söndag 6 februari 2011

Fortsatt åt rätt håll för Egypten

Trots mina farhågor igår så verkar det stämma att den politiska arenan fortsätter förändras i Egypten och att natten har varit lugn och att det så här långt inte kommit några större bakslag mot den väg mot demokratisering som landets protesterande har tagit.

Många experter påstår att Mubarak inte har en chans och jag börjar mer och mer våga tro på att de faktiskt har rätt i det och att landet inte kan gå tillbaka till det som varit, utan uppenbara problem för de som försöker vrida tillbaka den påbörjade demokratiseringsprocessen.

Citatet från svenskans artikel Förhandling förs om Mubaraks avgång är sköna ord:








Det såg på lördagskvällen ut som om endast ett blodbad kan tvinga bort den proteströrelse som kan vara på väg att skriva världshistoria. Men det egyptiska dramat är lättrörligt som kvicksand.
Den 82-årige Hosni Mubarak håller dock på att bli alltmer isolerad. Ledningen för det styrande partiet NDP sparkades på lördagskvällen, däribland sonen Gamal Mubarak, uppgav egyptisk statstelevision.
Den nye generalsekreteraren i NDP blir Hossam Badrawi, som räknas till partiets liberala flygel, enligt Reuters.
Representanter för demonstranterna på Befrielsetorget har samtidigt börjat förhandla om villkoren för Hosni Mubaraks avgång. Bland dem märks den kände läkaren Mohammed Aboulghar, gift med svenska Kristina Aboulghar.
Under söndagen väntas en ny stor manifestation på Befrielsetorget: ”Martyrernas dag”, för att hedra minnet av dem som dödats under protesterna.
Kristna kopter väntas hålla söndagsmässa på Tahrir, där i fredags muslimer höll sin fredagsbön. Kristna och muslimer står sida vid sida i folkresningen.
Fortfarande kvartstår frågorna kring vicepresidenten som sägs hålla i makten under en övergångsperiod och hur bra val han är, med tanke på att han är en del av diktaturmakten och att oppositionspartierna inte är intresserade av att ha honom kvar, och uttalar besvikelse över USA och deras val av honom. Jag förstår inte USA:s val, i synnerhet inte om man ska bli av med diktaturen och männen bakom den makten.

Valet borde istället bli en samlingsregering, precis som det av den tidigare regimen baktalade Muslimska Brödraskapet vill ha.

Sen behöver Egypten, precis som Afghanistan, hjälp med arbeten, till landets invånare. De behöver inte mer vapen eller krigförande styrkor, utan mer demokrati och mer möjlighet att återföra landet till ett mer normalt tillstånd.

Jag noterar på slutet att Dick Cheney och Tony Blair hyllar Mubarak som en "godhetens kraft". Det är mycket möjligt att han var det jämfört med många andra de försökte arbeta med.

Men ärligt talat så är det omöjligt att kalla en diktator som inte har agerat för demokrati i sitt land för "godhetens kraft". Då har man helt tappat perspektivet på hur viktig demokrati är.

Jag noterar att George Bush inte vågar åka till Schweiz för att han riskerar åtal för tortyr. Det finns uppenbarligen fler gamla ledare i USA och England som borde vara rädda för samma sak, även de som idag hyllas för andra insatser, med tanke på hur de hyllar en ledare som stod bakom en omfattande tortyr: Omfattande tortyr i Egypten avslöjas på internet och Tortyr och våld vardag i Egypten.

Uppdaterat Det börjar röra sig i Iran också. En revolution till demokrati och frihet där också, tack!

Läs även Svenssons inlägg om timeouten och det underbara Sverigealkoholisterna, om att fylledemokraten har ett beteende som antagligen är kulturellt eller genetiskt betingat...

Mer media ab ab ab ab ab svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn gp gp gp gp gp skd hd hd hd hd hd hd hd skd skd nsk smp dag dag dag dag dag dag exp exp


Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!

5 kommentarer:

  1. Ja 1955, så fanns det ett ett läsrum, för svenska sjömän i Alexandria, som ordnade utflykter, bibliotek, filmbyten, fotbollsmatcher med andra fartygsbesättningar. Dit tänkte jag gå en kväll, för att fika och läsa svenska dagstidningar. Men eftersom jag inte slutat arbetet i maskinrummet på fartyget förrän kl 20:00, så tänkte jag gå dit, det skulle inte vara så långt, innan dom stängde kl22:00.
    Ung blond och oerfaren, som man var då, så hade ett gäng av landets invånare, hängt efter mig, för att visa vägen dit. Efter 2 eller 300 meter, så visade de mot höger in mot en kolsvart och smal gränd och sade att läsrummet låg där inne och lång borta såg jag att det lyste en lampa, men då jag vägrade att gå in, så fick jag ett par armar omkring mig bakifrån, så blev jag buren in i gränden. Där inne råkade jag i panik, men jag kom loss, och ute på den mera upplysta gatan igen, satte jag full fart ner mot hamnen och fartyget igen. Några av dem följde efter i sina jesussandaler och vita nattsärkar, medan jag hade blå gymastikskor på mig. Så vart det ingen, som kom ifatt mig.
    Då jag kom ombord så sade skepparn och de äldre, att jag hade allt en himmelens tur, att jag kom därifrån med livet i behåll och inte blivit knivskuren eller ordentligt våldtagen i baken. Jag undkom bara med en förskräckelse och att skjortan var sönder riven.
    Har dock varit ute på rundor flera gånger senare i Alexandria och andra arabiska hamnar i de länderna, men då har jag haft min 10-växlade tävlingscykel med mig. Och då var det ingen, som ofredade mig. Ja detta är 56 år sedan. Man kan då råka ut för allt möjligt. Och jag glömmer det aldrig.

    SvaraRadera
  2. Några tankar om en hyllad expresident:

    ”Det har i alla böcker som skrivits av personer i Reaganadministrationen varit ytterst svårt att dölja det faktum att Reagan inte hade en susning om vad allting handlade om. När han inte var ordentligt programmerad kunde det som kom ur hans mun – ja det var egentligen inte lögner, det var ett slags småbarnspladder. När ett barn pladdrar ljuger det inte, det ligger så att säga på ett annat plan. (…) Han förväntades inte veta något. Reagans hela karriär gick ut på att läsa repliker som rika personer skrivit åt honom. Först var det som talesman för General Electric, sedan var det för någon annan, och han fortsatte på samma sätt i Vita Huset: han läste de repliker som rika personer hade skrivit åt honom, han gjorde det i åtta år, han fick bra betalt, han gillade det uppenbarligen, han tycks ha trivts mycket bra där, han hade det fint. Han fick lov att sova länge på morgonen. Och man gillade det, finansiärerna tyckte det var bra, man köpte honom ett fint hem, lät honom beta fritt.

    Det är mycket betecknande hur han försvann. I åtta års tid hade PR-branschen och medierna påstått att den mannen revolutionerade USA, alltså Reaganrevolutionen, denna fantastiska karismatiska gestalt som alla älskade, som helt enkelt hade förändrat våra liv. Nå, han avslutade sitt jobb, man så åt honom att gå hem – det var slut. Ingen reporter skulle ens drömma om att träffa Reagan efteråt för att fråga efter hans åsikt om något, för alla vet att han inte har någon åsikt. Och det visste de hela tiden.”

    Ur ”Att förstå makten” av Noam Chomsky.

    SvaraRadera
  3. Skrev ett inlägg idag om att göra ett litet tankeexperiment... http://www.hesperus.nu/?p=619

    SvaraRadera