En vacker nyhet

Trots att Sanna Rayman är en vacker kvinna, så är det mycket sällan jag tycker det kommer lika vackra åsikter från henne, även om jag nog kan dra mig till minnes något enstaka undantag.

Men i Att sparka boll utan stadgar är också politik så lyfter hon fram en väldigt viktig och bortglömd sak.

Nyligen råkade jag få veta att Stockholm har rustat upp rejält på fotbollsfronten på senare år. Över 50 konstgräsplaner har tillkommit. Mycket har gjorts under den här mandatperioden, men upprustningarna påbörjades redan under S.

Gott så. Men det mest intressanta är att man på senare tid har tänkt efter och fredat flera av de nya planerna från bokningar, till förmån för spontant bollsportande.

Det betyder alltså att folk – kanske folk som helt saknar organisationsnummer och stadgepärm – liksom bara går dit och kickar boll. Så utomordentligt trevligt!

Nu tror jag inte att fotbollsplaner som vem som helst kan ställa sig och sparka boll på är ett jättestort problem i mindre orter och kommuner, som där jag bor. Fotbollsplanerna här är sällan inlåsta. Men jag inser att det är det i storstäder, även under tiden jag bodde i Stockholm och Malmö.

Självfallet måste spontanidrott tillåtas, även om man ibland klarar sig med en relativt liten gräsplätt. Men visst är det så att det blir lättare att komma till skott, i dubbel bemärkelse, om det finns lite utrustning att leka med.

Fast med tanke på centerns förslag med fler skyskrapor så lär det bli många skrapsår för de som dristar sig till spontanidrott på asfalt, om det förslaget går igenom.