Vem är på allvar förvånad?
Det allvarliga med att bristen på arbetsro inte betraktas som ett problem är att skolan prioriterat fel. Fokus har hamnat på nya undervisningsmetoder, ämnesfördjupning och att sätta eleven i centrum. Under tiden fortsätter svenska elever att halka efter.
Skolans psykosociala arbetsmiljö har lämnats utan nämnvärd åtgärd, vilket lett till att stök, bråk och mobbning fortsätter. Följden är pressade rektorer som inför en uppgift som känns övermäktig satsar på ogenomtänkta projekt eller utbildningar i stället för att angripa problemet.
Ett exempel är en mellanstadieskola där skolledningen anlitade mig för en utbildningsdag för personalen om mentorskap. Det visade sig snart att skolans egentliga problem var något helt annat.
Några lärare berättade att det förekom mobbning och grovt våld på skolan, samt att några elever och deras föräldrar trakasserade ett antal lärare. Av sextio lärare på skolan befann sig ungefär tjugo på gränsen av vad de klarade av. Lärare hade larmat sin rektor som uppenbarligen inte tagit rapporterna på tillräckligt stort allvar. Tveklöst hade personalen en helt annan bild av klimatet på sin skola än rektorn. I detta läge avbröt jag mitt arbete och frågade vilket som var mest angeläget att ta itu med – mentorskap eller den destruktiva arbetsmiljön. Återstoden av dagen ägnade vi i stället åt skolans akuta problem.
Själv är jag övertygad om att det som behövs är fler vuxna på skolorna, både under lektionstid och under deras lediga tid, vilket självfallet inte bara är folkpartiets eller högerpartiernas fel, utan något som även sossarna ligger bakom.
Men att som Björklund förespråka ett förstatligande är inget som leder någon vart, varken enligt mig eller skribenten till debattartikeln i Aftonbladet Per Binbach. Men däremot lugn och ro, som ger arbetsro åt både lärare och elever vore bättre att satsa på.
Något som blir lättare att försöka upprätthålla med fler vuxna.
Inlägg
amen!
SvaraRadera