägga på det man själv önskar, till exempel barnen. Medan de som valt att inte ha några barn har pengar att lägga på annat. Jag är absolut ingen högavlönad, ca 26000 i månaden, eller strax över. Och jag har ju rejält mer över i månaden nu än förra regeringen. Jag är liksom inte intresserad utav att jobba en stor del av min arbetstid för massa andra människor, då skiter jag hellre i det. Vill de ha pengar av mig finns det massor de kan hjälpa mig med, bära saker och städa. Jag har valt att inte skaffa barn och då är det väl rimligt att jag både får fördelarna och nackdelarna av det beslutet. Det är så det ser ut.
    Men jag inser iofs att det är en ren ideologisk skillnad mellan oss. Vi kommer nog aldrig att fullt komma överens här :)

    SvaraRadera
  2. Du har över medellön i varje fall och en rätt okej lön jämfört med många andra.

    Fördelarna av det har du ju redan, men vill du verkligen ha nackdelarna också? du inser väl att samhället behöver människor, som alltid är barn först, för att kunna drivas vidare även när du är för gammal för att orka dra in pengarna själv?

    SvaraRadera
  3. Mjo, jag är såklart för ett välfärdssamhälle. Och naturligtvis behövs nya människor. Men jag vet inte, tycker det är svårt.
    Men jag vill bestämt hävda att jag inte har alla fördelar som är resultatet av mitt arbete eftersom en del (en stor del) av det arbetet går till andra som inte har hjälpt mig i arbetet.
    Men visst, jag är beredd att betala för ett välfärdssamhälle, såsom sjukvården, polis, skola och så vidare. Det jag är allergisk mot är att betala till människor som är fullt kapabla till att hjälpa mig i mitt arbete. Kan inte se logiken. Visst, är man förlamad från näsan och ner så kan jag inte komma på en arbetsuppgift. Men hur många är det?
    Mitt dilemma (och svar på "när du är för gammal för att orka dra in pengarna själv?") :
    Jag tillhör väl generationen (80-talist) som dels knappt kommer ha någon pension kvar, den blir ju mindre för varje år enligt det orangea kuvertet, sen är det väl tveksamt om jag kommer gå i pension vid 65. Sen är det väl inte helt otroligt att tänka att jag kommer arbeta tills jag dör. Därför är det med knuten hand jag betalar den skattesatsen jag gör. Vad är det, 50% i slutändan, det är ju faktiskt inte bara måndag, tisdag och halva onsdag.. utan HALVA mitt arbetsliv!? Enligt mig hade det vart bättre för alla parter om jag jobbade halva tiden, och resten av tiden så arbetar de som jag betalar bidrag till. Jag är verkligen helt oförstående till folk som tycker annorlunda här.
    Sen tycker jag inte att du kan säga att min lön vare sig är okej eller för hög eller för låg utan att ha en aning om vad jag gör.

    SvaraRadera
  4. Samtidigt så har du aldrig facit i hand i förväg. Det finns inget som säger att inte du också kan bli väldigt sjuk och få fler fördelar pga de skattepengar du betalat in än vad du har hunnit betala in.

    Har man över medellön, och vi talar om 100% så tycker jag lönen i sig är okej pengar att leva på. Det är klart, är du VD för ett företag som gör mångmiljardvinster så kan jag tycka det låter lite lågt utifrån vad du har för ansvar ;) Men självfallet kan 26 000 vara rätt lågt.

    Men jag konstaterade för någon dag sen att det finns så låga och fullt lagliga löner som är på 13 800 idag och oavsett vad man gör för de pengarna så är det för lågt eftersom det i princip inte går att leva på om du har en egen bostad.

    Jag kan ju säga att jag sällan eller aldrig tycker synd om någon som tjänar 26 000. Men någon som inte kan leva på sin heltidslön däremot tycker jag synd om.

    SvaraRadera