De sjukskrivna färre, men mer utsatta

De sjukskrivna färre än på 29 år konstateras det, och det är självfallet inte svårt att förändra reglerna så att få klarar av att vara sjukskrivna. Att det sen drabbar faktiskt sjuka som inte kan betala sin hyra är en annan sak...

Det är, som många gör, inte minst från högerhåll både vad det gäller politikerna och de som röstar åt höger, ondgöra sig över de som är sjuka.

Det gäller hela tiden att komma ihåg att det finns många andra förklaringar till de stora talen än just "lathet" och liknande.

I Sydsvenskan lyfts en sak fram i En puckel som fortfarande är politiskt sprängstoff:

Idag har pendeln svängt tillbaka lite grand. Många sjuka skäms fortfarande över att vara sjukskrivna, eftersom en fusk- och slapphetsstämpel kletat sig fast vid begreppet. Samtidigt präglas debatten numera av en större förståelse för de sjukskrivnas situation. Malmöstatsvetaren Björn Johnsonsforskning, som avfärdar fusk och överutnyttjande som förklaring till sjukskrivningspuckeln, har uppmärksammats av politiker.

I själva verket låg 1990-talets ekonomiska kris bakom puckeln, enligt Johnson. Kommuner, landsting och andra arbetsgivare hade inte längre resurser att omplacera och mjukt ta emot anställda som tidigare varit sjukskrivna. Sjukskrivningstiderna blev längre. De sjuka kom inte tillbaka.

Dessa rön är främst ammunition för oppositionen, som tycker att regeringen pressar de sjuka för hårt. Samtidigt anser den erfarne sjukförsäkringsutredaren Jan Rydh att även de rödgröna saknat något i sin politik. Hög ersättning måste kombineras med höga krav. Där brast tidigare S-regeringar, anser Rydh.

Just Jan Rydh som nämns här säger mer i en egen artikel i samma tidning, Innan var fler män sjukskrivna:

Vad har jämställdhet med saken att göra?– Yrken som var kvinnodominerade drabbades, men i stället för att åtgärda problemen lät man kvinnor bli sjukskrivna. Om man accepterar sådana arbetsplatser, är det ett jämställdhetsproblem.

Finns det något man kan göra åt det?– Man ska skapa arbetsplatser som är anpassade efter individens förutsättningar. Många projekt pågår, framför allt i den privata sektorn som har insett sambandet att en bra chef bidrar till färre sjukskrivningar. Där människor känner sig sedda, behövda och ledningen skapar gott klimat, där klarar man av större påfrestningar.

Jag har definitivt ingenting emot höga krav på de som ska bli sjukskrivna eller sjukpensionärer under lång tid.

Men i ett samhälle där det enda som räknas är kortsiktig ekonomisk vinning så är det självklart att ingen orkar, vill eller har råd med att hantera de som hamnar utanför.

Lägg till han konstaterar ovan att man inte åtgärdade arbetsplatserna att man många gånger har lång tids väntan på rehabilitering, vilket försätter människor i ett förlängt tillstånd av sjukskrivning, trots att lösning finns.

Det behövs en uppryckning sen alla neddragningar för att få tillbaka folk till arbete, och inte cynism i form av att slänga ut människor från möjligheten att jobba eller försörja sig. Att göra om dem till arbetslösa riskerar att inte få dem ett dugg friskare, det gör bara att de far mer illa.

På sikt ger dessutom det här tänket andra, mindre allvarliga konskevenser, både i form av färre medaljer i OS och färre artister som kan slå internationellt (även om det var fånigt att använda sig av just schlagerfestivalens bidrag, som bara kan bli bättre...)

Vill man ha ett fungerande och rättvist samhälle, där alla får liknande möjligheter, så måste samhället också satsa och låta det kosta, utan att det sker på de svagas bekostnad.

Mer media sds

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!