DN:s ledarsida frågar sig idag vad man kan göra åt beställda sjukintyg, inte minst för kriminella som kan vara sjukskrivna och ändå friska nog att begå brott.
En sak är att man minskar den privata vårdens möjligheter, eftersom det där man är direkt beroende av patienter är betydligt större risk för att man i första hand gör vad patienten vill, för vem vill eller har råd med att mista en patient om den riskerar gå till ett annat ställe om den inte får vad den vill?
Nu tycker jag absolut att det ska finnas god kontroller av både läkare och sjuka så att de gör och är som de påstår. Men den viktigaste frågan är och förblir att påverka för bättre villkor på arbetsplatserna och att det finns rehabilitering som sätts in i rätt tid och som är fungerande.
Lägg till det övertron på att bara medicinera med medicin när det gäller psykisk ohälsa, trots att rekommendationen med lyckopillerna från början alltid var att också gå in med annan typ av terapi. Jämför med att bryta benet där man blir hjälpt att bli av med smärtan med smärtstillande, men där inget läker ordentligt om man inte också går till roten med grundproblemet.
Det är vad diskussionen om sjukvården främst borde handla om, eftersom det är det största problemet. Sen får vi vara glad över att vi inte har eller haft det som i USA på väldigt länge, trots att det känns som om regeringen försöker få oss dit...
Mer media gp dn dn sds
Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!
måndag 22 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Kolla här: http://dpossen.blogspot.com/2010/03/angaende-vargjakten.html Nu är väl knappast du med i kennelklubben eftersom du inte har hund... men du kunde kanske skriva nånting om detta? Uppmärksamma det så mycket som möjligt helt enkelt!
SvaraRaderaJag har under många års tid haft återkommande psykoser (började när jag var i nio-tio-års-åldern). När jag väl kom på behandling som tjugoåring så fick jag först mediciner för att avhjälpa dom mest akuta problemen. Sen gick jag i s k kris-samtal (inte alls så djupgående som terapi), och blev också erbjuden att gå ordentlig terapi för problemen. Jag fattade beslutet att avstå, och bara köra mediciner. Detta var faktiskt ett väl genomtänkt beslut. Terapi handlar inte bara om att ligga på en soffa och prata ut om sina problem, och så tjohoo!, försvinner problemen. Terapi kan ta lång tid, min psykolog uppskattade nåt år MINST. Under den tiden mår man ofta mycket SÄMRE än innan, kan behöva mycket tyngre mediciner för att öht palla terapin, och det finns inte ens nån garanti för att terapin har effekt. Så pga detta valde jag att avstå, och bara fortsätta med mina mediciner (haldol och xanor, tungt nog kan man tycka... men min psykolog trodde jag skulle behöva lithium dessutom ifall jag skulle gå i terapi.) Så småningom kunde jag klara mej utan medicinerna.
SvaraRaderaVisst, vad terapi innebär och vad priset är för att gå terapi beror väl jättemycket på vilken sorts psykiska problem man har, vilken sorts terapi man ska gå, och en massa andra faktorer. Men med detta vill jag bara visa att det inte är självklart att terapi är så tjosan-hoppsan-toppen och bara mediciner så usch-usch-fy.
Liknelsen med benbrott är helt uppåt väggarna. När det gäller benbrott kan man dra en skarp gräns mellan grundproblemet (benet är av) och symptomen (det gör ont). När det gäller psykiska sjukdomar däremot så är grundorsaken nån genetisk sårbarhet plus miljöfaktorer (grovt uttryckt, sen kan vissa personer vara väldigt "genetiskt motståndskraftiga" och kräva extrema påfrestningar för att sjukdom ska bryta ut, medan andra är åt motsatt håll och kanske behöver en otroligt bra miljö för att INTE bli sjuka). Men när sjukdomen väl är igång blir det snabbt hopplöst att hålla isär grundorsak och symptom. Sjukdomssymptomen påverkar livet på olika sätt som späder på sjukdomen och får den att fortsätta... och omvänt, om man minskar symptomen så KAN det leda till att man klarar sitt liv bättre och sen kommer in i en god cirkel.
Jag tycker det är för j-igt att folk ofta verkar behandlas på det sätt som är billigast, snarare än det sätt som är bäst för just dom. Självklart har olika patienter olika behov. Men det finns en lekmanna-föreställning om att alla psykiska sjukdomar alltid ska botas just med terapi, och t o m att man på nåt vis är en sämre människa om man väljer att bara gå på mediciner. Att man då är en svag person som inte orkar eller törs "ta tag i sina problem", och därför väljer att döva problemen med mediciner istället. Att det ibland kan vara ett genomtänkt beslut att inte gå i terapi går helt över dessa människors huvuden... att dom kanske heller inte är experter på psykiatri, att man inte automatiskt är expert på psykiatri bara för att man råkar ha ett psyke (precis som att man inte automatiskt är expert på kirurgi bara för att man har en kropp) fattar dom inte.
Jag menar inte att DU har uttryckt dej på det otroligt svepande viset, du är ju en intelligent människa med respekt för dina medmänniskor... Jag tror inte att du sitter och fördömer folk som tar mediciner (man fördömer ju inte folk som tar smärtstillande), men liknelsen med benbrott var ändå som sagt uppåt väggarna, och riskerar att späda på helt felaktiga uppfattningar om psykisk sjukdom.
Jag tror att en begränsning av rättigheten att skriva intyg för privatpraktiker kan vara en väg. Det är för mig stor skillnad på beställda sjukintyg mot betalning och andra otillräckliga sjukintyg. Saken är nog tyvärr den att förr eller senare så hittar patienten en läkare som sjukskriver dem med nuvarande system. Tyvärr finns det egentligen två vägar att gå för att minska mängden felaktiga sjukskrivningar - att utöka kontrollverksamheten eller sänka ersättningsnivåerna.
SvaraRaderaDvärghunden - Apropå vargarna så ska jag försöka skriva om det vid tillfälle. Påminn mig gärna, i synnerhet om jag skriver ett blogginlägg om vargar igen!
SvaraRaderaDvärghunden - Apropå det andra du skrev:
SvaraRaderaJag är medveten om att riktig och djupgående terapi, när det behövs, inte är över på en kort stund. Det är däremot inte alltid det behövs men vad jag mest reagerar på är att man så lätt får medicin utan att det undersöks om det behövs terapi också. Jag är av åsikten att det ska undersökas om det tros kunna hjälpa.
Jag var säkert otydlig men jag betvivlar inte att det finns de som faktist bara behöver medicinering och klarar sig med det.
Jag tycker dock fortfarande att liknelsen med benbrott var bra. Där vet du oftast rätt exakt hur läkningsprocessen går till. Men eftersom du inte vet på samma sätt vilken typ av vård en patient med psykiska problem behöver, vilket dessutom kan förändras under tiden, så tycker jag det motiverar mer utredning och mer möjligheter till terapi.
Jag tror inte att terapi alltid funkar och jag är helt säker på att den som är sjuk behöver vara någorlunda motiverad själv för att det ska fungera.
Framförallt så är jag inte fördömande mot människor som tar medicin, eller bara tar medicin eftersom jag vet att det är jobbigt att gräva sig inåt.
Olof - Sänka ersättningsnivåerna är en kollektiv bestraffning som man i de flesta fall i Sverige anser vara felaktig. Jag ser mer poäng med mer kontroll. Hade det funnits gott om läkare i Sverige så hade jag sett en poäng i flera läkare som fick undersöka och skriva under innan det godkändes med längre sjukskrivningar, men som det är nu så hade det gjort att sjukvårdsköerna blivit längre.
SvaraRadera