Fingertoppskänsla hos politikerna?

Jag skrev om vänsterpartiet tidigare idag och om Kd tidigare i Overklighetens parti.

Jag tycker det är bra att Ohly säger nej till valallians, även om partiet, eller Vi kanske jag ska säga, inte rosar opinionen direkt och att han bemöter kritiken mot avsaknad av gemensam linje. Har man en allians med flera olika partier så är det, precis som med alliansen inför förra valet, självklart att man inte är överrens om allt. Vad för poäng är det annars att rösta på något av de mindre partierna och vilket existensberättigande har de då?

Det är klart, så illa som med Kd ska det naturligtvis inte behöva gå, som är på väg att radera ut sig själv och göra bort sig när uttrycket Verklighetens folk hånas mer eller mindre konstant i media och när väljarna tycks inse att Kd verkligen inte representerar det faktiska verklighetens folk. Förnyelse behöver onekligen Kd, om de vill fortsätta komma in i riksdagen.

Köksbordsdiskussioner kan, jag säger kan, vara en väg att gå. Jag vet att flera, både i Sverige och utomsocknes har konstaterat att det funkar rätt bra att gå hem till folk och prata med dem. Men många här i någon undersökning (Aftonbladet kanske?) talade om att de var negativa till både försäljare, jehovas och politiker som knackade dörr. Så man får säkert ha fingertoppskänsla och inte gå på för hårt om det inte ska slå bakut.

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!