Almedalen och de viktiga frågorna

I helgen börjar, som säkert det flesta vet, politikens rockfestival nummer 1, Almedalsveckan.

Tyvärr har jag aldrig haft möjlighet att ta mig dit, vilket på många sätt naturligtvis skulle vara en överloppsgärning för en halvdan kommun- och möjligen landstingspolitiker.

Däremot vore det definitivt intressant att få åka dit, på samma sätt som jag som just rockälskare älskade festivaler med mängder av musik och antagligen hade älskat att åka på Bokmässan i Göteborg, som den bokälskare jag också är.

Men eftersom det varar en hel vecka, och min semester är ytterligare några veckor bort, så är det naturligtvis en omöjlighet att ta sig dit för att ta del av de 1400 programpunkter som finns att välja på, en utbud som växer för varje år. 2001 fanns det bara 50 programpunkter...

Lyckligtvis finns naturligtvis övriga medier, i sedvanlig ordning, mer än väl representerade där, så det viktigaste kommer förhoppningsvis att komma alla de till del som vill veta något. Fast frågan är om inte många semesterfirare hellre skiter i politiken en så här varm vecka?

Dagen i dag tillägnas i huvudsak moderaterna, som onekligen ligger i ett guldläge och fortsätter få smickrande rubriker, inte minst tack vare sin partiledare som saknar motstycke tillbaka i popularitet. Jag kan inte komma på någon som lyckats lika bra som person sen Alf Svenssons glansdagar.

På många sätt tycker jag det är märkligt, trots att även jag upplever Reinfeldt personligen som en sympatisk kille man definitivt vågat umgås med.

Någonstans tycks samhället förändrats radikalt på mindre än tio år, eftersom empatin om annat om sin egen plånbok i högre utsträckning än tidigare tycks ha försvunnit, vilket gör mothugg mot de rödgrönas satsningar på välfärd populära.

Märkligt nog så har inte alliansen ens varit särskilt bra mot sina kärnväljare, som företagarna alltid varit tidigare, som bland annat klagar på bristen på trygghet hos egenföretagare, en sak som både jag och vänsterpartiet i stort tycker är viktig nog att agera för.

Ett tydligt exempel på hur den bristande empatin slår både mot individer och mot samhället i stort, inklusive den arbetslinje alliansen drivit, är det faktum att människor inte får hjälp med medicin, sjukvård och vettiga möjligheter att snabbt agera för att söka jobb när man inte är fullt frisk. Bara hälften av de funktionsnedsatta har jobb. Byråkrati i all ära, men i många fall så behövs det snabbare agerande.

Bara det att behöva ta in offerter innan man kan bestämma vilket hjälpmedel artikelns synskadade kan behöva tar så lång tid att jobbet hinner bli inaktuellt innan man kan komma till skott.

Eller som sagt bristande empati och medicin:

Nu vill arbetsförmedlingen att jag ska säga upp mig, men då förlorar jag ju min a-kassa och sjukskrivningen dras väl också in efter ett tag. Samtidigt är det omöjligt att söka jobb så länge jag inte fått in den rätta dosen på min medicin. Då blir jag fullt arbetsför, men det tar nog ett år till, säger han när vi träffas på kafé Bakstugan i Västertorp.

Patrik Ericsson tycker att handläggarna pratar över huvudet på honom. De verkar inte förstå hans situation utan frågar i stället hotfullt om han vill vara med i samhället eller stå utanför.

–Vi ska ha samma rättigheter som alla andra, men vi hamnar mer och mer utanför. Fler kommer att dras in i missbruk, begå självmord eller hamna i fängelse.

Det känns verkligen "väldigt bra" att en arbetsförmedling utan förståelse eller intresse att förstå problemen som sjuka människor har ska vara de som bestämmer om man har arbetsförmåga och vad som behövs för att få arbetsförmåga...

Vid den här typen av konstaterande känns ord som Moderaterna övertar rollen som samhällsbärande parti som ett väldigt stort hot många av de som behöver hjälp och det är svårt att hitta någon tröst bland högervallöftena som går att tro på.

Av någon outgrundlig anledning så tycks skattesänkningar vara lösningen på allt, trots att ingen lyckats bevisa att det faktiskt har skapat mer pengar till statskassan i slutändan. Kanske vore lösningen bättre att, som i landet med världens högsta skattetryck, att satsa mer på att jaga de som fuskar med skatten?

Moderaterna och alliansens Sverige är ett land där sjuka och arbetslösa halkar efter och som fått fler bidragstagare, trots påståenden om motsatsen. Frågan är om moderaterna någonsin kommer att kunna ge bra svar på de 13 frågor som Thomas Östros ställer?

Till sist kan jag konstatera, rätt glatt, att prostitutionslagen fungerar utmärkt och 70% av befolkningen är positivt inställd till den. Vi som har gott minne minns att bland annat moderaterna och folkpartiet var emot lagen när den kom.

Uppdaterat Jag noterar att moderaterna varken kommer att höja eller sänka skatterna. Någonstans tycks det som att de redan hårt åtgångna sjuka och arbetslösa kommer att få leva kvar i sina vakum, om det inte  plötsligt blir så lyckligt att ett under får de sjuka och arbetslösa som halkat efter, nämnda ovan, blir friska och får jobb...

Kort sagt så räcker det mer än väl med att suga ut de mest behövande i det här landet nu!

Dessutom känns det direkt fantasilöst att stjäla en 25 år gammal valaffisch från sossarna. Palme lär vända sig i graven...

Mer media  dn dn dn dn dn dn dn ab ab ab ab svd svd sds  dag dag dag  exp exp exp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp svd svd svd svd svd svd svd hd hd hd sds sds sds sds kvp


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

Annonser från BloggPartner