Nu tar Åkesson Svenssons plats när filosofen Torbjörn Tärnsjö hävdar att väljarna vill ha "politiker som framträder med skarpt budskap".
Det betvivlar jag skarpt. Jag tror väljarna vill ha politiker med enkla budskap som är lätta att ta till sig och inte kräver mycket eftertanksamhet eller resonerande, vilket onekligen Sd kan sägas ha, som jag var inne på tidigare.
Däremot så tror jag han har rätt i att Alf Svensson och hans milda framtoning var den stora tillgången för Kd när de var som störst, något som varken Hägglund eller Åkesson är ens i närheten av att axla.
Fast kommer Sd:s åsikter om aborter fram, som är i paritet med vad många Kd-politiker har, så är frågan om de inte kommer att tappa mer? Åsikten om fri abort i Sverige känns väldigt grundmurad, oavsett vad man tycker om politik i övrigt.
Edit Funderade en runda till när jag läste om artikeln i Dagen och noterar lite tydligare att Tärnsjö inser vad jag insett sen länge, det är politikern framför politiken som är intressant.
Jag är i och för sig osäker på om det gäller i just Sd:s fall, men i politiken i övrigt tycks det vara så, trots att det verkligen är parti- och inte personpolitik som gäller i Sverige. Personvalsmöjligheten understryker det, men fortfarande så är det i realitet för enskilda politiker, även om de kryssas in, ganska svårt att föra egna frågor som inte partiet i stort håller med om. (Nu bortser jag från de i den absoluta partiledningen)
Känns det inte som om väljarna någonstans har blivit lurade? Eller som om de inte alls förstår hur demokratin i Sverige fungerar?
måndag 11 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar