söndag 7 mars 2010

Tyst acceptans för vissa droger

Jag läser ett par artiklar om Khatmissbruket och konstaterar att det självfallet är ytterligare en drog som påverkar negativt, både vad det gäller missbrukaren, människorna runtikring missbrukaren och även terrorister som plågare de vanligaste missbrukarnas släktingar i hemlandet.

Som allt annat missbruk så är det självfallet negativt, men procentuellt sett så borde antalet människor som missbrukar khat vara relativt litet.

Läser man om hur en missbrukare agerar i drogen gjorde min man ond och hur drogen påverkar så finns det betydligt fler likheter med en alkoholmissbrukare än vad det finns skillnader.

Självfallet är det bra att det här diskuteras eftersom det onekligen är ett problem, men det borde diskuteras betydligt mer över alla droger, inte minst alkohol, som definitivt påverkar fler människor i Sverige och oddsen är tyvärr goda för att påverkan blir än mer, när många kaféer söker alkoholtillstånd, och sannolikt kommer att få det dessutom och allt mer alkohol säljs...

Men det tycks vara mycket lättare att slå ner på droger som andra människor använder och som inte är den vanligaste drogen av dem alla och med den sociala acceptans som omger alkohol. Problemet är till stora delar, i mina ögon, just tillåtenheten och det tysta godkännandet som finns när det inte ifrågasätts, oavsett vilken drog och vilka grupper de finns och är accepterade i.

Men folk tycks inte tänka tanken på att alkoholen finns med som en tydligt påverkande komponent i de flesta av de olyckor som sker i trafiken och de misshandlar som tidningarna skriver om efter en vanlig helg. Det flesta tycks inte kunna tänka längre än till missbrukarna som är utslagna, som om det vore det enda problemet droger ger... Men desto bättre när de missbrukarna kan vända sina liv till det bättre!

Mer media dn sds

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

2 kommentarer:

  1. Under många år har Sverige befäst sin inställning till missbrukare.
    Den går i stort sett ut på samma sak som förhållandet till alla andra av administrativa skäl indelade grupper i samhället. Det centrala i den hållningen beskrivs utifrån individens förmåga att utgöra antingen en kostnad eller en intäkt. När exempelvis en missbrukare av denna brist på förmåga blir av med sitt socialbidrag för att istället överföras till kontot "sjukförsäkring" ändras plötsligt tonen i det bemötande han får från exempelvis Maria beroendecentrum. Något som flera av Stockholms missbrukare skulle kunna vittna om ifall någon ville lyssna på dem. Oavsett om den vårdsökande går på subutex eller metadon, eller vad det nu kan vara för åtgärd som i ena skedet tyckts nödvändig från läkarhåll, kan patienten från ena dagen till den andra kastas ut i ett totalt kaos. En tillvaro som är i absolut motsats till alla läkaretiska rekommendationer.
    Detta eftersom pengarna inte längre kommer in från socialtjänsten till kliniken. Det måste göras "prioriteringar". Det här handlar om människor som ofta saknar bostad och som i skammen och hopplösheten sökt stilla sin oro med droger. (Så kallad självmedicinering) De lever helt rättslösa. De läkare som möter de dagligen låter detta pågå. De visar gärna stolt upp sina mottagningar om tillfälle erbjuds så att de kan söka mer pengar. Det är ytterst sällan någon av alla dessa människor ryter till och påtalar det omöjliga med deras verksamhet. De tar in för omplåstring för att direkt därefter skicka tillbaka dem i hopplöshet. Varför?
    Den enda förklaringen måste vara att: Skulle de påtala detta så skulle de antagligen bli av med sitt jobb. Den "vanliga" medborgaren vet inte eller så bryr hon sig inte. Är det för att det stör hennes uppfattning om att göra rätt för sig.
    Gå till jobbet, bidra till samhällsutvecklingen, vara skötsam och bara supa på lördagar. Tar ansvaret slut där?

    Rolf Nilsson
    Föreningen Stockholms hemlösa

    SvaraRadera
  2. Under många år har Sverige befäst sin inställning till missbrukare.
    Den går i stort sett ut på samma sak som förhållandet till alla andra av administrativa skäl indelade grupper i samhället. Det centrala i den hållningen beskrivs utifrån individens förmåga att utgöra antingen en kostnad eller en intäkt. När exempelvis en missbrukare av denna brist på förmåga blir av med sitt socialbidrag för att istället överföras till kontot "sjukförsäkring" ändras plötsligt tonen i det bemötande han får från exempelvis Maria beroendecentrum. Något som flera av Stockholms missbrukare skulle kunna vittna om ifall någon ville lyssna på dem. Oavsett om den vårdsökande går på subutex eller metadon, eller vad det nu kan vara för åtgärd som i ena skedet tyckts nödvändig från läkarhåll, kan patienten från ena dagen till den andra kastas ut i ett totalt kaos. En tillvaro som är i absolut motsats till alla läkaretiska rekommendationer.
    Detta eftersom pengarna inte längre kommer in från socialtjänsten till kliniken. Det måste göras "prioriteringar". Det här handlar om människor som ofta saknar bostad och som i skammen och hopplösheten sökt stilla sin oro med droger. (Så kallad självmedicinering) De lever helt rättslösa. De läkare som möter de dagligen låter detta pågå. De visar gärna stolt upp sina mottagningar om tillfälle erbjuds så att de kan söka mer pengar. Det är ytterst sällan någon av alla dessa människor ryter till och påtalar det omöjliga med deras verksamhet. De tar in för omplåstring för att direkt därefter skicka tillbaka dem i hopplöshet. Varför?
    Den enda förklaringen måste vara att: Skulle de påtala detta så skulle de antagligen bli av med sitt jobb. Den "vanliga" medborgaren vet inte eller så bryr hon sig inte. Är det för att det stör hennes uppfattning om att göra rätt för sig.
    Gå till jobbet, bidra till samhällsutvecklingen, vara skötsam och bara supa på lördagar. Tar ditt ansvar slut där?

    Rolf Nilsson
    Föreningen Stockholms hemlösa

    SvaraRadera