Partipolitik och inte personpolitik

Hur når man väljarna bäst frågade jag mig igår.

Samma sak frågar sig Hägglund och Ohly som intervjuas i SvD idag och förstår den senaste förvåning över att man inte får igenom sin politik, när det är en vänstervind och samtidigt som alliansen är konstant och hårt kritiserad, inte minst för socialförsäkringarnas haveri.

Hägglund verkar i vart fall inse att det är de som gör att hans parti faller, även om han ihärdigt försvarar dem. Men till och med skribenten på SvD håller med om att ett sjukförsäkringssystem ska vara generellt och långsiktigt, även om jag till skillnad från henne inser att de fall som lyfts fram visar på att det systemet inte fungerar nu när tydligt sjuka människor dör av de omändrade reglerna.

Så nej, det är inte märkligt att Kd tappar när de stödjer inhumana förslag, tvärtemot den politik de säger sig stödja.

Vad det gäller mitt eget parti, Vänsterpartiet, så önskar jag att Ohly haft lite mer självinsikt och avgått i god tid, då jag tyvärr tror det är han själv som drar ner partiet till stora delar då få tycks ha förtroende för honom. Själv hade jag, som jag sagt tidigare, helst sett Josefin Brink som partiledare, som bör inte bara inge förtroende, utan även upplevs som kunnig.

Även om politiken i Sverige är partipolitik, så tycks det vara oerhört viktigt att partiledaren är någon som människor kan ta till sig, och till viss del verkar det vara ett pedagogiskt problem eftersom få verkar inse det. Men partierna och media hade kunnat välja att lyfta fram några andra än just partiledarna och förklarat hur det fungerar, och att det sällan är så att partiledaren är den som bestämmer.