Parallellt med drastiskt minskande kunskaper kring kristen tro och kyrkorna hos svenska allmänheten är det på ett sätt inte särskilt konstigt att naturen stundtals ges en andlig dimension. Eller som en ung kvinnlig skogsplanterare uttrycker det i DN: "Att gå ut i skogen och krama träd ger mer än om jag skulle besöka en gudstjänst. Den andliga upplevelsen är större."
En utmaning är det för kyrkorna att fånga in den andliga längtan som finns hos naturälskarna. Men också för samhällsutvecklingen viktigt att vi i vår iver att värna skogen och haven inte göra detta till en ny religion, och ersättning för Gud.
Dyrkan av naturen är ett stickspår där människan återigen litar på sig själv, och tillber det skapade i stället för Skaparen. Det riskerar långsiktigt att leda lika fel som när materialismen och konsumtionshysterin i praktiken görs till religion.
Då är frågan om man inte kan anklagas för att lita på sig själv, eller människor, när man väljer att lyssna på enskilda personer, eller organisationers, tolkningar av tron. Eller att gå in i överdådigt dyrt smyckade tempel, med mängder av mänsklig maktkamp, istället för att befinna sig i naturen där jag kan tänka mig att en högre makts skapelse märks mer än i en kyrka byggd av människohand.
Även om det ofta påstås att bibelns innehåll är den absoluta sanningen, så är de olika typer av tro som den är en grund av bara olika människors uttolkning av den, även om det är en tolkning som många människor följer, och ingen människa är perfekt och få människor gör saker utan bakomliggande syften, som inte nödvändigtvis måste vara saker som personen ifråga är medveten om själv.
Så jag måste säga att jag mycket väl förstår de som ser storheten i naturen, oavsett vilken typ av skapare man tror ligger bakom den. Man behöver inte ens gå till kyrkans alla bråk, som det senaste som biskopen i mitt stift varit en del av, för att förstå varför det är så mycket enklare att välja som uppenbart många människor gör.
Många gånger räcker det att man inte ens går ut ur huset, utan tittar ut genom fönstret för att se naturens skönhet, i synnerhet nu under vintertid.
Personligen tycker jag att det viktiga borde vara tron, inte var den utövas.
Mer media dag smp
Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!
Inlägg
Ja, verkligen. Den där krönikan är helt fast i det modernistiska institutionella tänkandet.
SvaraRaderaProblemet här är nog inte bara synen på Gud kontra naturen utan snarare att överhuvudtaget förstå vad filmen handlar om. Pandora är en påhittad planet i en påhittat värld i ett påhittat universum. Science fiction eller fantasy skulle de flesta ungdomar utan tvekan kalla det. Just på denna påhittade värld har livet tagit en annorlunda vändning än på jorden och själva naturen kan ses som en enda stor organism med egen mertaintelligens. Visserligen finns det förespråkare för den så kallade Gaiateorin men de flesta är nog ense om att jordens natur inte är en självständigt tänkande organism. Filmen är på det viset en variant av konst med främsta syfte att underhålla samtidigt som det finns ett självklart budskap. Var rädd om naturen, respektera livet, etc Men som med all konst finns det alltid folk som anser att deras tolkning är den rätta. (Inte minst jag själv... :-)). Debatten som sådan ger filmen mer uppmärksamhet vilket gör att fler dollar rullar in i Hollywoods skattkista samtidigt som fokus tyvärr tas från det faktum att vi faktiskt håller på att förstöra vår planet. Synd att inte kyrkan på ett klokt sätt stödja det budskapet i stället för att övertolka och feltolka så att filmen blir ett hot mot Gud. Gud klarar nog av att försvara sig själv.
SvaraRaderaGör ett undantag mot regeln att inte släppa fram anonyma kommentatorer. Det kändes synd att inte släppa fram ditt svar. Men skriv gärna namn nästa gång, tack :)
SvaraRadera