Saab och framtiden

Jag var tidigare för att staten höll Saab under armarna för att klara sig, eftersom det påverkar så många jobb, inte bara på Saab, utan även på alla underleverantörer.

Jag är inte helt säker på att det var något annat än känslomässiga argument, med tanke på att vi är Saab-ägare och att det bara är en enda annan bil än Saab jag varit ägare till och att jag i praktiken är uppvuxen i en Saab, vilket har fått mig att skriva ett antal inlägg om Saab.

Men nu börjar till och med jag få lite svårt att förstå och motivera det hela eller att förstå regeringens plan kring Saab och att risken för skattebetalarna minskar.

Inte ens jag som är vänsterpartist, och enligt många är för konstant statligt ägande av allt (vilket jag definitivt inte är), tycker det är hållbart att staten äger en bilfabrikant under för lång tid. Nya idéer för att främst sälja fler Saabar är av extremt hög vikt, och det känns som om det är ett i princip oöverstigligt hinder för tillfällen, inte minst för alla turer kring bilen, vilket skapar osäkerhet om hur andrahandsvärdet blir, hur lätt det blir att serva den och hitta reservdelar och så vidare.

Dock behöver inte allt vara konstanta misstankar mot den nye ägaren och jag tycker artikeln Ingen har granskats så hårt som Antonov visar på att det kanske kan finnas någon form av vilja att på något sätt driva firman vidare och förhoppningsvis kan de hårda villkoren som finns kring försäljningen av deras fabrikslokaler.

Jag håller visserligen tummarna för bilen som tycks ha fler än de nio liv katten påstås ha, men något större hopp för överlevnad under längre tid har jag inte. Inte på det sättet som vi så här långt känner Saab som ett av två svenska bilmärken... (Jo jag är medveten om att de inte varit det på ett tag, men volvos kinaflytt understryker det än mer)

media svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn exp gp gp hd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!