Vargjakten och politiken

Bättre lagar för att skydda de vilda djuren skrev jag om för ett par dagar sen.

Hd:s ledarblogg skriver en väldigt bra text idag om vargjakten i Vilseledande marknadsföring:

Det är svårt att se hur de så kallade vargälskarna (alternativt -kramarna) skulle gå med på idén att vargarna måste bli färre innan de blir fler, och för de så kallade varghatarna tycks alla former av ökning och tillväxt vara förkastliga. Om det var en politisk pr-plan misslyckades den alltså kapitalt, och var dömd att göra det.

Även Per Gharton, själv jägare, skriver  klokt om hur varghatare skämmer ut oss jägare:

En del av varghatarna talar om en förtroendeklyfta mellan makthavarna i samhället och en del av landsbygdsbefolkningen. Men den klyftan är i så fall ingenting mot den avgrundsdjupa förtroendeklyfta som varghatarna har skapat mellan den stora majoriteten icke-jagande stadsbefolkning och hela jägarkåren, inte bara den lilla skyldiga minoriteten, utan också den stora oskyldiga ”tysta jägarmajoriteten”, för vilka jaktbytet bara är en del i en övergripande naturupplevelse.

De flesta fritidsjägare är ofta också svampplockare, fjällvandrare, amatörfiskare. Vår rovdjurssyn styrs varken av vidskeplighet eller gamla folksagor, inte heller av rädsla för att några jakthundar, får eller rådjur skall bli rovdjursföda, utan av ett natur- och miljöintresse där rovdjuren är en lika viktig del av en levande natur som bytesdjuren.

Det är hög tid att ”den tysta jägarmajoriteten” höjer rösten så att en minoritet av varghatare inte lyckas inbilla majoriteten av icke-jagande stadsbor att alla jägare betraktar Sveriges natur som sitt privata slakthus. Naturen är vårt gemensamma arv som vi har rätt att skörda överskottet från, men inte att förstöra.

”Den tysta jägarmajoriteten” måste bevisa för den urbana folkmajoriteten att ekologiskt balanserad jakt är positiv för vilt- och naturvård. Det betyder inte att inte ett enda rovdjur ska få skjutas. Men den sorts psykoterapeutiskt motiverad jaktanarki som nyligen drabbade några dussin vargar kan inte få fortsätta.

Jag nämnde själv i en kommentar till ett tidigare inlägg om vargar hur min svärfar och svåger, med en sammanlagd erfarenhet som jägare på närmare 90 år tillsammans, också ifrågasätter sättet som varg har jagats på.

Lika lite som vi "vargkramare" ska försöka låta bli att se jägarna som en enda samlad grupp, lika lite borde jägarna som är emot varg se sin egen grupp av jägare som en grupp med en enda åsikt om vargarnas existens.

Jag är fortfarande ytterst tveksam till påståendet att fler vargar ska skjutas, men jag är definitivt inte mot att det skjuts, den dagen det på allvar bevisas att vargen själv tjänar på det. Däremot inte för att skapa acceptans för vargen i stort inom några grupper.

Som jag sagt innan så är det tveksamt om det sätt som jakten bedrivits på nu, med jägarnas goda minne och stöd, är rätt sätt att jaga på. Om det alls ska göras så är det frågan om det inte är bättre att avliva rätt djur vid rätt tidpunkt:

Mitt förslag är att inte skjuta några vargar under vintern utan i stället decimera antalet genom att avliva valpar på våren. Jag hör redan ramaskriet: Hu så barbariskt – avliva oskyldiga små vargungar! Men tänk efter vad som faktiskt går att vinna.

Det blir för det första inga skadskjutningar. Under den nu genomförda jakten rapporterades att fyra av de 27 fällda djuren först hade skadskjutits. Två av de skadade djuren gick i två dygn innan de kunde spåras upp och avlivas. Dessutom har skott avlossats mot flera vargar där jägarna själva uppger att det måste ha handlat om bommar. Eftersom jag själv har varit med på flera obduktioner vid Statens veterinärmedicinska anstalt av döda rovdjur där det visat sig att djuren haft gamla skottskador, vet jag att det finns jägare som inte tycker att det är så noga när det gäller rovdjur.

Med mitt förslag finns det dessutom ingen risk att föräldraparet dödas och att därmed ett antal föräldralösa halvvuxna vargar lämnas ensamma i skogen. Just detta verkar nu ha hänt i Gävleborgs län. Sådana valpar går en mycket oviss framtid till mötes och klarar bland annat inte att försvara det revir där de vuxit upp. Det vi nyligen såg i Skånes djurpark, när ledarhonan sköts och resten av flocken blev så ohanterlig att ledningen för parken bedömde att alla måste avlivas, visar på föräldradjurens stora betydelse.

Det går också att välja exakt vilka djur som ska tas bort, vilket blir mycket viktigt med tanke på den situation vi har. Den genetiska bakgrunden hos våra vargar är känd och mycket grovt kan man dela dem i två grupper. Den ena utgörs av avkomman till de tre vargar som låg bakom hela tillväxten under 80-talet och hos dem finns det defekter på grund av inavel. Den andra utgörs av vargar som fått anlag av de få djur som invandrat senare och lyckats delta i fortplantningen. Vargar ur denna denna senare grupp är och kommer att vara viktiga, kanske till och med avgörande för artens framtid i Sverige.

Slutligen kan man på detta sätt tillmötesgå ett viktigt krav i jaktlagstiftningen, nämligen att en decimering av detta slag måste ske under ”strängt kontrollerade förhållanden”. Ingen kan väl säga att det kravet var uppfyllt som jakten nu gick till. Och det torde aldrig kunna uppfyllas om tusentals jägare samtidigt ger sig ut för att skjuta några tiotal djur. Det bäddar för skadskjutningar och överskjutningar.

Mitt förslag går att genomföra så länge vi har forskning på varg med ett stort antal djur märkta med sändare. Som det är nu lokaliserar forskarna lyor på våren och det jag ser framför mig är att en liten grupp forskare förstärkt med en speciell veterinär besöker de lyor som valts ut och där avlivar de valpar som ska tas bort. Under strängt kontrollerade förhållanden!

Redan under den förra rovdjursutredningen – den som lades fram för så gott som exakt tio år sedan och där jag medverkade som sakkunnig – lanserade jag den här tanken. Den förkastades då av jägarkåren med argumentet att all avlivning av vilt ska ske ”på ett jägarmässigt sätt”. I det här sammanhanget finns det alltså goda skäl att i framtiden förkasta det jägarmässiga sättet.

Tyvärr tror jag det stämmer att de jägare som är emot vargjakten ofta blir så förblindade av sitt hat mot vargen att de chansar och skjuter, även när de inte borde, för inte uppvisar andra djur som jagas lika hög frekvens skade- eller tjuvskjutningar.

Men om den senaste opinionsmätningen blir sanning så kommer rovdjurspolitiken att förändras eftersom centern riskerar att åka ur riksdagen helt, och dra Kd med sig i fallet. Även om jag inte tror att rovdjurspolitiken är det viktigaste som ger centern det tappet, så blir det ytterligare en negativ sten på deras sjunkande trend.

Så kanske kan det komma något gott ur vargjakten på sikt ändå, när de rödgröna tar över, med två faktiskt ansvarsfulla partier, sett till rovdjursfrågan?

Vargar har jag för övrigt skrivit om flera gånger förut.

Mer media dn dn dag sds svd hd ab ab