Fusk och oärlig retorik

Nyheter från eu-politiken är det inte ofta man får från svenska medier, vilket jag definitivt tycker är en svaghet, eftersom dess regelverk påverkar vardagen mer och mer.

De gångerna någon skriver om det, så är det inte sällan i samband med några skandaler, som den senaste med fem utpekade parlamentariker, som misstänks för korruption och bidragsfusk:

Skandalen har inte bara väckt krav på de avslöjades skalper, men också satt ljuset på parlamentarikers extraknäck och samröre med lobbyister. Den visar också hur svagt EU:s interna system för att spåra maktmissbruk och korruption fortfarande är, mer än ett decennium efter att en hel uppsättning EU-kommissionärer tvingades avgå på grund av utbrett fiffel och nepotism.

Brittiska Sunday Times reportrar låtsades komma på uppdrag av bankvärlden, och bad EU-parlamentarikerna om ett möte för att prata om lagar som just nu diskuteras i EU-institutionerna, och som kan innebära mindre rörelsefrihet för finansinstitut. 14 ledamöter tackade ja. Med dold kamera fångade britterna sedan hur en handfull av ledamöterna diskuterar metoder och arvoden för att lägga ändringsförslag som passar bankvärlden.

Det gör ju att man osökt kommer att tänka på hur Sverigedemokraterna och moderaterna numera, efter att kd ändrat sig, är de enda som inte vill redovisa vilka deras bidragsgivare är, trots kritik från just EU:s antikorruptionsenhet, som ändå inte verkar vara den starkaste organisationen på det här området...

Alliansfritt Sverige konstaterade i höstas att Minst hälften av moderaternas bidrag kommer från stora bidragsgivare, i sin stora rapport om det Moderata bidragsberoendet. Någonstans är det svårt att inte få känslan av att det märks i politiken. Det är bara lite mer uppenbart med eu-politikerna ovan...

Hur många riskkapitalbolag, som ser stora förtjänstmöjligheter ligger bakom bidragen? Många av skolorna i södra Skåne ägs av danska riskkapitalbolag, vars uppgift är att tjäna pengar. Det är synd att den typen av satsningar lätt gör att Välfärden töms på pengar och en mycket märklig retorik om att det är arbetslinjens förtjänst att det blir färre fattiga barn, när det i själva verket är så att barnfattigdomen ökar och att Sverige bryter mot barnkonventionen tack vare det. (Rädda Barnens rapport rekommenderas som läsning)

Sjukförsäkringen är en annan del, där det jämfört med för mindre än decennium tillbaka, där det plötsligt blivit så mycket försämringar att det plötsligt öppnat sig en gigantisk marknad att tjäna pengar på för privata försäkringar. Det är svårt att se att det kom av en slump.

Innan har den allmänna sjukförsäkringen varit betydligt bättre och verkligen gällt alla människor. Men de privata försäkringarna vill naturligtvis inte ha redan sjuka människor, utan sållar ut de friska och de med bäst inkomst.

Ett annat exempel på den retorik som möjliggör det här, och som kommer från en ytterst sannolik bidragsgivare till moderaterna, är debattartikeln Dags att stärka egenmakten i Kvällsposten igår av vd:n för Skattebetalarnas förening.

Läs det nedanstående citatet från hans debattartikel noga:

Nästan 80 procent har antingen köpt svartarbeteunder fjolåret eller är villiga att göra det. Tyvärr finns liknande trender också i Sverige. Svenska folket har fått en alltmer skeptisk inställning till de offentliga systemen. 
Bara hälften anser att det aldrig är rätt att fuska med skatten, enligt de senaste mätningarna från World Value Survey. Fyra av tio tycker samtidigt att det kan vara rätt att ta emot offentliga bidrag som man inte är berättigad till. 
Felaktiga utbetalningar från försäkringskassan, som resulterade av misstag eller fusk, uppskattades år 2009 till hela 16 miljarder kronor. För några år sedan medförfattade vi, plus några andra samhällsdebattörer, boken "Plan B - den dolda jakten på välfärd". Där kartlade vi hur allmänheten på olika sätt anpassar sitt beteende till de offentliga systemen. Nära 95 procent av de tillfrågade svarade att de under de senaste fem åren på olika sätt ändrat sitt beteende för att vinna olika fördelar. Mer än en tredjedel erkände att de tillgripit olika former av fusk, exempelvis genom att överutnyttja a-kassan och sjukpenningen eller genom att köpa svarta tjänster. Den svenska välfärdsstaten byggdes upp kring de mycket starka arbetsnormer som tidigare fanns i Sverige. 

Den innehåller en mycket ful och obehaglig retorisk fint i form av att slå ihop skattefusk kring svartarbete med fusk med A-kassan och Försäkringskassan inblandade, för att sprida vidare myten om att det fusket är omfattande.

Det är bara ett fel. Fusket kring försäkringskassan är inte särskilt omfattande, inte alls som vad det gäller rent skattefusk. Malmöforskaren Björn Johnson konsterade det för ett bra tag sen i sin bok och debattartikel i DN.

Fusket kring försäkringskassan är bara 0,04 procent av alla utbetalningar under 2009 och det är under ett år som Försäkringskassan ökat kontrollerna så att möjligheterna att hitta fler fuskare är större än tidigare år.

De 315 miljoner som återkrävs, som anses röra uppsåtligt fusk, är en summa som låter hög. Men i själva verket så är de 133 miljarder som det fuskas med skatten med en betydligt högre summa, som det skrivs betydligt mindre om:

Så: 133 miljarder i försvunnen skatt har vi på bordet. Var ska vi börja bena? Låt oss ta det olagliga sparandet utomlands. Det kostar uppskattningsvis 7,5 miljarder om året. Och det är ingenting annat än personer som gömmer en del av sina förmögenheter på utländska konton där de slipper betala skatt till Sverige. Skattebrott, utfört av den som har rätt mycket, men tycker att lite mer ska jag ha.

Håll i dig nu. Bara kostnaden för det här olagliga sparandet, är två miljarder mer än hela det uppskattade fusket inom hela socialförsäkringssystemet. En organisation som skulle jobba enbart med att förhindra skattesmitarkonton, har chansen att dra in mer till statskassan än Försäkringskassans kontrollverksamhet någonsin kan.

Men Skatteverket har haft det knapert de senaste åren och tvingats lämna in en handlingsplan till riksdagen. Där står att man yxat, skurit och ”haft otillräckliga förutsättningar att minska skattefelet”. Verket beräknar att fel för 22 skattemiljarder rättas till varje år. Målet är att få in tre gånger så mycket. Men i stället för de extra 400 miljoner som Skatteverket bett om, gav regeringen hälften. Nu måste mellan 50 och 100 anställda bort nästa år.

Att det här uppmärksammas mindre tror jag själv beror på två saker, det skapar färre rubriker och att det finns en tydlig agenda hos många som utövar lobbyverksamhet, som mannen från skattebetalarnas förening, som väljer att klumpa ihop två vitt skilda saker. 


Det är dessutom inte förvånande att regeringen drar ner på den här typen av kontroller för skattesmiteri, för det är uppenbart att de riskera drabba deras väljare i hög grad, trots att en satsning med fler anställda med lätthet och på kort tid hade betalat sig.


Istället för att få en väl anpassad omsorg för svaga grupper, så får vi istället privat verksamhet, som inte vill betala skatt för sig som andra företag och som har visat sig i många fall ha låg utbildning och dålig kontroll över vilka de anställda är...

Men privat verksamhet är, med mycket få undantag, mest intresserad av att tjäna pengar. Så när det inte finns pengar att tjäna, som på kultur, så blir det inga större satsningar heller, vilket i sig ger ett demokratiproblem, när samhället vänder sig till färre och färre människor med sina kultursatsningar, och enbart väljer de större arrangemangen.

Eftersom den här regeringen inte kommer att ändra sig i någon högre grad, så fortsätter jag, trots allt att hoppas på att sossarna kommit till ro och nu kan agera en tydligare opposition, för att sätta tummen i ögat på alliansregeringen och deras nästan konstanta stöd sd...

media svd svd svd svd svd svd svd hd hd hd gp exp exp exp exp gp




Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!