Har regeringens hetsjakt på sjuka verkligen inte gått för långt nu när sjuka människor tar livet av sig när samhället signalerar att de inte tror på läkarnas besked om allvarliga sjukdomar?
Det blir oerhört märkligt och oerhört fel när andra än de faktiska experterna, läkarna, ska göra ett avgörande över vilka som är sjuka eller inte.
När sen Försäkringskassan, som försöker följa högerregeringens beslut, lämnar så olika besked beroende på vilken avdelning som lämnar beskedet så är det än mer uppenbart att regelverket inte fungerar när inte ens Fk själva kan avgöra vilka beslut som är de riktiga.
Förändringen, som påstås ha lett till en normal nivå, innebär i själva verket bara en minskning på tre timmar per sjukskriven och är med andra ord en mer marginell förändring för hela gruppen, även om det som sagt leder till drastiska förändringar för vissa av de faktiskt sjuka.
Naturligtvis blir folk inte friskare utan bara fattigare. Det är som vänsterpartiets talesman säger, dags att prata om människor istället för om siffror. Inte minst för att alla kan bli sjuka och inte bara behöva få en inkomst att leva på, utan även vård för att bli friska i första hand, än som har drabbat ett antal, att bli utslängda på en arbetslöshetsåtgärd istället för att få fortsätta sin rehabilitering.
När det, som i exemplet med kvinnan som tog livet av sig, dessutom handlar om människor med psykiska problem så allvarliga att de överväger att ta livet av sig, så måste man självfallet lyssna än mer noga på de som behandlar dem för att inte riskera att putta dem över kanten som man gjort här.
Mer media svd svd dn
onsdag 13 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Kan bara hålla med *ros*
SvaraRaderaHur tragiskt det än är när en psykiskt skör människa inte orkar längre så är det ändå ännu värre när männsikor som menar sig vara kloka väljer att utnyttja sådana tragedier för simpla politiska syften. Varje år tar drygt 1000 människor sina liv i Sverige och den utlösande faktorn kan vara allt möjligt och var och en av dem är förstås ett misslyckade för samhället som helhet. Man kan fråga sig varför just detta tragiska fall ska användas som ett slagträ av den mer rabiata slagordsvänstern.
SvaraRaderaLåt mig berätta en historia för dig. Fram till 1997 levde i min hemby en man som hette Herbert. Han var psykiskt funktionshindrad av något slag, jag vet inte så noga, men han var glad och positiv och skötte även ett arbete inom den kommunala förvaltningen. Min far som kände honom lite bättre då de brukade fiska tillsammans visste att han ibland hade ångest bland annat för att han, för att han var "annorlunda" aldrig skulle träffa någon tjej och att han var rädd för "sociala" som enligt honom hotade att rasera den lilla värld han kände till. Så, våren 1997, beslutades om en omorganisation av förvaltningen och Herberts tjänst skulle flyttas. Det var alltså inte frågan om en uppsägning utan det som egentligen hände var att Herberts skulle byta arbetsplats. Det innebar, för en frisk människa, att Herbert skulle byta busshållplats till tvärs över gatan, åka samma busslinje 7 kilometer men åt andra hållet, antagligen få några nya arbetskamrater men inte mer än så.
Helgen innan flytten skulle min far och Herbert fiska, men ingen öppnade när far ringde på. Det visade sig att Herbert stressats till att ta sitt liv och gjort så med sprit och tabletter. Både min hemkommun och Sverige var 1997 illrött styrda.
Dödade de röda Herbert? Dödade alliansen Mari-Louise? Är det värdigt och rimligt att utnyttja någon av fallen i politisk pajkastning? Svaren på dessa frågor är, för varje normalt funtad människa, ett rungande "nej". Men fallen är icke desto mindre tragedier.
Här var det rätt tydligt vad som var den utlösande faktorn och när det handlar om psykiskt sköra människor så ska man alltid agera med försiktighet.
SvaraRadera