Att koka soppa på en spik som inte finns

Det är inte så ofta jag hamnar i funderingen över vad Göran Skytte vill ha sagt i sina funderingar, han är oftast tydlig men däremot så håller jag sällan med honom.

Men i dagens Ett krig mellan Mona och Maria, syftandes på språkröret från miljöpartiet och partiledaren hos sossarna, så är det svårare att förstå vad han vill. Undrar om det bara var skrivkramp eller om det är som Röda Berget säger, att han är livrädd för att allt pekar mot en vänstervinst i höstens val?

Det kan istället vara så här. Bägge är uppfyllda av olika slags tankar och känslor om de senaste opinionssiffrorna, men ingen tar upp det, det är för pinsamt, tystnaden lägrar sig, samvaron blir allt mera skruvad. Utåt fortsätter de – i så fall – naturligtvis att le mot varandra. Men när kamerorna är borta blir det kanske så att leendena stelnar. Varför gillar de henne, men inte mig? Varför gillar de mig, men inte henne?

Det kan vara så.

Det hela ser ut som en spekulation i vad Skytte vill få att se ut som ett krig och min övertygelse är att kampanjstarten för de rödgröna inte kommer att göra Skytte mindre rädd.

Min gissning är snarare att de glädjs sig betydligt mer åt att de rödgröna får fina opinionssiffror i betydligt högre utsträckning än vad de bekymrar sig över eventuella dåliga individuella siffror. Som vänsterpartist, som sladdar runt på 5-6%, så tycker jag självfallet att V:s siffror är tråkiga. Men det är betydligt mer glädjande med majoritet för de rödgröna och en god möjlighet för ett bättre Sverige i nästa mandatperiod!

Möjligheterna för det är oerhört goda, inte minst sen de borgerliga inte kan hoppas på Sd som vågmästare efter de senaste opinionssiffrorna.

Det känns mer och mer som ett måste, inte minst på grund av de konsekvenser som de borgerligas skattepopulism ger i form av lånade pengar och fler och fler som riskerar att vräkas på grund av sämre ekonomi när de inte får jobb.

Apropå sd och deras enfrågepolitik, eller varför inte säga som en Sydsvenskan artikel gör ensvarspolitik där allt är invandringens fel, så går den att bemöta på lokalplanet, men det gäller hela tiden att vi som är emot den typen av retorik väljer att säga ifrån på olika sätt.

Även om vi inte vill inse det så är, sen Sverige bildades, mångkulturen en del av Sverige och partier som påstår sig säga som det är sällan blir annat än mindre ensvarspartier, trots att det finns många frågor i det politiska Sverige att besluta kring.

Jag tycker det märks en stor skillnad när media, inte minst Aftonbladet, inte ger sd mer uppmärksamhet än vad de förtjänar till sina opinionssiffror och frånvaro i riksdagen, och i många kommuner där de är invalda. Människor inser att deras hatfyllda politik knappast är det som viktigast och att de egentligen bara kan prata om en enda sak hela tiden. Bara det att välja bort att ha någon utrikespolitik cementerar hur lite om politik man kan och egentligen är intresserade av att driva.

Inga helt anonyma kommentarer släpps igenom!