Analysen saknas

DN:s ledarsida har en intressant artikel idag om alarmismens apostlar, som handlar om hur man ska akta sig för att leta efter rubriker eftersom risken är att man går ut med något som inte alls stämmer med verkligheten.

Medierna fungerar annorlunda. Det sensationella har automatiskt nyhetsvärde. Någon tid att vänta på utvärderingar finns sällan. Det aparta ställs gärna mot det etablerade för att ge sken av balans, som om de vore likvärdiga sanningar. Medielogiken tenderar att bli populistisk genom att ställa den vanliga människans oro mot expertisen.

Med Internet och de sociala medierna har denna ”demokratisering av sanningen” förstärkts ytterligare. Utvecklingen är på gott och ont. Men den får konsekvenser i verkligheten. Alarmismen som följde på Wakefields studie kan mycket väl ha orsakat fler dödsfall och sjukfall än vad som annars hade varit fallet.

Det är en påminnelse om att yttrandefrihet också innebär ansvar. Det gäller i synnerhet för professionella journalister, som just är satta att bevaka allmänhetens intressen.

Vem vet, det kanske kan finnas ett värde i att följa upp tidigare påstådda nyheter och se om de verkligen stämmer, även tiden efter den första rubriksättande sensationsnyheten? Mer analys skadar aldrig att återkomma med, även om jag förstår att det är svårt i vissa situationer eller lätt att anamma att enbart kopiera tt:s utskick om nyheter, utan vidare analys.

Ett exempel är all hysteri kring några få extremister som får alla muslimer att stå till svars eller alla människor ur ett visst område trots att många kan ha annan tro, trots att majoriteten är oskyldiga, trots att monster kommer i alla typer av skepnader.

En liten tröst är att extremister i olika former gärna ägnar sig åt interna bråk och delas upp i fler och fler fraktioner (även om historien om mannen bakom sd-television är intressant eftersom han med sina förtalsdomar ökar på statistiken om att invandrare begår brott) och ofta har svårare problem med den interna politiken än vad de har med invandrarna i sig.

Idag är högerextrema mer populära än vänsterextrema och jag är övertygad om att kommunistiska partiet, som idag är helt utan betydelse, inte kan tjäna på det i och för sig ärliga namnbytet, för vem uppfattar "kommunist" som positivt idag? Då tror jag det falska namnet "Sverigedemokraterna" klingar betydligt bättre.

Själv blir jag ofta kallad för kommunist men vem klagar på de som hyllar diktaturer?

Mer media hd hd


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!