Idag Egypten - I morgon resten av diktaturerna!

Inte trodde jag att det skulle gå så snabbt, efter jag skrev förra inlägget, Det stämde naturligtvis inte, för Mubarak att försvinna från makten.

Normalt sett finns det ingen människa som vill ha en militärt styrd stat, men i det här fallet är det, än så länge ett fall framåt. Men det är som många människor säger en lång väg att gå innan det är en varaktig och välfungerande demokrati, något som kan försvåras på många olika sätt innan man når så långt.

Några exempel, som är lätt att glömma bort för oss som sitter i en normalt sett välfungerande demokrati, är att det ofta frodas en mutkultur i diktaturer, där det finns många som skulle kunna förlora ekonomiskt på en istället väl fungerande demokrati.

Sen är det märkligt att se hur Bildt försöker bortförklara hans, Sveriges och EU:s tystnad, när andra är säkra på att USA:s om ändrade ställning påverkat att diktatorn är borta. Egentligen tycker jag det sistnämnda är självklart. (Lika märkligt är det att först nu landets största moderata tidnings ledarsida reagerar på att Egypten är en diktatur som knappast var bättre än Vitryssland som var den enda diktatur de på allvar reagerat mot)

När västmakternas stora inte längre ger något stöd, så har diktatorn varken sitt lands stöd eller de rika västländernas stöd. Västvärlden hade utan att tveka kunnat snabba på förloppet om de tydligt visat att de inte vill ta över Egypten, men däremot ta bort diktaturen och hjälpa dem till fria val enligt demokratiska principer, även om det inte är den ledare eller parti som de helst ser vinner ett val.

En i Egypten tidigare boende statsvetare skriver intressant om orsakerna till att diktaturen föll och konstaterar att en viktig anledning är att demonstranterna inte gav upp. Det ger ett mycket tydligt exempel för andra diktaturer, inte minst de som är inom den arabiska kulturen, att det faktiskt finns en möjlighet att på relativt fredligt sätt går att störta diktaturer och själv få egen makt att bestämma sin framtid.

En snöboll är satt i rullning, och jag hoppas att det blir som i forna östblocket, att även arabvärldens diktaturmur faller hårt och snabbt! Det kan gå snabbt när rädslan går från folket till ledarna! Kan Algeriet bli nästa land där diktaturen faller?

Naturligtvis så ger diktaturen Kina ett märkligt meddelande till Egypten och det är inte svårt att förstå att de naturligtvis är oroade för att upprorsandan för demokrati ska bli starkare och tydligare i Kina också. Jag tror tyvärr inte att så kommer att bli fallet, eftersom länderna och vilka som har pengar och möjligheter, skiljer sig radikalt åt, då det finns en relativt stor och relativt rik medelklass i Kina, som kanske vore de som gjort revolt om de inte hade haft något att förlora.

Men vem vill förlora ekonomiska fördelar om man märker och inser att man fått det bättre under några årtionden? Så tyvärr tror jag att Kina kommer att bestå betydligt längre tid framöver.

Filosofen Torbjörn Tännsjö skriver om fler anledningar i en mycket intressant DN-debattartikel, Allt är skört i Egypten - Men underbart att skåda:

En annan förklaring till förtryckets stabilitet hänvisar till de förtrycktas problem att koordinera sina handlingar. Förtryckarna är få, väl beväpnade och väl organiserade. De förtryckta är många, utan vapen, och illa organiserade. De har svårt att handla samfällt.

...

Vi känner igen detta från Egypten. Mubaraks hejdukar var välorganiserade. Demonstranterna illa samordnade i sina handlingar. Mubarak stängde internet. Ändå har demonstranterna lyckats få till stånd ett uppror. Hur är det möjligt? De har funnit ett torg där de kan stråla samman! De har utan särskilt många förberedelser, utan mycken kommunikation, kunnat koordinera sina ansträngningar. Minns Ceausescu, som själv inbjöd till denna typ av motstånd. Mubarak visste bättre. Han framträdde inte inför demonstranterna. Ändå har han inte kunnat hindra dem från att träffas. Han har inte kunna ta torget ifrån dem.

...

Ett problem för folket som vill göra uppror är emellertid inte bara att det, i en järnhård diktatur som förhindrar fri kommunikation, är svårt att samordna handlandet.

Ett annat problem har påpekats av hårdkokta Chicago-ekonomer (vilka beskriver sig själva som anhängare av teorin om public choice). Individen har inget incitament att delta ens i vällovliga revolutionära projekt, hävdar de.

Dessa ekonomers utgångspunkt är tanken att individen är egoistisk. Individen bryr sig i första hand om sig själv och sina nära och kära. Om de har rätt innebär det att det är ren dumhet att bege sig till Frihetstorget. Går jag dit kan jag få ett järnrör i huvudet eller skjutas till döds. Samtidigt är det klart att mitt deltagande är försumbart. Man kan vänta att hundratusentals ändå dyker upp. Det märks inte ens om jag är där eller ej.

...

Tyvärr ligger det mycket i detta resonemang. Det förklarar varför fackliga organisationer måste straffa handlingar som uttrycker brist på solidaritet. Det blir nödvändigt att göra det lönsamt att vara med i kampen. Men möjligheten att på det sättet straffa fripassagerare är begränsad. De är särskilt begränsade i samband med ett spontant uppror såsom det vi ser i Egypten i dag. Det gör att utsikterna för revolutionen där är dystra.

Incitamentsproblemet, i kombination med koordinationsproblemet, kan förklara varför förtrycket i Egypten har kunnat upprätthållas i årtionde efter årtionde. Men det kan inte förklara det vi nu ser. 

Vad vi ser i dagens Egypten är ju något annat. Hundratusentals individer har gått ut på torget och ifrågasatt diktaturen. Hur har det varit möjligt? Hur kan de kunnat bemästra sin egoism?

Sanningen är att de som demonstrerar inte är egoister. De är åtminstone inte egoister just nu. Sanningen är att det är möjligt för människor, i särskilda situationer, att höja sig över egoismen och visa solidaritet. Vi vet också ganska väl när detta är möjligt. Socialpsykologin har studerat detta, också experimentellt.

...

De förtryckta måste känna sig individuellt inlåsta i förtrycket för att göra något kollektivt åt saken. De måste känna att det inte finns någon möjlighet för dem, att individuellt lösa sin situation. De måste ha förlorat alla illusioner om ”social rörlighet”. I annat fall väljer de att snarare lösa sin situation individuellt, än att handla kollektivt.

De måste vidare uppfatta den rådande politiska situationen som stabil. Det förtryck de känner på sina bara ryggar får inte vara av en karaktär de tror snart kommer att försvinna av sig självt. I så fall är de beredda att vänta på bättre tider. De måste tro att förtrycket består, om de inte gör något åt saken.

Till sist måste de ha ställts inför något slags positivt exempel. De måste ha sett att några få, genuint altruistiska och modiga människor, har vågat gå i spetsen för förändringen – med ett någorlunda lyckat och stimulerande exempel. Är allt detta uppfyllt är de flesta av oss beredda att ta risker för det gemensamma bästa. Vi är beredda att visa prov på solidaritet.

Jag nämnde Kina och ekonomiskt stöd via affärer och turistbesök i förra inlägget, och konstaterade att kungahuset gärna åker dit för att fira en svensk miljardär som märkligt nog väljer att lägga sitt födelsedagsfirande där. Det måste finnas stora pengar att spara på att inte gynna svensk ekonomi när man ska ha ett stort kalas.

Men kritiken är knäpptyst, så här i demokratitider, mot att han väljer att fira där. Det enda lilala som hörs är mutmisstankar mot kungahuset och det är ju frågan om det är det som är mest uppseendeväckande? Tror någon på allvar att det varit lika tyst om han valt att förlägga sitt firande till ett talibanfäste, Sovjet eller Östtyskland på den tiden det fanns eller ens dagens Iran?

Media ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn smp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp gp dag dag dag dag dag dag dag dag nsk nsk nsk nsk nsk nsk hd hd hd hd hd hd hd hd smp skd exp exp


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!